Dagboksuttag om första världskriget(Uppgift: Valfri texttyp om WW1)

1356 visningar
uppladdat: 2015-03-18
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Le journal de Henry Monreu

10e Juli Nu sitter jag åter här nere i hålan hopkurad under min gråa rock och gör mitt yttersta för att kunna skriva i det dunkla ljuset av stearinljuset min käresta Constance skickade till mig... Voeckler, Rolland, Riblon och Virenque är också här. Ingen av oss har sovit särdeles mycket den senaste veckan, ty båda vårt och spetshjälmarnas artilleri har varit besynnerligt aktivt nattetid. Hemskt fuktigt är det också. Trots våra tappra försök att dränera vår älskade håla, står fortfarande vattnet djupt i mitten av det praktfulla gemaket ända sedan skyfallet förra veckan. På de söndersprängda fälten har gyttjan stått än djupare och hem-... Ack, Riblon skrek till igen... Nu sitter han vaggandes i hörnet, nästan i fosterställning. Kanske borde jag sluta skriva och ge min kamrat stöd, men de andra vill jag ju icke väcka. De ligga nog vakna ändå... Han har inte varit sig själv sedan hans barndomsvän Gallopin fick huvudet bortsprängt bredvid honom. De hade blivit beordrade att gräva en avlöpande ränna för att leda bort vattnet som stod i frontgraven. Det ryktas att att vi skola genomföra en stor motoffensiv, det är allt grabbarna pratat om ett tag nu... Jag skola nu försöka få mig en stunds sömn, jag skola också be till den heliga Maria för mig och min kära Constance. Riblon behöva nog också han en stöd från både jungfrun och vår herre...

11e Juli Ryktena voro sanna. Kapten Hinault informerade oss idag att vi redan gått till attack längre uppför fronten. Vi blev beordrade att göra i ordning vår utrustning så gott som går och vara redo för ett anfall vid gryningen. Jag be åter en bön till den heliga jungfrun och herren vår...

12e Juli De scener som jag idag bevittnat voro som ifrån djävulens rike.. Före gryning idag stod vi alla redo vid den främsta av skyttegravarna. Hinault stirrade länge på sin klocka, innan han tog ansats och skrek med sina fulla lungors kraft: ”EN AVANT!” Ty nästan som med magi upphörde också då artillerielden som åskat oavbrutet natten lång. Därefter blåste han i sin visselpipa och vi alla rusade uppför stegarna över kanten. Till en början var tystnaden total ty de enda som nådde mina öron var våra kängors stampade mot jorden och mina kamraters tunga andning. Sedan nådde vi fram till gyttjan... Varje steg blev en börda då våra stövlar sjönk ner på en gång. ”Snabba steg, snabba steg” tänkte jag och rusade på. Kort därefter bröt det ut, vi hörde visslandet av nedfallande granater och plötsligt exploderade en av dem bakom mig. Jag blinkade till och rusade fortsatt framåt. Snart insåg jag att inte hörde något, en hemsk tystnad. Men snart var tystnaden ersatt av ett högt, öronskärande och gällt ljud. När hörseln åter kommit till mig hörde jag hur de tyska gevären besköt oss men ty än nådde inte deras maskingevärs korseld oss. Jag slängde en blick över min axel och såg två av de våra ligga ner, blod överallt. Vilka de var hann jag aldrig se, jag bara fortsatte framåt. Sedan hörde jag hur någon skrek till vänster om mig, jag märkte omedelbart att de var Virenque. En kula hade träffat hans hals och en annan i axeln såg det ut som, blod sprutade över honom. Jag stannade till för en sekund, jag hörde hur han försökte säga något men det lät bara som ett gurglande. Jag betraktade honom med medömkan, men då hörde jag kaptenen ropa: ”En avant, en avant!” Hans ord tvingade mig framåt, men jag hann se hur Virenque säckade ihop när jag tog sats för att åter springa framåt.

Nu nådde kulsprutornas eld oss, så fort de började smattra så jag i mina ögonvrår hur mina landsmän föll ihop. Ren och skär slakt, som om vi vore tamboskap... Jag började springa emellan de små skydd jag kunde hitta, ojämnheter i marken eller pålar, för att försvåra det för les alboches att nå mig med sina kulor. Efter några sekunder nådde vi taggtråden... Vi alla som nått så långt slängde oss ner vid den lilla kant som bildats vid taggtrådens gränser, jag andades tungt och försökte tänka klart. Jag tittade mig omkring, Voeckler fann jag inte i någon riktning. Men på min högra sida låg Rolland med uppspärrade ögon och på min andra låg Riblon, jag såg honom in i ögonen. Det var en grotesk syn, blod skvätt över hela hans uniform och i hans mungipor rann fradgan. Han verkade ha fått ett granatsplitter vid sitt ena kindben för därifrån rann blodet ymnigt.

När jag tittade längre bakom oss såg jag hundratals döda män ligga på den söndersprängda marken, röken ifrån alla granater låg tjock över dem. Många av dem saknande lemmar, på andra ställen såg jag båda ben och armar för sig själva... Jag tog ett djupt andetag, drog loss tången från min rygg. Började klippa mig igenom taggtråden, försiktig med att inte sticka fram mitt huvud. När jag lyckats skapa mig en öppning, tittade jag på Rolland och Riblon och nickade. Sedan kröp vi igenom öppningen, kravlade oss upp på våra ben och rusade. Kaptenen verkade ha följt efter oss för plötsligt såg jag honom bredvid oss.

Snart verkade det som vi kommit över en slags ås, för plötsligt var tyskarnas skyttegrav helt synlig bara ungefär trettio meter bort. Vi rusade allt vi hade, en granat exploderade vid kaptenen och han mer eller mindre slets i stycken, blod skvätte mot mig men det kändes liksom abstrakt och jag bara fortsatte springa. Sedan kände jag hur kulor flög förbi mig, jag var inte säker då om någon av dem träffade mig. Men jag kände mig på något vis nertyngd. Rolland verkade bli träffad, han flög ner i backen. Riblon bara skrek och sprang, kanske tio meter framför mig. Jag såg hur han tryckte bajonetten in i ung tysks bröst, tysken gjorde inte ett enda läte. Jag tror han dog på en gång. Riblon hoppade ner i skyttegraven, jag kunde inte se honom längre. Då kändes det som något tryckte ner mig mot backen, jag kom ingen vart. I mina ögonvrår kunde jag se hur fler av mina landskamrater nådde skyttegraven, men jag kunde inte komma upp. Jag började dra mig längs backen med mina bara händer, jag hörde Rolland ropa efter mig. ”Monreu, hör du mig?!” Jag vände mig om och nickade, började dra mig mot honom. Efter det blev allt svart. Nu ligger jag här bred...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Försök till tidstypisk språk

Kommentera arbetet: Dagboksuttag om första världskriget(Uppgift: Valfri texttyp om WW1)

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2015-03-18]   Dagboksuttag om första världskriget(Uppgift: Valfri texttyp om WW1)
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=59590 [2024-07-20]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×