Slaget om Storbritannien

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Sommaren 1940

Britterna var i stort sett ensamma mot Hitler. Nästan hela Europa hade Hitler erövrat. Han försökte tvinga Storbritannien att acceptera de nya gränserna och han krävde Winston Churchills avgång. Om de gjorde detta skulle han lämna England i fred. Alternativet var utplåning av ön. Britterna brydde sig inte ens om att svara. Churchill höll ett tal till sitt folk.

”Hitler vet att han måste bryta ner oss på denna ö eller förlora kriget. Om vi kan hålla stånd mot honom, kan hela Europa bli fritt och världens liv fortsätta framåt till vida, solbelysta högland. Men om vi misslyckas, då kommer hela världen, även Förenta Staterna, även allt vi har känt för och hållit av, att sjunka i en ny mörk tidsålders avgrund. Låt oss därför hålla fast vid våra plikter och sköta oss så, att om det brittiska imperiet och dess samvälde kommer att vara i tusen år, människorna ändå skall säga: Detta var deras största stund.”

I Tyskland tog Hitler fram en plan av en invasion av England, mest för att skrämmas. Planen fick namnet Operation Seelöwe som betyder Operation Sjölejon på svenska. Enligt planen skulle invasionen ta plats i september. Planen innebar en landsstigning på den brittiska kusten som skulle uppbackas av ett massivt luftanfall av det tyska flygvapnet Luftwaffe. Luftwaffe hade inte de resurserna man behövde för att göra sjötransporter och inte heller räckte det till i luften. Som känt är den brittiska flottan väldigt bra, och det var den redan på den tiden. Om Tyskland skulle, under en dag, genomföra sjötransporter över Engelska kanalen, skulle de praktiska taget ha krossats av Royal Navy. Såvida inte Tyskland lyckats få enväldigt herravälde i luften, först då kunde Royal Navy slås ut.

Ännu en plan gjordes upp, denna gång för att slå ut RAF( Royal Air Force). Man skulle först och främst anfalla brittiska flygfält och flygplansfabriker. Mannen som ledde Luftwaffe, Hermann Göring, satte datum för anfallet till den 12 augusti. Oturligt nog var tyskarna väldigt dåligt förberedda pga. bristen på information om England.


Storbritannien rustar för krig

I Storbritannien förberedde man sig också på strid. Churchill ledde sitt folk på ett bra sätt. Man ordnade så att civilförsvaret organiserade sig bättre, brandkårerna övade och hemvärnet av äldre män lyckades skrapa ihop 1 miljon ”krigare”. Alla produktion ökade av bl.a. flygplan, granater och kanoner. Man fick även hjälp från andra sidan Atlanten. USA skickade stora sändningar av vapen, ammunition och dylik utrustning. Franklin D Roosevelt lovade England alla sorters former av hjälp förutom manskap.
Britterna lyckades bara skrapa ihop 1475 flygplan och till råga på allt var dessa lite äldre och det var bara ca 500 plan som var stridsdugliga. Som tur var hade man ju en i stort sett obesegrad flotta.

Borta i öster insåg Hitler att britternas flotta var för stark. Genom sina spioner på den brittiska ön fick han reda på att alla kuster var minerade och kantade av taggtråd. Till en början avsattes ca 2700 flygplan för anfallet av Storbritannien.

Innan man startade anfallet på RAF, kom en hel månads anfall på den Engelska kanalen. Det var meningen att testa RAF:s försvar och försöka få RAF att skicka upp jaktplan som kunde strida. Den 10 juli började dessa anfall och britterna anser att det var då Slaget Om Storbritannien började. Till den 11 augusti varade anfallen och dagen efter, de 12 augusti, började Luftwaffes anfall, att försöka slå ut stora delar av ön. Man siktade på kustradarstationer och fyra träffades och slogs ur funktion. Det gjorde inte så stor nytta för redan sex timmar senare fungerade de igen. Detta gjorde att Luftwaffe fick se sanningen i vitögat, det var tufft, nästintill omöjligt, att slå ut radarn. Man anföll även de brittiska flygfälten och successivt flyttade man anfallen längre in mot land.

Den 15 augusti kallas Den Största dagen pga. att Luftwaffe den dagen genomförde flest anfall. Tre dagar senare såg man hur stora förlusterna hade blivit och den dagen kallas Den Värsta dagen. Britterna hade en fördel, och det var att anfallen skedde på deras egen mark. Detta gjorde att brittiska piloter som hoppade från sina plan landade där dem hörde hemma och kunde återgå till sin tjänst snarast möjligt. Tyskarna hade bara fångenskap att vänta på marken.

Även om man såg till denna fördel var Tyskland på väg att vinna luftkampen. Den 7 september inledde man bombningarna mot London och andra städer. Tyskland gjorde den 24 augusti en felnavigering och istället för att träffa ett militärt mål träffade man mitt i city och dödade många civila människor. Detta gjorde Churchill vansinnig och han beordrade anfall mot Berling så fort som möjligt. Detta gjorde Hitler ännu mer rasande och beordrade ett blixtkrig mot London. Detta var starten till bombkriget. I hela 57 dygn pågick den här bombningsprocessen. Detta gjorde att Luftwaffes resurser blev sämre och när nu det var civila mål som prioriterades så fick RAF och det markbaserade luftförsvaret en chans till återhämtning.

Hitintills var det Luftwaffe som hade dominerat i luften och man kunde se att en tysk invasion var nära. Man fick tid till att bygga upp och fixa nya flygplan och man utbildade nya piloter.

Den tyska underrättelsetjänsten var bristfällig, det märktes. Ett exempel är de sju anfall som gjordes mot ett fält, som inte hade den minsta inblandning i jaktförsvaret. Man tog hjälp av piloter från andra länder, t.ex. Polen och Tjeckoslovakien.

Den sjunde september inledde Hermann Göring det stora anfallet på London.

”Detta är den historiska timmen, när vårt flyg för första gången riktar sin stöt mot britternas hjärta.”

Londonblitzen var inledd. Man skickade över 600 bombplan som riktades mot gasverk, hamnar och dylikt. I flera dagar fortlöpte anfallen och meningen var att britternas försvar skulle splittras. Det blev raka motsatsen. De var inte ens i närheten av att kapitulera och stridsviljan trappades upp ännu mer. De civila människorna gömde sig i tunnelbanor och andra underjordiska stationer medan bombningarna pågick.
RAF lyckades rycka upp sig och sköt ner många av Luftwaffes plan. Den första ronden var avklarade och britterna hade gått som segrare i den.

På två månader förlorade tyskarna ett tusental plan, de som innan hade haft dubbelt så många som britterna. USA skickade mer plan och i slutet av september gick de på offensiven. Man bombade på natten och inte bara i Tyskland utan också Holland och Frankrike.

Anfallen mot Storbritannien trappades ner men tog inte slut förrän i maj 1941. Efter detta drog man slutsatserna att ca 40000 civila hade dödats, tyskarna hade förlorat 2499 flygplan utan att något av deras mål blivit uppnådda. Slaget om Storbritannien var Hitlers första motgång och man tvingades nu in i ett krig på flera fronter. Hitler förlorade slaget om Storbritannien och hela världen väntade nu spänt på vad som skulle hända.

Den 20 augusti höll Winston Churchill ett där ett berömt citat är fastställt.

” Never in the field of human conflict was so much owed by so many to so few.”
Om man nu översätter detta till svenska så blir det;
“Aldrig förr har så många haft så få att tacka för så mycket.”


Egna tankar.

Den här händelsen tycker jag blev ett stort avgörande i krigets gång. Vad hade hänt om Hitler hade vunnit Slaget om Storbritannien? Hitler fick här sin första motgång och insåg kanske att han hade ett antal fiender kvar som hade något kvar att ge. Varför ville egentligen Hitler att England skulle kapitulera? Troligtvis var ...