Skamfesten fortsätter

SKAMFESTEN fortsätter

- En poetisk magisteressä i collageform om skam, kön och skådespelarkonst.

Hej jag heter Stefan och jag skäms!
I det följande presenterar jag min magisteressä i en poetisk collageform. Jag reflekterar över mitt år vid Stockholms dramatiska högskola, min skam, könsvilsenhet och om mig i skådespelarkonsten. Ibland Refererar jag till min magisterredovisning SKAMFESTEN – eller mitt lilla kön och jag som redovisades på scenen vid Stockholms dramatiska högskola (StDH) och Dramaten, maj 2013.

Jag redovisar också, mellan varven, svar från min Skam- och könsenkät1 som jag skickat runt till kollegor runtom i landet.

Jag börjar med att citera gestaltterapeuten Jojo Tuulikki
Oinonens text (En kollektiv skulptur):

“Om skammen och känslan av värdelöshet tar över för

mycket, tappar vi först och främst kontakten till oss
själva, sedan till omgivningen och varandra. Och det
riktigt paradoxala i detta är, att det enda sätt vi kan
få skammens grepp att släppa taget om oss, är genom
kontakt med en annan människa som accepterar oss som
bristfälliga. En människa jag litar på så mycket att jag
törs visa upp min sårbarhet, skröplighet och
bristfällighet som människa. I den kontakten och
acceptansen finns en stor möjlighet för just ”det tredje”
att uppstå. Det är inte alltid en bekväm känsla att mötas
i, men det är just genom våra misslyckanden som vi
faktiskt växer och utvecklas. Det paradoxala i att bli
sedd, hörd och tagen på allvar just när jag befinner mig
i min sårbarhet, skapar ofta en enorm glädje, motivation
och vilja till förändring. En upplevelse av gemenskap och
att tillhöra något större. Och förstås det motsatta, om
jag inte får detta accepterande när jag misslyckas, utan
gång på gång möts av för höga krav på ”rätt” prestation,
förakt, hån eller blir skrattad åt, så kommer jag inte
växa. Utan tvärtom, krympa och till slut kanske vilja
försvinna helt. Jaget behöver Duet för att växa. Utifrån

tanken att båda är lika mycket värda.”2

Jag tänker att mitt skådespelande just handlar om just
detta, att i de gestaltningar/roller jag gör visa min
skam och sårbarhet och förhoppningsvis bli tagen på
allvar, bli värdig i publikens ögon. Filtrera mig och min
skam genom dem. I mitt magisterprojekt Skamfesten – eller
mitt lilla kön och jag, redovisade jag min skam genom
allt från gestaltningar till att slutligen blotta mitt
kön för publiken. Investeringen var kolossal för min del,
men i och med att publiken tog emot mig med värme blev
min skam-investering värd all möda. För ett kort tag blir
jag duglig i främlingars ögon. Jag kände deras
engagemang, att de tog mig på allvar, fnissade igenkännande.

Min vän (skamsyster) Anette Sallmander3 säger det så bra:

”See me (because I can not)”4

“Är då teaterscenerna översvämmade av en hoper reducerade, trygghetstörstande skådespelare med taskig självbild, ständigt på sin vakt mot den förnedri...