Optimisten

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Boken handlar om en pojke vid namn Candide, som växer upp på ett vackert slott. Han lever gott och går på privata undervisningar givna av optimisten Pangloss. På slottet bor också en ung och vacker flicka vid namn Kunigunda, som Candide är fäst vid. En dag möts deras läppar och då de står och kysser varandra, upptäcker baronen dem. Candide slängs ut ur slottet och tvingas därmed att ge sig ut i Europa och världen.

Pangloss representerar i boken dåtidens aktuella samhälle och dess syn på världen i stort. Detta får Candide ta del av, och han lämnar slottet med den tanken i bakhuvudet. Pangloss inser nästan parallellt med Candide att det som sker inte alltid är för det bästa. Genom deras äventyr och livserfarenheter förstår de att möten med andra människor och deras livsöden lätt kan göra att de lär sig mer om sig själva.

På ett värdshus i Saint- Marceau, samspråkar Candide med en lärd man. När Candide hört den lärde mannen tala inför värdshusets gäster ger han ett gott intryck:
”En stor man! Sa Candide. En andre Pangloss!”
(s. 87).

Uttalandet ger läsaren en tydlig bild av hur Candide uppfattar den lärde. De samtalar, och efter sitt optimistiska ställningstagande till världen, får Candide inte den respons han väntat.
Den lärde säger:
”Om man undantar från supéer som den här, då vi kan vara ganska muntra och förefaller ganska eniga, använder vi all vår tid till gräl och oförskämdheter.”
(s.87)

Strax därpå lämnar Candide diskussionen.

Senare i boken kan man också läsa om Candide, hans följeslagare Martin och senatorn Pococurante. Senatorn visar sitt hus och bibliotek för de två gästerna, vilka följer honom med stor entusiasm. Candide är till en början imponerad av senatorns kunskap om och utbud av litteratur. Han blir sedan illa berörd då senatorn starkt kritiserar Candides egna val av litteratur.
Candide och Martin tackar för sig och lämnar senatorn, samtidigt som Candide återigen känner sig sviken efter ytterligare en omtumlande upplevelse.

När jag läste boken fick jag känslan av att man inte riktigt visste när eller om Candide någon-sin skulle finna lugnet och sig själv. Under tiden man läser boken kan läsaren själv nästan visualisera sig Candides inre monolog, när han möter visa män. Stackars Candide får man följa genom olycka efter olycka, med en aning medlidande, tills man i slutet förstår då han säger:
”Det är väl talat, svarade Candide, men nu måste vi odla vår trädgård!”
(s.121)

Varje möte med en annan människa, berikar den i form av erfarenhet som antingen är bra eller dålig. Med detta i åtanke lägger jag som läsare märke till hur Candide var i början, och hur han var i slutet. Hans resor fyllde honom med kunskap, både om sig själv och om andra människor.
Påverkan är en viktig faktor, och i slutet skulle det nog vara svårare att övertala eller påverka Candides egentliga syn på världen. Detta eftersom han hade varit med om så mycket att han då kunde ta ställning till och ifrågasätta det som från en början varit uppenbart.

För inte så längesen läste jag en bok. I boken lade jag speciellt märke till en mening:
”Om du ser tillbaka på ditt eget liv kan du se att varje människa du mött- alla- precis var enda en- på olika sätt bidragit till och format dig till just den du är idag.”
(Att växa genom möten, Kay Pollak s.11).

Citatet ovan förklarar hur jag tycker att Candide hittade sig själv, till slut. Därefter kommer också empirism väl till pass att beskriva hans resa, för det handlar mycket om att vara upplyst och i livet suga åt sig erfarenhet och förnuft. Detta påstår jag att Candide har mycket av i slutet av boken, och alla de erfarenheter han fått med sig ger honom en andra chans att fortsätta att leva ett upplyst liv. Dessutom har han på köpet fått sig en del erfarenhet om vad som är viktigt och vad som kanske inte alltid gäller.
Humanitet är även det ett begrepp som spelar stor roll för Candides resa. Det är kanske snarare bristen på humanitet läsaren möter. Hans förebild Pangloss blir hängd och Kunigunda uppsprätt, vilket inte väcker några humanistiska känslor, snarare barbariska. Jag uppfattar det som att Voltaire i boken skriver om humanitet på ett ironiskt sätt för att på så sätt väcka uppmärksamhet som satirisk författare. Kanske försökte han också väcka dåtidens läsare och få dem att tänka lite längre och gå sin egen väg, men det är en av alla de tolkningar som har gjorts.

Man märker Voltaires kritiska inställning till Lebniz teorier. Näst intill oavbrutet får läsaren en kritisk bild av den verkliga världen i ”Candide”. Att den bild som Voltaire ger läsare i sin tur ger upphov till sådana känslor beror antagligen på att Voltaire själv varit osäker på hur världen skulle se ut på hans tid. Man får intrycket av att Voltaire påverkats av många idéer om optimism, men till slut på ett negativt sätt. Samtidigt förstår man att Voltaire visste vad han skrev, och att även han mött olycka och lidande. Precis som Candide gjorde i slutet, valde också Voltaire att inte stödja optimism rörande världen i stort, eftersom han förstod att olycka och lidande inte var ”bara skuggorna på en vacker tavla”.

Vad det gäller språket i boken förmodar jag att meningsbyggnaden har förändrats en del, och självklart också uttrycken. Budskapen i sig var inte svåra att förstå, så länge man som läsare kunde få ett sammanhang. I en bra bok behöver man inte alltid förstå ord för ord, finessen kan även ligga i att man förstår då man funderat under tiden man läst. Språkriktigheten i boken är inte att klaga på, och skiljetec...