Textanalys av Birgitta av Vadstenas text om Jungfru Marias ord till dottern (300 ord, Hermods 2016)

Texten är skriven utifrån ett avhållsamt betraktande; det är inte Marias sak att avgöra mer än att vad som händer under Guds ord är det rätta.

Genomgående beskrivs ett onödigt lidande som pådrivits hennes son och som sedan skylls på henne. Eftersom allt detta sker under Guds ord kallar hon det underbart och medger att en oro som tidigt funnits försvunnit under hennes blinda dyrkan: strävanden kan inte bestämmas inför det okända, bara undran, utefter egna minnen och erfarenheter är möjliga. Jag tror att hennes smärta i mycket kommer sig av hjälplösheten i det ovissa...

jag förenade hela min vilja med hans, och så var min glädje alltid blandad med smärta.

Mig säger texten framför allt att en passiv blind kärlek och ett blint, undergivet betraktande inte är ett medvetande som kan inverka i sakernas gång utan bara tröstar sig med att det som sker är det rätta enligt en gudomlig auktoritet och människornas medgivande av denna historiska vilja.

Den talar dock även om Marias egna aktsamhet mot att såra och förstöra, eller låta sig förledas av ”värdsliga” ting – det är det utifrån textens perspektiv dem andra som gör, även om det i slutändan som sagt skylls på henne. Maria går med på allt och känner bara medlidande med andra; sin son.

Under det att sonen blir korsfäst smutskastar man honom som för att lindra det som sker; man utsäger på det sättet att korsfästelsen är ett straff och inte en disciplin för alla och envar.

Beskrivningen ...