Se men inte röra

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Hon vill inte gå upp på morgonen. Hon vill inte slitas från sin värld, grymt ryckt tillbaka till verkligheten. Han är ju där, han är i drömmen…

Hon ser honom varje dag. Trots att det är ganska länge sen rodnar hon när de möts i korridoren. Hon blir fortfarande lika glad när han hälsar och fortfarande lika ledsen om han inte gör det. Det är ibland så att han inte ser henne. Hon kanske står en bit bort, låtsas engagerad i en konversation med någon kompis medan hon iakttar honom på håll.

Kanske var det så förut också; att han inte såg henne. Hon tyckte nog att han gjorde det, men kanske var det bara hennes spegelbild hon såg i hans ögon.

Hon ser honom varje dag, oftast är han ensam. Hon är glad att han är det, hon skulle bli så ledsen annars. Det är inte det att hon vill honom illa, men hon vill helst kunna tänka att det finns en chans... Hon vet att det aldrig skulle bli samma sak, fast det är det hon vill. Hon vet att han inte skulle smaka likadant. Men förnuft och känsla går inte alltid ihop.
Hon trodde att det skulle gå över efter ett tag och det gjorde det, bara inte helt. Oftast längtar hon inte heller efter honom, som hon gjorde förut. Nu är det mer som att hon saknar honom. Och det är skillnad; längtan och saknad är inte samma sak.

Ibland träffar hon andra killar. Hon gör det när hon tänker att det måste finnas någon därute, någon som är lika bra som han... Det slutar alltid med att hon jämför dem med honom. Det kan inte vara lätt att leva upp till hennes krav! Han var perfekt, precis så som hon alltid tänkt sig. Hur kan någon leva upp till det?
Ibland när hon ser honom tänker hon att det inte riktigt är han ändå. Hon undrar om det är han som har förändrats eller om det är hon som har förändrat honom? Kanske har hon förbättrat honom något i sitt minne i efterhand.

Hon tänker på honom varje dag fast hon säger det inte till någon. Hur skulle det bli om hon sa som det var? De skulle inte förstå, hon skulle bara få höra att hon borde släppa det, släppa honom. Och det skulle hon göra med glädje – om hon bara hade kunnat! Men vad gör man om man inte kan?
Ibland känns det som att hon ligger i en respirator som pumpar in tankar på honom i hennes andningssystem. Hon vill slita ut den, men är rädd att kvävas. Vad gör man om man tycker om någon men inte får? När man vill glömma, men det inte går?
När huvudet stoppar men hjärtat slår. När hjärtat hoppas... När allt du kan göra, är se men inte röra.

Hon tänker ofta att det måste finnas något mer, det kan inte vara bara såhär, det måste finnas något kvar! Varför skulle hon annars inte kunna leva utan att han hela tiden cirkulerar i hennes inre? Det måste finnas en mening, ett svar, något hon missat – men vad?

Fast hon letar och letar i sina fickor får hon inga svar. Allt hon hittar där är minnen och småsten som samlats under årens lopp. Kanske skulle det bli lättare om hon gjorde sig av med dem, men hon vill inte riktigt och dessutom vet hon inte var hon skulle lägga alltihop. Hon lägger tillbaka det och låter det ligga; kanske får hon användning för dem en vacker dag.

Hon såg honom i går, ser honom i dag, kommer att se honom i morgon. Hon tycker det är bra, hon får en bekräftelse på att han lever. Men hon har svårt att bestämma sig för om han finns inom räckhåll eller inte. Hon inbillar sig att huvudsaken inte är om han är det, utan att hon är det.

På nättern...