Angolas befrielsekamp

1 röster
11506 visningar
uppladdat: 2001-05-11
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Angolas befrielsekamp

Angola blev fritt i november 1975. Kampen för befrielsen hade varit mycket lång och svår. Portugal var den imperialistiska stat som längst höll ut för att behålla sina afrikanska kolonier. Både Moçambique, Guinea- Bissau och Angola slogs länge mot kolonialmakten och de blev fria först på 70- talet. Portugal hade en fascistisk militärdiktatur fram till 1974 och detta medförde att de slog ned alla upprorsförsök från kolonierna. Portugal hade börjat kolonisera Angola på 1500-talet men det var först på 1800-talet som man nådde fullständig kontroll över landet. Man utnyttjade kolonin efter klassiskt mönster, man lät afrikanerna arbeta på stora gods och fabriker där varorna exporterades till Portugal för konsumtion. Till skillnad från t.ex. Storbritannien gjordes inga ansatser till att försöka industrialisera landet eller bygga upp någon infrastruktur att tala om. Man hade plantagen nära kusten varifrån produkterna skeppades över till Europa. När portugiserna lämnade Angola lämnade man ett land utan infrastruktur, utan industri och utan skolor. Det fanns ingen utbildad personal för den lilla industri som fanns, portugiserna lät aldrig angolaner utbilda sig och de portugiser som tidigare skött kvalificerade arbetsuppgifter lämnade landet. Angola skulle byggas upp från början, skakat av ett flerårigt krig och ett inbördeskrig som pågår än. Denna process har idag drabbats av motgångar och Angolas folk är idag mycket fattigt trots alla naturtillgångar Angola har.

Den organiserade kampen för befrielsen startade på 1950- talet. Tidigare hade man haft spridda uppror men i och med MPLA:s bildande 1956 fick man en bas för den fortsatta kampen för befrielse. MPLA bildades av välutbildade angolaner som fått skolning i Europa. Från början var MPLA ett parti för alla angolaner som kämpade för befrielsen men man blev snart marxistiskt orienterade. Ordföranden, Agostinho Neto, var marxistiskt skolad och orienterade MPLA mot Sovjetunionen. MPLA var inte ensamma om att kämpa för Angolas självständighet, två andra organisationer fanns. FNLA var den största av dem. FNLA bildades ur en tidigare rörelse som kämpade för självstyre åt delar av norra Angola. FNLA tog inte ställning i konflikten öst-väst och man kallades sig aldrig för socialistiskt. Dock tog man emot hjälp från Kina, men detta var troligtvis enbart p.g.a. en pragmatisk hållning. FNLA leddes av Holden Roberto. Den tredje rörelsen, UNITA, var en utbrytargrupp ur FNLA. UNITA bröt sig ur 1966 under ledning av Jonas Savimbi. Man stödde sig främst på ovimbindufolket i södra och centrala Angola. UNITA fick omfattande hjälp av Sydafrika och USA.

I början av kampen mot kolonialisterna stred de tre grupperna om än inte tillsammans, så i alla fall utan inbördes stridigheter. UNITA hade dock en annan inställning till kolonialisterna än de övriga och man tror att Unita tillsammans med portugiser plundrade stora delar av Angolas timmertillgångar. Det var först på senare delen av 1960-talet som de tre rörelserna kom i direkt konflikt med varandra. MPLA förlitade sig på stöd från det socialistiska blocket medan FNLA orienterade sig mer mot Zaire och diktatorn Mobuto. Bl.a. såg Holden Roberto till att MPLA:s kontor i Zaire blev stängt och att MPLA:s soldater inte längre fick befinna sig på Zaires territorium. FNLA fick också ekonomiskt stöd från USA via Zaire. MPLA hade också det störst stödet från de afrikanska länderna även om OAU tidigare hade erkänt FNLA som Angolas rättmätiga befrielseorganisation. UNITA som sökte stöd från Sydafrika och USA för att motarbeta det av Sovjetunionen stödda MPLA var den minsta och av grannländerna en illa sedd organisation. Detta mycket p.g.a. att de fick stöd från Sydafrika.

Portugals grepp över sina kolonier började slakna efter Salazars död 1968. Även om den nye diktatorn Caetano ville behålla kolonierna var han mer av en realist och insåg att det i längden skulle bli omöjligt. Portugal försökte dock hålla i kolonierna men gerillagrupperna vann flera segrar och kontrollerade stora delar av landet. FNLA var den organisation som hade störst armé medan MPLA hade den största folkliga förankringen. UNITA var en relativt liten organisation men med en god ekonomi tack vare plundringar av Angolas naturtillgångar. När Portugals grepp började släppa startade befrielseorganisationerna krig mot varandra istället. Kriget handlade om vilken organisation som skulle bli statsbildande i den fria angolanska staten. De flesta grannländer stödde MPLA. Många och blodiga strider utkämpades runt om i Angola där MPLA i de flesta fal stod som segrare.

Efter det att Portugals militärjunta störtats 1974 lovade Portugal att man skulle lämna Angola. Man bestämde senare att den organisation som kontrollerade huvudstaden Luanda den 11:e november 1975 skulle räknas som statsbildande parti och erkännas av Portugal. Striden om vilken organisation som skulle inneha Luanda blev intensiv och efter en rad slag stod MPLA som segrare. Detta kunde man göra bl.a. genom stöd från Sovjetunionen och med hjälp av kubanska soldater. En folkrepublik med Neto som president utropades. Efter denna seger för MPLA utplånades nästan FNLA. UNITA som fortfarande hade stora delar av sina trupper intakta fortsatte dock kriget mot regeringen med hjälp av USA och Sydafrika. På 80-talet anföll även sydafrikanska trupper Angola för att slå ut SWAPO:s baser där. De kubanska trupperna stannade kvar i Angola ända fram till 1989 och uppgick som mest till ca 40 000 man. Stora förbättringar genomfördes av den nya regeringen men p.g.a. inbördeskriget förstördes mycket och ett väl fungerande samhälleexisterade knappast. UNITA fortsatte med sitt krig fram till valen 1992 och sedan man vägrat acceptera att MPLA fick en överväldigande majoritet har man återigen startat krig mot regeringen.

Angola fungerade som en bricka i det kalla kriget. Båda blocken ville kontrollera Angola, mycket p.g.a. de rika naturtillgångar som finns där. Både Sovjetunionen och USA gjorde allt för att installera ”sin” organisation vid makten. Angola har enorma oljetillgångar och dessutom mineralfyndigheter samt diamanter. Även Sydafrika, som världens största diamantproducent, hade intresse i konflikten i Angola. Sydafrikanska diamantbolag ville kontrollera diamantfyndigheterna och man gjorde också detta genom stödet till UNITA och Savimbi. Även Zaire intresserade sig för Angolas diamanter och olja och en stor del av de diamanter som UNITA finansierade sin verksamhet med slussades ut genom Zaire. USA ville, förutom att kontrollera naturtillgångarna, se till att landet inte på några villkor blev socialistiskt. Detta kunde ha inneburit att flera länder i södra Afrika slog in på Angolas väg. Man fruktade att MPLA-regeringen skulle upplåta angolanskt territorium för socialistiska gerillor som verkade mot regeringarna i Sydafrika, Namibia, Zimbabwe och Zaire. Detta skulle i sin tur innebära ett hot mot amerikanska intressen i området. USA hade som vi kan se mycket att vinna på en gentemot USA vänligt inställd regering i Angola. Däremot är det svårare att se vad Kuba och Sovjetunionen hade att direkt vinna på en socialistisk regering i Angola. Kostnaderna för de kubanska soldaterna och de sovjetiska teknikerna och rådgivarna var mycket stora och tärde på främst Kubas budget. Vid ett socialistiskt maktövertagande skulle man heller inte vinna särskilt mycket på detta ekonomiskt eftersom inkomsterna i sådana fall främst skulle tillfalla Angola. Jag har svårt att finna andra än idealistiska skäl för Sovjetunionen och Kuba att stödja MPLA.

USA fortsatte stödja UNITA även efter självständigheten och gjorde så ända fram till Sydafrika blev demokratiskt. Kuba hade som tidigare sagts soldater kvar i Angola fram till 1989 då man började skicka hem dem. Sovjetunionen koncentrerade sina insatser på hjälp i form av utbildad personal för att utveckla Angolas egen industri. Med den amerikanska hjälpen kunde UNITA fortsätta att terrorisera befolkningen och föra krig mot regeringen under mer än 20 år. Detta försvårade naturligtvis uppbyggnaden av det socialistiska samhälle MPLA ville förverkliga. Efter vissa framgångar med skola och sjukvård upplever idag Angola...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Angolas befrielsekamp

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2001-05-11]   Angolas befrielsekamp
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=599 [2024-03-28]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×