Skulpturkonst i antika Grekland och Rom

Antiken-Grekland och Rom: skulpturkonst

Vill man veta något om vår kulturs rötter måste man göra ett besök hos de gamla grekerna och romarna. Endast ett fragment av alla de skulpturer som skapades i antikens Grekland och Rom har överlevt till vår tid. Dock är skulpturen bland de viktigaste som överlevt på grund av dess enorma påverkan under renässansen.

Arkaiska perioden (ca 700-480 f.Kr.)

Grekerna handlade mycket med Egypten och under dessa möten fick man upp ögonen för deras konst. Man inspirerades av egyptiernas skulptur och det är så den tidigaste formen av grekisk skulptur kommit fram, den arkaiska skulpturen (Farthing, 2011 sid 49).

Skulpturerna kännetecknas av att vara stela och sakna ansiktsuttryck. De dominerande skulpturerna var den nakna mannen, Kourus, och den påklädda kvinnan, Kore. Varför kvinnan var påklädd var för att man ansåg att kvinnans kropp var outvecklad, inte vacker. Mannens kropp var idealet. (Nord, 2013 sid 52). Man gjorde därför fler manliga statyer och den kvinnliga skulpturen ses som mindre viktig för skulpturens utveckling (Wikipedia). Stelheten inspirerades av Egypten där skulpturerna återspeglade samhället som var hierarkiskt och stelt. Man talar dock om det arkaiska leendet, ett hemligt leende som förstärker munnens karaktär. Skulpturerna står med ett steg framåt, men de rör sig inte. Deras armar hänger längs sidorna. Näsan och ögonen är stora, öronen har ofta utelämnas, och det långa håret är flätat. Överlag saknar skulpturen liv. I början av perioden var man bunden till ett frontalt tänkande men övergick sedan till tanken att skulpturen skulle stå i mitten och betraktas från alla håll (Copplestone, Anfam, 1986 sid 73). De var ofta gjorda i marmor eller kalksten och sedan målade (Nationalencyklopedin).

De arkaiska skulpturerna påverkades inte bara av Egypten, utan även av Fenicien, Syrien och orientalisk konst . Likheterna med egyptiska skulpturer är stelheten och att personliga drag på skulpturerna inte var viktiga. Man avbildade starka män. Man brukar säg att detaljerna och anatomin i arkaiska skulpturer är likt de egyptiska. De har liknande poser. I både Egypten och det arkaiska Grekland stod skulpturerna i anslutning med tempel, en del i arkitekturen. Skillnaden är att i Egypten frigjordes sällan hela skulpturen från stenblocket. De stirrar ut i fjärran medan de arkaiska skulpturerna har en fast blick.

Skillnaderna från den egyptiska kosten ökade när kroppsdelarnas relation blev viktigare och sattes i fokus. Och så kom den klassiska perioden.

Klassiska perioden (ca 480-330 f.Kr.)

Den stela hållningen och det arkaiska leendet byt ut mot en mer avslappnad hållning med känsla av harmoni och balans. Det var övergången från stelhet till frihet, från intellektuell begränsning till frihet i tankar. Kanske reflekterades detta av samhället som blev friare i och med demokratin. Man räknade ut proportionaliteten matmatiskt (Farthing, 2011 sid 50).

Kännetecknade för den klassiska skulpturen är eleganta poser, våldsamma rörelser och att man gärna hade skulpturerna tillsammans med andra skulpturer (Nationalencyklopedin). Till skillnad från den arkaiska skulpturen som hade kroppsvikten jämt fördelad på båda benen hade den klassiska skulpturen något som kallas kontrapost. Då ligger tyngdpunkten på bara ett ben och det ger ett mer avslappnat intryck. Precis som under den arkaiska perioden tyckte man att mannen var överlägsen och det var honom man gärna avbildade. Man ansåg att kvinnan inte var lämpad för högre mänskliga känslor och hon var inte lika vacker. Ett populärt motiv var gudar i mänsklig skepnad och även om motivet var våldsamt visades det inte i ansiktet. Där speglades ett lugn (Copplestone, Anfam, 1986 s. 73). De här skulpturerna har ofta med sig föremål eftersom de med föremålen uttrycker mer, de berättar något. Man gillade att avbilda idrottsmän(Ludmila). Man avbildade idealet och idrottsmän var beundrade under den här tiden i och med olympiska spelen. Precis som de arkaiska skulpturerna var de klassiska skulpturerna målade.

Man började arbeta med andra material som brons och man var inte längre lika begränsad som man hade varit i marmorn. Marmorn var tvungen att sitta ihop med en grund eller vägg men bronsen kunde man använda fritt. Skulpturen fick ökad användelse då man började smycka tempel och andra byggnader i större utsträckning. De skulle ge balans till templet. Då användes de i tympanon och friser. Man hade också gravstatyer då man avbildade verkliga människor (Wikipedia).

Under den klassiska perioden utvecklades skulpturkonsten. Lite senare i perioden fick skulpturerna ledigare ställning och var liksom insjukna i sig själva.  Den nakna kvinnan introducerades. Man släppte lite att proportionaliteten skulle vara matematiskt uträknad och man skulpterade mer som kroppen såg ut. Även gudarna blev mer mänskiga i anatomin (Wikipedia).

Skillnaderna mellan den egyptiska slupturen och den klassiska blir alltså stora. Man är inte lika stel i sina poser och man har ökad realism enligt idealet. Likheterna är det fortsatt uttryckslösa ansiktet och nakenheten på mannen och den klädda kvinnan. I slutet av den klassiska perioden ser man dock nakna kvinnor så att ju mer tid som går desto större blir skillnaderna.

Skulpturerna blev mer komplexa, och så kom den hellenistiska perioden.

Hellenistiska perioden (330- 30 f.Kr.)

 Hellenism uppstod i och med Alexander den stores fälttåg. Det uppstod en blandkultur mellan grekiskt tradition och orientalisk. Den grekiska kulturen spreds då ända bort till Indien med det väldiga området som erövrades (Nationalencyklopedin).

Det som utmärker den hellenistiska skulpturer är att man hyllade realism och att ansiktet blev individuellt och uttrycksfullt. Det som kroppen upplevde syntes även i ansiktet. Det var starka känslor och dramatik. På så sätt ökade realismen. Under den klassiska perioden visade man idealet och räknade ut proportionaliteten eftersom man ansåg att det var där man hittade skönheten. Nu skulpterade man som kroppen såg ut (Nord, 2005, sid 53)

Precis som i den klassiska perioden gillade man att ha skulpturerna i grupper. Dock var de mer komplicerade och komplexa än vad de hade varit under den klassiska perioden (Nationalencyklopedin). Motiven var ”icke-grekiska”, eftersom de inspirerats från österländska kulturer. Kvinnan kunde vara naken och motiven utvidgades. Man kunde nu även skilda vardagen. Precis som tidigare målade man skulpturen.

Det blev ändringar i konstens målsättning, istället för att bara finnas vid tempel minskade man storleken på skulpturerna så att vanliga människor kunde ha dem hemma (Farthing, 2011 sid 51). Dock uppstod fler städer som behövde skulpturer för att pryda tempel och offentliga platser.  Skulpterandet blev liksom mer till en industri med förlust på den konstnärliga sidan. Det har även gjort att många fler hellenistiska skulpturer har överlevt än de klassiska. Man massproducerade skulpurerna (Wikipedia).

Skillnaderna från den egyptiska skulpturen bara fortsätter att öka och nu finns det näst intill inget som är likt. De är inte längre stela och intetsägande, de är dramatiska och uttrycksfulla. Kvinnan är nu naken, precis som mannen varit sedan början. 

Grekland och dess kultur erövrades av romarna, och så kom den romerska skulpturen.

Romerska skulpturen

De flesta skulptörer i Rom var greker och skulpturkosten utvecklades inte så mycket i början, utan var väldigt lik den hellenistiska konsten.  Romarna inspirerades dock från etruskernas konst, t.ex. började man skulptera i lera som man sedan brände. Det var gudar och hjältar man skulpterade (Nationalencyklopedin).

Dock tyckte man att ansiktena skulle vara mer porträttlika och man skulpterade väldigt uppriktigt, med skavanker och imperfektioner (Nord, 2005 s 54). Till och med kejsare visade sitt rätta jag.  Det var realistiska detaljer och hudens linjer som blev tydliga. Ålderdom var något man såg upp till och därför förskönade man aldrig rynkor etc. Kejsar Augustus var en av få som avbildade sig själv som ung och stark och med idealiserade ansiktsdrag. Man höll gärna fast vid naturalismen även om det finns fall som glider mot den klassiska skulpturen.  I Romariket fanns en viss förfädersdyrkan, och man avbildade sig själv med bilder av sina förfäder.

Precis som den hellenistiska skulpturen användes den som utsmyckning men även som propaganda. Framgång i krig visade man gärna med skulpturen. Skulpturen användes fortfarande religöst men i mindre utsträckning. Också i likhet med hellenism massproducerades skulpturerna.

Många skulpturer överlevde från den här perioden, dock ofta skadade.  Tack vare att romarna gjorde kopior av de flesta kända grekiska skulpturerna har vi fått mycket kunskap. Man har hittat trasiga grekiska skulpturer men intakta romerska kopior. De använde precis som grekerna marmor till skulpturerna, och på det ett lager med färg (Wikipedia).

Till skillnad från den grekiska skulpturen är det ansiktet man lägger ner tid på. En skulptur utan ett huvud är ingenting.  Så var det inte i Grekland, där var kroppen det viktiga. Eftersom detta var fallet kunde man använda samma skulptur flera gånger, genom att bara byta ut huvudet.

Precis som med den hellenistiska skulpturen är skillnaderna stora med Egypten. Den var dock en period när man blev återinspirerad av den egyptiska skulpturen.

Referenser

Farthing, Stephen (red.) (2011). Det här är konst: hela historien från grottmålningar till graffiti. Stockholm: Norstedt

https://no.wikipedia.org/wiki/Gresk_kunst_i_antikken#Arkaisk

Anfam, David & Copplestone, Trewin (red.) (1986). Se konsten: världskonsten i samhällshistoriskt perspektiv. Stockholm: Bonnier

http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/grekisk-konst [2015-11-10]

https://no.wikipedia.org/wiki/Gresk_k...