Anne Franks dagbok romananlys

Anne Franks dagbok

Anne Franks dagbok är en dagbok skriven under andra världskriget. Boken handlar om livet under jorden. Anne Frank var en 13-15 år gammal judinna som bodde i Hollands huvudstad Amsterdam. I sin dagbok skrev Anne Frank om sina drömmar och de dagliga händelserna som är genomsyrade av rädsla och förtvivlan men också av hopp på att det finns något mänskligt kvar på jorden. Därefter finns det ändå en positiv blick på livet i hennes dagliga berättelser. Boken rymmer även en hel del berättelser om hennes känslor och tankar. Hon berättade om den komplicerade relationen till sin mamma, om förälskelsen i pojken som gömde sig på samma ställe som hon, funderingar kring att växa upp och bli kvinna samt sexualitet och pubertet. Jag skulle säga att hennes berättelse liknar de tonårsbekymmer som dagens ungdomar genomgår eller åtminstone jag, om man bortser från de som det fruktansvärda kriget har orsakat.

Klyftorna är väldigt tydligt beskrivna i boken då berättelsen utspelas under tiden då Hitler regerade. Judar hade inga rättigheter alls, inte ens rätt att leva, liksom andra grupper som bl.a. zigenare, mörkhyade, hbtq-personer och handikappade. Detta märks i boken väldigt tydligt bl.a. då Anne berättar att hon, hennes familj, en annan familj och en ensam man var tvungna att gömma för omvärlden. Hon skriver om de gula davidsstjärnor av tyg som ingen jude fick lämna sina hem utan. De fick heller inte sitta på bänkar, åka spårvagnar, cykla, gå i skolan eller helt enkelt ha något slags kontakt med icke judar. Efter ett tag i början av kriget begränsades deras vistelse under specifika tider med ett s.k. utegångsförbud som senare blev total förbud då man riskerade säker död.

Boken är skriven i kronologisk ordning vilket de flesta dagböcker är. Varje dag beskriver hon det upplever eller känner vilket ibland blir lite banalt då det inte händer så jättemycket i det lilla utrymmet hon spenderar sina dagar i. Hennes dagbok är som hennes bästa vän som hon inte har några hemligheter inför. Anne skrev hela tiden som om dagboken var en person vilket får läsaren att känna sig alltmer delaktig, som om Anne pratade till just mig. Under bokens gång finns det några få återblickar då Anne tänker tillbaka om saker som hon saknade men huvudsakligen var det om händelser som pågick just då.

Anne skrev väldigt målande och beskrev väldigt detaljerat. Genom hennes berättande lär man känna varenda person som bodde tillsammans med henne som om man själv var där. Det gjorde att det faktum att den enda personen som överlevde var Annes pappa ännu svårare och mer obegriplig. Anne Frank skrev mest om sig själv, då hon beskrev varenda känsla hon kände och de var många och väldigt varierande. Alla dessa blandade känslor gjorde att hon ibland var gnällig, ibland lat, ibland full av hopp. Hon var mänsklig. Att hon var en helt vanlig flicka med ett hemskt öde ger en möjlighet att sätta ett ansikte på en av 6 miljoner offer och det är det som gör boken så läsvärd. Hennes ärlighet och öppenhet gör att jag var väldigt gripen av romanens innehåll som gjorde att jag ofta kände som att jag var där med henne men ändå inte. Det var jobbigt att läsa då jag vet att hon kände att ingen gjorde något åt det. Allt som påverkade henne kändes som att det påverkade mig också. Jag kan utan tvekan säga att denna boken har förändrat mig. Att så mycket lidande kan finnas i en så ung människas liv.

Dag efter dag så uppdaterade Anne sin dagbok även om det som pågick i omvärlden tack vare sin radio. I boken som jag läste som var den oavkortade originalutgåvan fanns det även några bilder på familjen Frank och även en ritning på hur huset och gömstället såg ut. Men p.g.a. att Anne skrev så målande så fick jag nästan en exakt bild av hur det såg ut även innan jag såg ritningarna. Gömstället bestod av tre våningar med små ytor som man kom till genom att flytta på en bokhylla. Om hur Anne Frank upplevde både rum och tid på det stället beskriver hon själv så här: “Jag betraktar oss åtta tillsammans med Gårdshuset som ett stycke blå himmel, omringad av svarta, svarta regnmoln. Den runda och avgränsade plätt där vi själva står tills vidare trygg, men molnen rycker allt närmare inpå och ringen som skiljer oss från den annalkande faran snävas åt allt mer” (s. 145-146).

Anne Frank drömde om att bli en känd författare. Och det blev hon år 1947 då den här boken publicerades för första gången av hennes far och då hon redan var död i tre år. Förmodligen är anledning till att boken blev så världskänd hennes fantastiska detaljbeskrivningar vilket kan märkas i det tidigare citatet.  

                    &n...