Pachacuti och Djingis Khan

Pachacuti

Man har funnit spår av inkariket som har daterats till sent på 1100-talet. Inkafolket var först en mindra stam, bosatt det som idag är södra Peru. Med Manco Cápac som ledare bildades stadsstaten Qosco (nuvarande Cusco). Inkarikets storhetstid inleddes dock inte förrän på 1400-talet, närmare bestämt år 1438, det år då Pachacuti kröntes till inka.

Om Pachacutis uppväxt vet man föga. Anledningen till detta är bland annat att inkafolket inte hade något skriftspråk och att stora delar av rikets historia och kultur gick förlorat när riket föll. Vad som däremot är känt om Pachacuti är att han var en framgångsrik krigare. Pachacuti ledde framgångsrikt det militära försvaret mot Chancafolkets armé medan hans far och bror flydde. Denna seger resulterade i att Inka Viracocha, Pachacutis far, erkände Pachacuti som Inka, trots att han inte var den rättsmäktiga arvtagaren. Efter detta bytte han namn från Cusi Yupanqui, hans födelsenamn, till Pachacuti som betyder Världsomvändaren.

Pachacuti var en framgångsrik erövrare. Många stammar inkorporerades genom hans erövring och riket expanderade åt alla håll. Under 25 år expanderades riket så pass att det innefattade vad som idag är södra halvan av Ecuador och den nordligaste tredjedelen av Bolivia. År 1463 lämnade han sedan över det militära kommandot till sin son Topa Yupanqui som i sin tur erövrade nya områden och bidrog till en ytterligare expansion av riket. Pachacuti själv, valde då att fokusera på att förbättra inkarikets struktur och statsapparat. Administationen förbättrades, infrastrukturen utvecklades och vad som skulle kunna kallas för en integrationsplan utvecklades med syfte att befolkningen med nya, erövrade folkslag. År 1471 lämnade Pachacuti över tronen till sin son Topa och avled sedan kort därefter.

Pachacuti hade stora politiska och militära skickligheter och har spelat en ledande roll i inkarikets historia. Man bör dock ha i åtanke att, trots att riket var betydligt mäktigare än tidigare, lämnade Pachacuti inte ifrån sig ett perfekt rike. Det fanns flera brister i systemet, som exempelvis att den döda inkan fick behålla sina marker, som i slutändan bidrog till rikets fall och som Pachacuti inte åtgärdade. Det fanns även beslut, fattade av Pachacuti, som inte gynnade riket. Sådana fel finns hos samtliga ledare genom historien och har ibland, som i Pachacutis fall, så pass liten betydelse att man, trots dem, kan anse Pachacuti vara en framgångsrik och betydelsefull ledare för inkariket. Pachacuti räddade inte bara inkafolket från undergång när han besegrade Chancafolket utan genomförde även en hel del omorganisationer i riket, och framför allt bland befolkningen. Detta bidrog dels till att Inkan effektivare kunde hålla räkning på folket, dels till att han fick tillgång till, och kunde kontrollera, stora mängder resurser och arbetskraft vilket gjorde inkariket till ett mäktigt imperium vars minne lever kvar än idag.

Vad Pachacuti gjorde hade varit svårt för någon annan att genomföra. Hans framgångar började när har först försvarade staden mot Chancafolket, någon som möjliggjordes av att Pachacuti var son till den regerande Inkan och därmed redan hade inflytande över invånarna och tillgång till en armé. Dessa förutsättningar är något som ytterst få män i Qosco hade och därför kunde inte vem som helst genomföra något liknande. Man kan dock inte bortse från att Pachacuti själv, hans handlingar och beslut, självklart även är en stor bidragande faktor till att han lyckades bli Inka.

Att påstå att det var strukturen i Inkariket som bidrog till att riket utvecklades till att bli ett så pass stort imperie vore inte helt fel. Genom att den döda Inkan fick behålla sin mark efter döden tvingades den nya Inkan erövra nya landområden för att öka sin makt. Detta var självklart en stor bidragande faktor till rikets expansion. Detta var en av de få företeelser som Pachacuti inte ändrade under sin tid som Inka. Vad som möjliggjorde den stora expansionen och bildandet av imperiet var strukturen i samhället. Genom att hylla strukturen i Inkariket, hyllar man indirekt även Pachacuti då han låg bakom många stora strukturändringar och omorganisationen i samhället. Alltså är det Pachacuti som har spelat störst roll i Inkarikets utveckling, genom att förbättra strukturena.

Djingis Khan

År 1162 föddes en man vid namn Tremüdjin. Han var son till Yesügei-Bagatur, hövding över ett folk som levde strax nordöst om nuvarande Mongoliet. Efter faderns död väntade en hård tid för familjen, som i flera år tvingades leva som nomader. Efter att Tremüdjins fru kidnappats av en annan stam, vände sig Tremüdjin till keraiternas härskare som hjälpte honom rädda sin fru och förinta stammen som låg bakom kidnappningen. Tillsammans med en barndomsvän vid namn Djamugha, växte sig Tremüdjin allt mäktigare tills de splittrades. Ett inbördeskrig bröt ut, i vilket Tremüdjin besegrade såväl Djamugha som Toghrul Ung Khan, ledaren för den dåvarande mäktigaste stammen. Strax därefter utropade sig Tremüdjin till khaghan, khanernas khan, och bytte även namn till Djingis, vars betydelse tros vara den rätte. Efter detta följde flera år av erövring. De följande 20 åren expanderade imperiet till att bli det största sammanhängade imperiet i världshistorien med en yta på ca 44 miljoner km2 och 100 miljoner invånare.

Det var flera faktorer som bidrog till Djingis Khans sagolika framgång. Djingis hade inte bara förmågan att välja sina underordnade utan även ett sinne för krigsföring. Hans yttre, hans ofantliga kroppsstorlek, breda panna och långt skägg, antydde en obändig kraft. Djingiis krigsföring var väldigt framgångsrik. Hans metoder byggde ofta på att sätta skräck i städerna i hopp om att de skulle ge vika. I de städer som inte gick med på hans villkor gick mongolerna skoningslöst fram. De städer som däremot gav med sig omhändertogs väl av mongolerna. De fick extra soldater och viktig information om fienden och i utbyte fick Djingis Khan en allierad samt duktiga specialister, som ingenjörer, som han värvade till sin armé. När Djingis dog år 1227 delades riket upp mellan hans fyra söner enligt en arvslag stiftad av Djingis själv, en lag som sedan lade grunden för imperiets fall.

Djingis Khan spelar en betydande roll i Mongolväldets historia. Han ledde sin arméer med stenhård diciplin. Befodran skedde endast på basis av merit vilket ledde till en mycket effektiv krigsmaskin med väl utvecklade vapen och tekniker vars like inte fanns i något av fiendeländerna. Att riket imperiet kunde växa sig så pass stort är till stor del Djingis förtjänst. Samtidigt bidrog även Djingis Khan indirekt till mongolväldets fall i det avseendet att det var han som stiftade arvslagen som slutligen kom att splittra väldet.

I fallet med Djingis Khan har just Djingis som individ spelat en väldigt stor roll i hur mongolväldet utvecklades. Djingis var en kallblodig krigare, något han visade prov på redan som 14-åring då han dödade sin äldre halvbror för att själv få ärva rollen som familjens överhuvud efter faderns död. Han uppnådde sina mål genom grymhet och lät sina krigare genomföra upprepade massaker för att sätta skräck i fienden. Djingis grymhet och kallblodiga gärningar lönade sig då blotta ryktet om hans blodtörst i många fall räckte för att fienden skulle underkasta sig honom.

Jämförelse

Djingis Khan och Pachacuti spelade liknande roller i respektive imperium. Det var de som enade de olika stammarna och för första gången skapade ett stort, sammanhållet ...