Kollektivtraffiken

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

När jag anländer till busshållplatsen står där en ung dam med sin kille och röker. Vinden blåser så att jag får all rök på mig. Jag försöker flytta mig bort från röken, men den går inte att undkomma.
Bussen kommer fullpackad med människor. De flesta är syrianer från gymnasiet på väg till stan. Jag sätter mig bredvid en syriantjej som pratar i telefon. Jag förstår inte ett ord av vad hon säger. Tänk vad kul det skulle vara att kunna syrianska så man kunde tjuvlyssna på alla samtal syrianerna har med varandra. Ingen skulle tro att jag förstod för att jag är svenne.
Bussen anländer till centrum där människor skyndar åt alla möjliga håll. På perrongen står en gubbe och röker sista cigaretten innan tåget ska avgå. Även denna gång får jag ta del av den skadliga och outsägliga röken från cigaretten.
På tåget sitter alla som förstenade. Det enda som hörs är ett tjejgäng som sitter och småpratar lite och några som lyssnar på mp3. En liten kille sitter och tittar ut genom fönstret. Han putar med munnen som om han lipade åt alla som gick förbi. Men det är inte hans avsikt. Istället tror jag att han är så fascinerad av allt som rör sig att han måste visa det genom att puta med munnen. Han sitter som klistrad vid fönsterrutan när ett tåg åt andra hållet rullar förbi. Det är lite gulligt att se en pojke vara så fascinerad av omvärlden.
Efter en kvarts resväg kliver jag av på perrongen. Jag sätter mig på en bänk, oturligt nog även denna gång bredvid en rökande dam. En djup suck är allt jag får fram. Varför ska alla stå på perrongen och röka där människor ständigt passerar och får i sig röken? Inte på någon av de perronger tåget passerat har man kunnat undkomma rökare. Dom borde tänka mer på sina medmänniskor.
För övrigt ligger perrongen i dunkel tystnad. Då och då kommer en gubbe ut på perrongen lunkande och bärande på en tidning. Än så länge är det tio minuter kvar tills nästa avgång, så alla kan ta det lugnt.
Efter att jag har uträttat mitt ärende tar jag bussen hem igen. Jag träffar en kompis som ska med samma buss. Bussen kommer fylld med endast ett fåtal personer. Några sitter även här och läser tidningen. Det måste vara det populära tidningsspelet Sudoku som fångar läsarna.
Successivt fylls bussen med nya människor. Som vanligt är hälften av passagerarna syrianer, i alla fall om man åker i Södertälje. Skulle man vara rasist här skulle man inte klara av att leva här särskilt länge. Men här i Södertälje accepteras alla lika mycket vare sig kön eller bakgrund (Ronna, ähum).
Som vanligt stiger fem sjättedelar av bussens innehåll av vid ankomst till gågatan i centrum. Max tio personer blir kvarsittande på väg ända in till stationen. Jag betraktar människorna. Vid varje gupp bussen passerar slängs huvudena åt samma håll. Först till höger… sedan snabbt åt vänster… och till sist en gungning som långsamt avtar i mitten. Alla exakt likadant. Hur mycket jag än försöker att hålla mitt huvud stilla så går det inte, jag är som dömd att göra som alla andra.
På stationen är det ovanligt lite rörelse. Kanske beror det på tiden på dygnet, just nu borde alla vara på jobbet. Men när jag kliver på nästa buss är denna proppfull. Det förklarar tomheten där utanför. Ändå kan man undra vad det är som gör att alla vill åka med just den här bussen halv ett på en fredag.
Trots den fullpackade bussen förekommer det relativt lite ljud. Alla är trötta och slöa efter de få timmar av dagen som passerat hittills. Det enda som hörs är det klassiska ljudet av mp3 samt lite småprat här och där vilket inte alls stör friden denna ljuvliga höstdag. Under denna resa tar alla hänsyn till varandra och allas behov av stillhet och tystnad, vilket är kul att se. Alla borde få uppleva tystnaden och slippa stressen den korta stund innan arbetet börjar. Jag tycker synd om dom som alltid får dras med skrikande ungar och oändliga oljud. Tystnad är en rättighet som alla är berättigade till.
Att få leva borde också vara en rättighet för alla. Varje gång på väg från bussen till tåget måste man gå förbi stinkande rök från cigaretter som folk står och röker precis där alla går förbi. Det är ansvarslöst. Alla vet att det är mycket farligare att leva som passiv rökare än som en rökande sådan. Vi som går förbi vill inte f...