Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

       

 

   Svensk Vapenexport

“

Inledning

 

Vapenexport som politisk fråga Numera vet de flesta svenskar att vapenexporten från vårt land har vuxit och är mycket betydande i förhållande till vårt lands storlek (oavsett om denna räknas i ekonomi eller befolkning). Genom massmedia och de etablerade fredsrörelserna (särskilt Svenska Freds och skiljedomsföreningen, Kristna Fredsrörelsen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF) kommer då och då frågor kring svensk vapenexport upp till allmän debatt (exempelvis försäljningen av JAS planet till olika länder och spridningen av s k lätta vapen). Sedan 2001 har Göteborgsprocessen, ett samarbete mellan Sveriges Kristna Råd, Svenska Missionsrådet, Kristna Fredsrörelsen och Life and Peace Institute, kontinuerligt arbetat med frågan, hållit fyra internationella konferenser och publicerat skrifter (den mest omfattande kom 2009, se nedan). Svenska folket förklarar sig vid enkätundersökningar vara skeptiskt till vapenexport från Sverige (55 % vill förbjuda den helt, enligt en aktuell undersökning). Trots detta engagemang är vapenexportens omfattning och natur, liksom dess legala och administrativa ramverk, föga kända utanför en begränsad krets. I stark kontrast till områden som energi, klimat, transporter eller IT har problematiseringen av rustningar, vapenindustri och vapenhandel varit blygsam. Likaså är forskningen kring frågan begränsad (i synnerhet vad gäller perioden från 1990-talet och framåt) och den som förekommer är tämligen ofokuserad. Detta är ur en synvinkel överraskande, eftersom området är spännande. Det innefattar starkt kontroversiella och etiskt problematiska överväganden samtidigt som det, åtminstone delvis, utspelar sig på tekniskt och vetenskapligt mycket avancerade fält. Under andra världskriget och något årtionde därefter var dessa frågor nationella angelägenheter av första rangen. Frågor kring vapen, vapenindustri och vapenhandel innefattar en stark potential för kontrovers samtidigt som de flesta ansett dem som mycket viktiga. Men i dag spelar sådana frågor en undanskymd roll i offentlighet och politisk debatt, med undantag för en eller annan punkthändelse. Kanske kan det begränsade intresset förklaras med att alla frågor som berör militärt våld och väpnade konflikter är obehagliga, och ofta kläs in i ett överslätande språk (se vidare nedan). En besläktad förklaring kan vara att i allt som har kopplingar till stormaktspolitik eftersträvas nationell enighet: själva ambitionen att diskutera kan lätt misstänkliggöras. Det har skapats en tradition av samförstånd som i realiteten ofta betyder tystnad (se även Bjereld 2010 om utrikesfrågorna i valrörelser). Kanske en majoritet inte gärna vill släppa ut anden ur flaskan om man kan slippa. Det skulle vara intressant att undersöka vad de ovan antydda förklaringarna kan vara värda, och analysera varför debatten mestadels uteblir, men då och då blossar upp. (Detta ligger dock utanför ambitionerna i denna studie). Vilka förklaringarna än är så har försvars och säkerhetspolitik varit arenor där konsensus har eftersträvats, och där någon livlig offentlig debatt sällan uppstått. En mer ingående kunskap om fakta och sammanhang har varit förbehållen en mycket begränsad krets av yrkespolitiker, militärer och experter. Detta är, som jag ser det, inte i första hand en effekt av hemligstämpling och sekretess (även om sådan förekommer och på några viktiga punkter hämmar det demokratiska samtalet), utan av den nämnda andan av samförstånd: att vi förväntas ”sitta still i båten”.

 

Opinioner

Som nämnts har varken vapenexport eller den vidare frågan om militär industri och teknik på länge haft någon topplats på den offentliga agendan: i debatt eller politik. Då och då görs dock opinionsundersökningar som kan ge ledtrådar till hur svenska folkets inställning ser ut. I en opinionsundersökning utförd av Demoskop den 10–17 november 2009 ställdes tre frågor:

 

Ska Sverige tillåta vapenexport till andra länder?

55% - Nej

37% - Ja

8% - Vet ej

 

Ska Sverige tillåta vapenexport till länder där allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer?

92% - Nej

5% - Ja

3% - Vet ej

 

Ska Sverige tillåta vapenexport till länder i krig?

81% - Nej

14% - Ja

5% - Vet ej

 

Ytterligare en undersökning om opinionsläget finns, nämligen från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Man har ställt samma fråga 1999 och 2009, vilket ger en viss antydan om hur opinionen kan ha förändrats. I sammanställning är SOM:s resultat följande, när de svarande ombads ta ställning till förslaget ”Sverige bör införa totalförbud mot vapenexport” i procent:

 

                Bra förslag         Varken bra eller dåligt              Dåligt förslag

1999             33                             26 41

2009             37                             31 32

Om det finns en tendens är den att svenska folket blivit mer skeptiskt till vapenexport. Det är första gången som fler gillar förslaget än ogillar det. Samtidigt är samstämmigheten mellan Demoskops och SOMs siffror inte direkt slående. En förklaring kan vara att SOM inte samtidigt fokuserar på ”dålig” vapenexport. Ulf Bjereld (2010) kommenterar SOM-undersökningen och lägger till andra aspekter: En intressant iakttagelse är att frågan om svensk vapenexport är en av de politiska sakfrågor alla kategorier som uppvisar störst åsiktsskillnad mellan män och kvinnor. Bland män är 24 procent för ett svenskt förbud, medan 48 procent är emot. Bland kvinnor är i stället 49 procent för ett förbud, medan endast 15 procent är emot. Vad gäller skillnader mellan sympatisörer till olika partier så finns starkaste stödet (2009) för ett totalförbud hos MP (73%) och V (66 %) medan M ligger lägst (16 %). Sympatisörer till C, S, KD och FP placerar sig alla i intervallet 34-39 %, alltså ungefär som svenska folkets genomsnitt (Bjereld 2010). Det finns alltså potentiellt mycket starka politiska spänningar kring frågan. Genom hela denna studie går en undran hur inställningen och opinionsläget ser ut och hur det skulle kunna förändras som en underton. Men förhållandet mellan opinion och politik, liksom mellan politik och verkligt utfall, påverkas av många olika faktorer.

Motiv/Frågeaställningar och syfte

För en undersökning av den typ som inleds med denna rapport vill jag anföra tre huvudsakliga motiv:

 

1. Frågan har stor allmän betydelse för svensk politik, liksom för bilden av oss själva som nation och för föreställningar om vår plats i världen. Vapen är inte vilken handelsvara som helst. Det finns en allmänpolitisk och moralisk laddning i allt som har med rustningar och dödsteknik att göra: detta gör dem speciella. Det är ett allmänintresse att fakta, samband och dilemman blir bättre kända.

 

2. Volymen och karaktären av svensk vapenexport har förändrats mycket kraftigt särskilt under tiden från 2001.

 

3. Regelverket och organisationen för exporten har ändrats. Det grundläggande förbud mot vapenexport som funnits i svensk lagstiftning sedan 1918 har gradvis förändrats och kompletterats genom nya föreskrifter och praxis. En statlig utredning (KRUT) föreslog 2005 nya principer (men har ännu inte resulterat i proposition) och en ny myndighet för främjande av export av försvarsmateriel (Försvarsexportmyndigheten, FXM) har inrättats under hösten 2010. I ökande utsträckning måste hänsyn tas.

 

Dessa punkter kan, tillsammans och var och en för sig, motivera omfattande forskning och dessutom debatt, publicitet och studieverksamhet. En begränsning är givetvis nödvändig. Den utvecklas i det följande och bygger dels på att jag anser att vissa frågor bör få särskilt tydlig belysning, dels (givetvis) på den kompetens, de kontaktytor och den teoretiska förståelse som jag skaffat mig tidigare. Fokus kommer att läggas på vapenexport från Sverige och särskilt den hårdvara och teknik som bildar dess ”technical core” (Thomas P Hughes’ uttryck, Hughes 1983). Självklart måste denna sättas in i sitt sammanhang, och då blir det nödvändigt att redovisa huvuddragen i internationell vapenhandel (både legal och illegal), militärindustrins omfattning och inriktning i Sverige och samarbetande länder samt de allmänpolitiska, säkerhetspolitiska och industripolitiska förhållanden och regelverk som kan spela roll för ”vapenexportpolitiken” (om man nu kan tala om en sådan). Den är denna kontext som dominerar i denna första rapport. Men det är vapnen och vapenexporten som sådan som ska vara kärnan i denna studie. Det behövs inga ursäkter för den uppläggning jag valt. Men det är värt att notera att när Temaforskningen vid Linköpings universitet lanserades och vann statsmakternas gillande var ett motiv att prioritera sådana frågor och perspektiv som hade hög samhällsrelevans, men som inte i det korta perspektivet fick tillräcklig uppmärksamhet eller hade några starka intresseföreträdare inom annan forskning eller i samhällslivet (Tema, ny väg för forskning, Linköping 1978). Detta har väglett olika temans planering. Barnens perspektiv borde sättas i centrum snarare än skolans, barnsjukvårdens eller barnpsykologernas (tema Barn). Vardaglig kommunikation människor emellan borde ges företräde framför forskning kring massmedia (tema Kommunikation). Vardagslivets teknik bör få uppmärksamhet, inte bara frontforskningen inom industrin (tema Teknik och social förändring). I samma anda vill jag gärna anlägga ett perspektiv som appellerar till många människors undran inför militär teknik och vapenhandel, hellre än att låta studien underordna sig etablerade organisationers (som FOI, FHS, Försvarsmakten, ESP, FXM, försvars och säkerhetsindustrierna osv) perspektiv. Å andra sidan är varje seriöst projekt inom området beroende av data och kunskap som dessa organisationer står för

 

Terminologi

Militärindustri och militär materiel bör man tala om, snarare än försvarsindustri eller försvarsmateriel. Motiv: man kan givetvis inte på förhand avgöra om ett vapen eller annan utrustning kommer att användas enbart för försvar. ”Försvar” är i detta sammanhang en eufemism som inte hör hemma i en objektiv undersökning. Strategiska produkter har blivit ett administrativt bruksord som täcker ungefär samma sak och har den fördelen att det innefattar såväl vapen som annan materiel som kan användas militärt. Ibland kan det bli motiverat att tala om vapen och andra strategiska produkter. En annan kategori är materiel med dubbla användningsområden, till exempel bandvagnar eller radar, som kan användas för såväl militära som civila ändamål. Vapenexport från Sverige är bättre än ”svensk vapenexport”. Motiv: Exporten sker i stor utsträckning från utlandsägda eller blandägda företag, verksamma i Sverige. Hur ”svensk” är då vapenexporten egentligen? Detta är ett empiriskt och analytiskt, möjligen också moraliskt, problem som inte får döljas av språkbruket. Generellt behöver det överslätande och inomprofessionella språkbruket inom områdena säkerhet, vapen och försvar uppmärksammas och helst ersättas med beskrivningar som hederligt pekar på krigets och vapnens konkreta verklighet. ”Krig, oavsett om deras orsaker är rättfärdiga eller inte, består av massivt våld, död och elände, speciellt för de civila. Det är våra förväntningar och vår retorik som är problemet” (Robert Egnell, lektor vid FHS, 2011). Benämningar på politik och politikområden är också något problematisk. I första hand brukar man ju referera till departementsindelningen i regeringskansliet (som ju ändras då och då, för att bättre stämma med den faktiska ärendehanteringen, delvis av taktiska eller retoriska skäl och ibland för att lösa något personproblem). Fokus i denna rapport ligger på vapenexport och då blir det naturligt att använda begreppet vapenexportpolitik. Det visar sig snart nog att detta politikområde grenar ut sig, eller ”läcker” över till många andra områden. Jag kan delvis hålla mig till begreppet internationell politik, som får sammanfatta utrikespolitik, försvarspolitik, biståndspolitik, handelspolitik och säkerhetspolitik. De två förstnämnda svarar i dagsläget mot särskilda departement, de två följande ingår i UD men har särskilda avdelningar och statsråd, medan det sistnämnda har en vidare och delvis retorisk innebörd. I framställningen kommer vi naturligt in även på näringspolitik (som har ett särskilt departement) och på forskningspolitik (som återfinns på flera ställen i systemet, men till en viss grad samordnas av utbildningsdepartementet). Riksdagens utskottsorganisation svarar i stora drag mot departementsindelningen (men är något mindre uppdelad). Till denna indelning av politik (som till stora delar respekteras även av politiska partier och politisk kommentar i media) bör fogas två kommentarer. För det första är det inte hugget i sten vilka beslut som kan tas och av vem i en viss fråga. Traditionen är stark. Samråd är föreskrivet men en ”stuprörs”tendens kan ändå urskiljas. Finansdepartementet är superdepartement och tar i praktiken över fackdepartementens överväganden i vissa fall. Statsrådsberedningen förutsätts (visserligen med något oklara maktmedel) se till att det inom olika politikområden genereras beslut som drar åt samma håll. Vad gäller medelstora frågor uppstår ofta ansvars och revirkonflikter. Inom området vapenexport kommer detta att bli uppenbart. För det andra uppstår då och då behov av att benämna och organisera politiskt övergripande frågeställningar. Säkerhetspolitik är ett sådant område (jag ska återkomma till frågan om termen innebär ett tankelyft, vilket troligen var meningen, eller om den ”infångats” av försvarspolitiken). Sedan slutet av 1980-talet har det blivit viktigt att tala om politik för hållbar utveckling, som givetvis överskrider Miljödepartementets befogenheter och verksorganisation, men som ändå efter en kort exponering i Statsrådsberedningen gjorts till Miljödepartementets ansvar. Samma väg kan urskiljas för jämställdhetspolitik som självklart är sektorövergripande. Den fick en stark startmarkering i Statsrådsberedningen (1973) men är numera hänvisat som en särfunktion (men med egen minister) inom Utbildningsdepartementet. Det senaste (men säkert inte sista) övergripande politikområdet är Politik för Global Utveckling (riksdagsbeslut 2003) som avses gälla ”alla politikområden”. Det har tilldelats en egen akronym (PGU) men inga resurser eller maktmedel.

 

Den klassiska doktrinkedjan, och nya förutsättningar

Argumenteringen för svensk vapenexport har i många år följt följande ”logiska” kedja med sex länkar: 1 Vi är ett alliansfritt land, med avsikt att vara neutrala i händelse av krig 2 Sverige behöver ett försvar, dessutom ett relativt starkt sådant eftersom vi är allians fria i fred och vår neutralitet i händelse av krig måste vara trovärdig 3 Det svenska försvaret behöver materiel, som, för att inte kompromettera neutraliteten, måste tillverkas av svenska företag i Sverige 4 Det svenska försvaret har inte råd att bära alla utvecklingskostnader och kan inte heller beställa långa serier 5 Alltså måste svensk försvarsindustri tillåtas tillverka och exportera vapen utöver dem som Sverige självt behöver och kan betala för 4 6 Vapenexport ska i princip vara förbjuden, men kan tillåtas till länder som kan lämna slutanvändarintyg och uppfyller vissa kriterier (bland annat att inte vara inblandade i väpnad konflikt eller kränka mänskliga rättigheter). Det anmärkningsvärda har nu inträffat att alla dessa sex punkter (utom möjligen nummer 2, första hälften) numera har satts ur spel och i stort sett saknar relevans (eller varje fall precision) för att bedöma vapenexport från Sverige. Flera av dem kommer att analyseras i det fortsatta arbetet men det kan vara värt att antyda några uppenbara saker redan här. Neutralitetsdoktrinen (1) är i praktiken upphävd, även som retorisk figur. Inköpen till det svenska försvaret (3,4) har numera endast svag koppling till tillverkning inom landet och ingen alls till ”svenska” (i meningen helt svenskägda) företag. Handeln med vapen och komponenter sker allt mer längs rent kommersiella linjer och efter upphandling i konkurrens (från hyllan, ”off the shelf” OTS, en kommersiell eller militär hylla: COTS respektive MOTS). I anvisningarna för Försvarsmaktens materielanskaffning slås fast: ”Internationella samarbeten ska i alla avseenden eftersträvas för att öka kostnadseffektiviteten i materielförsörjningen.” Kopplingen mellan punkterna 4 och 5 är alltså så gott som innehållslös i dag. Punkten 6 kan visserligen ”sväva fritt” som politisk moralisk princip men tycks i praktiken ha urholkats av utvecklingen (punkterna 1, 3, 4,5). Det kan göras sannolikt att tillämpningen av doktrinen snarare styrs av omvändningen till punkten 5, det lilla landet Sverige måste exportera och samarbeta om en del bra militär teknik för att i gengäld kunna köpa eller samarbeta om annan bra militär teknik som det vill ha men inte klarar av att tillverka själv. Men det finns också andra motiv, några av dem teknikpolitiska, som bör undersökas för att förklara varför punkten 6 ser ut ha tappat sin udd. Som sagt: grundligare analys behövs, men man kan inte förstå frågan om vapenexport utan att notera vilken makt över tanken som den klassiska doktrinkedjan har haft och fortfarande har.

 

Efter/Under andra världskriget

Sverige lyckades hålla sig utanför andra världskriget. Detta förklaras i huvudsak av den väpnade neutraliteten, trots tydliga och delvis generande avsteg (som malmexport och permittenttrafik till Tyskland, men också hemligt tekniksamarbete med England och stöd till den norska motståndsrörelsen). Att statsministerns uttalande 1939 att ”vår beredskap är god”,  om det skulle syfta på militär och teknisk försvarsberedskap, var direkt missvisande är numera allmänt accepterat (det blir annorlunda om han antas tala om försörjningstrygghet). Den tekniska nivån vad gällde exempelvis stridsflyg var helt otillräcklig vid krigsutbrottet, men detta (liksom flera andra militärtekniska områden) fick ett starkt uppsving under krigsåren. De slutsatser som drogs efter krigets slut kan (med stark förenkling) sammanfattas i tre punkter, där den första delades av flertalet nationer vid denna tidpunkt (men som vi kommer att se fick den en särskild svensk vinkling), medan de två andra är specifikt svenska:

• Vi bör verka för en internationell ordning som minimerar risken för nya krig och militärt våld mellan nationer.

• Alliansfrihet med sikte på en strikt neutralitet om/när kriget bryter ut är en god grund för att undvika att nationen blir indragen i krig.

• Alliansfrihet och neutralitet måste backas upp av ett personellt och tekniskt starkt försvar.

 

FN och Sverige

 

Den tydligaste responsen på den första punkten ovan är bildandet av Förenta

Nationerna 1945. Konstruktionen med ett säkerhetsråd, med stor makt och med vetorätt för de permanenta medlemmarna understryker organisationens fokusering på säkerhet. Förvisso var avsikten att förebygga väpnade konflikter och undvika militärt våld, men FN sågs inte i första hand som en nedrustnings- eller fredsorganisation. Att FN genom säkerhetsrådsbeslut skulle kunna ingripa militärt i konflikter ansågs inledningsvis av Sveriges företrädare, framför allt utrikesminister Östen Undén, kunna stå i strid med vår neutralitetsdoktrin. Med veto-rätten mildrades dock Undéns tveksamhet på denna punkt och Sverige blev en av FN:s mest trofasta och aktiva medlemsländer (Mellbourn 2008). När den svenske ämbetsmannen och (opolitiska) statsrådet Dag Hammarskjöld år 1953 blev FN:s generalsekreterare förstärktes och bekräftades eftertryckligt Sveriges lojalitet med världsorganisationen. Det är värt att påminna om att Hammarskjöld som generalsekreterare tydligt markerade två delvis nya roller för FN. Den ena var att företräda de små nationerna; FN var ju från början tänkt så att de stora (d v s militärt och ekonomiskt starka) länderna skulle ha en särskild roll och ett särskilt ansvar. Det är självklart att denna Hammarskjölds mycket tydliga betoning av den betydelse som FN har (och skulle kunna ha) för världens mindre nationer föll i god jord i Sverige. Hammarskjölds andra insats var att göra allvar av möjligheten att låta organisationen ingripa militärt i konflikter som kunde antas urarta och hota säkerheten i en hel region. Hammarskjölds huvudtanke var att FN kunde ”gå emellan” och hindra de stridande att ta kål på varandra, till dess att förhandlingar kunde komma i gång. Kongokrisen 1963 blev här mönsterbildande. Att FN är uppbyggt av nationer för nationer är dock fortfarande huvudlinjen. Att FN aktivt skulle ingripa i ett medlemsland ”för människornas skull”, som för att förhindra folkmord, kräver fortfarande starka argument och betraktas nog av de flesta som undantagsfall. Även ur svensk synvinkel har militära insatser i främmande land under lång tid vägletts av en slags Hammarskjöld-doktrin. I sådana operationer som rekommenderats av FN:s säkerhetsråd,och bara i sådana, kan svenska soldater engageras. Denna hållning till militära operationer utomlands har omtolkats, förändrats och tänjts ut under senare år (men det är inget som jag avser att diskutera här). En ytterligare faktor som säkert har bidragit till att FN har haft en framskjuten plats svensk politik och offentlig debatt är de kraftfulla och synliga insatserna i nedrustningsarbetet: starkast och bäst kända under Alva Myrdals period (1961-1953). Huvuddelen av arbetet bedrevs under FN:s paraply, även om de viktigaste resultaten knappast registrerades som FN:s utan kom att regleras i andra folkrättsliga former: som traktater och bilaterala överenskommelser mellan stormakterna.

Sverige och NATO: en inte så dold dold allians?

Neutralitetspolitiken har aldrig varit balanserad i den meningen att vi från svensk sida

betraktat risken för aggression från väst och NATO som jämförbar med den andra

sidans. Det är numera välkänt att man nästan uteslutande betraktade Sovjetblocket som ”fienden”. Att avhålla från krig var den svenska politikens och försvarets främsta uppgift, men vad skulle man göra om vi ändå blev angripna? Det råder ingen tvekan om att en rad hemliga eller förklädda överenskommelser och förberedelser gjordes med länder som var medlemmar i NATO och deras försvarsmakter.

 

Mikael Holmström, journalist på Ny Teknik och Svenska Dagbladet, har inom ramen för forskningsprojektet Försvaret och det kalla kriget (FOKK) undersökt vilka kontakter som svenska militärer och politiker har haft med NATO-länder under hela perioden 1949 och ett stycke in på 2000-talet (Holmström 2011). Den tes han driver är att samarbetet, på olika plan, med västsidan under perioden efter 1969 och ett stycke in på 1980-talet var betydligt intensivare och mer målinriktat än man tidigare vetat eller velat låtsas om. (Beträffande tiden före 1969 är den relativt väl belyst genom Neutralitetspolitikkommissionen: betänkandet SOU 1994:11) Tre punkter sammanfattar resultat som förefaller väl belagda:

 

• Det fanns omfattande kontakter med västsidan, särskilt med Norge, Danmark och USA (!) som gällde förutsättningarna att bedriva krig i Norden. Personliga möten mellan höga militärer var regel, observatörer vid övningar likaså. I några fall förekom även kontakter mellan politiker, med konkret militärt innehåll. Visa kontakter omfattade även Finland; däremot fanns inga motsvarande förtroendefulla förbindelser med Sovjetunionen.

• Dessa kontakter var inte något som ”militären” höll på med utan politikernas vetskap, utan de hade i stora drag sanktion av alla försvarsministrar (och i allmänna drag en mindre krets av statsråd). Däremot var man noga med att inga kontakter togs med NATO som organisation, utan de gällde specifika länder och avgränsade (om än viktiga) frågor

• Dessa relativt omfattande kontakter redovisades inte offentligt, utan fram till slutet av 1980-talet åberopades den etablerade formeln för neutralitetspolitiken.

Holmström driver själv tesen att det sistnämnda var ett demokratiskt bedrägeri, och

åberopar flera intervjuade som instämmer. Å andra sidan citerar han också (med illa

dolt ogillande) politiker (som Ingvar Carlsson) och diplomater (som Sverker Åström och Rolf Ekeus) som anser att kontakterna är motiverade men att de ryms inom en

pragmatisk tolkning av neutralitetspolitiken. En huvudpunkt i Holmströms omfattande undersökning är frågan om Sverige avser att förbereda sig aktivt för att ta emot hjälp från NATO i händelse av ett angrepp. En tillspetsning av den frågan är om Sverige till och med skulle vara berett att begära och ta emot militärt bistånd från väst om Sovjetunionen började uppträda hotfullt; alltså redan innan något militärt angrepp inletts. Eftersom i varje fall det senare skulle stå i direkt strid mot neutralitetsdoktrinen rör det sig om synnerligen känsliga frågor. Enligt Holmströms källor skulle NATO och USA varit berett till snabb aktion i händelse av kris i vårt närområde. (Det är väl känt att USA uppskattade ett väl beväpnat buffertland mellan NATO och den sovjetiska intressesfären.) Holmström leder i bevis att det fanns tankar av det slaget bland vissa militärer, analytiker och ett fåtal politiker. Hur det skulle ha gått i ett skarpt läge är (lyckligtvis) omöjligt att avgöra. Den besvärande grundfråga som framställningen väcker är: hur stora avvikelser får det finnas mellan den politik som deklareras och görs känd för väljarna och den politik som verkligen bedrivs och är känd av andra länders militärer och säkerhetspolitiker? Det är lätt att i princip hålla med Holmström om att gapet borde vara mindre, men helt kan vi nog inte undvara det. Jag vill här åter betona vad jag sagt tidigare. Ett ännu viktigare problem än ”mörkläggning” (som förvisso förekommer) kan vara att sådana frågor som rustningar, allianser och den militära ”lösningen” nästan inte debatteras. Demokratin tenderar inom detta område att svika sig själv snarare än luras av sina valda företrädare.

EU: från oacceptabel allians till omstridd överstatlighet

 

Under hela efterkrigstiden har Sverige bekänt sig till internationalism. Denna har dock i första hand knutits till FN, och gradvis också till det från slutet av 1970-talet starkt

växande biståndet till utvecklingsländer. Vi har ingen kolonial tradition vilket gjorde det lättare att åtminstone verbalt ställa upp på avkolonialiseringsvågen (som kan dateras från 1950 till 1980 ungefär). Svenska företag kom att snabbt och effektivt internationalisera sig i samband med efterkrigstidens kraftiga industriexpansion och

ekonomiska tillväxt i hela världen. Men ”Europa” som politiskt projekt har varit mycket

mindre aktuellt för oss än för länderna på Europas kontinentala fastland (liksom för t ex Storbritannien, men av helt andra skäl).

Att det i EG:s och EU:s konstitutioner ingick element av säkerhets- och försvarssamarbete tolkades under lång tid så att svenskt medlemskap skulle strida mot alliansfriheten. Från delar av den borgerliga oppositionen hävdades att starka ekonomiska skäl talade för medlemskap och att alliansfriheten egentligen inte var hotad. Detta blev plötsligt 1990, under en häftig ekonomisk kris och en kortvarig regeringskris, också Sregeringen Carlssons linje. Medlemskapet fullföljdes och efter folkomröstning blev Sverige medlem i EU 1995. Efter inträdet har Sverige, till skillnad från t ex Danmark, inte begärt några undantag från försvars- eller säkerhetssamarbetet utan har (liksom på de flesta andra områden) strävat efter att vara ”bäst i klassen”. Bland annat har ju Sverige (i samarbete med andra länder kring Östersjön) utrustat och finansierat en Nordic Battle Group inom ramen för EU:s säkerhetspolitik. (Diskutera vad EU-tillhörigheten betyder inom området vapenexport och vapenhandel senare note till mig umut) . Det bör redan här sägas att strävanden inom många områden (miljö, bistånd, arbetsmarknad, fri rörlighet för personer, polissamarbete etc, men även sådana som nedrustning och massförstörelsevapen) har påverkats starkt av EU-medlemskapet, trots att ”överstatlighet” varit ett negativt belastat begrepp och så långt som möjligt skulle undvikas. EU har inneburit att ännu en mellanstation införts mellan medborgarnas politiska vilja och den faktiska samhällsutvecklingen.11 Besluten och deras effekter blir svåra att urskilja och tröga att påverka för medborgaren i gemen. EUmedlemskapet innebär i vissa fall en underkastelse under maktförhållandena inom

Unionen, och på nästan samtliga områden en ”harmonisering” med övriga medlemsländer. Det blir det svårt eller omöjligt att urskilja en klar svensk linje i centrala internationella frågor: en linje som svenska politiker skulle kunna ställas till svars för. Det är inte förvånande att aktivism och folklig mobilisering blir svårare än förr när de måste filtreras genom två eller tre beslutsnivåer – varav flera är tämligen okända och fysiskt finns i Bruxelles. Detta är ett demokratiskt dilemma (Jacobsson 1997) som också kommer till konkret uttryck i regelverken för vapenexport. Vad gäller massförstörelsevapen så deltar Sverige numera lojalt i de olika förhandlingsorganisationer som upprättats, bland annat de återkommande mötena kring icke-spridningsavtalet för kärnvapen: NPT. Men i dessa är Sverige förpliktad att utarbeta gemensamma ståndpunkter med EU. Man kunde förmoda att denna begränsning skulle innebära en motsvarande möjlighet att påverka EU-medlemmarna och kärnvapenstaterna Storbritannien och Frankrike att följa NPTavtalets anda. Om påtryckningar ägt rum inom EU har de i varje fall inte lett till några allmänt kända resultat. I fortsättningen kommer jag att försöka ta reda på om frågorna kring vapenexport och internationell vapenproduktion möjligen gått samma väg. Har en

tidigare restriktiv svensk hållning ”harmoniserats” med andra, och troligen mindre

restriktiva, hållningar inom EU?

Vapenexport från Sverige: gamla och nya perspektiv

Vapenindustri och vapenhandel i världen

Vapenindustrin är internationell i den meningen att vapen levereras över hela världen

och till alla länder (utan något enda undantag, tror jag). Vapen produceras också i många länder och inom många olika företag, men där är koncentrationen till vissa företag och vissa länder påfallande, både vad gäller ägande och produktionsanläggningar. I detta avsnitt ska jag redovisa ett antal uppgifter som belyser den internationella bilden, innan jag går vidare till det egentliga ämnet: vapenexporten från Sverige. Den överlägsna och allmänna erkända källan vad gäller rustningskostnader, vapenindustri samt handel och överföring av vapen (arms transfers) är SIPRI: Stockholm International Peace Research Institute. Av SIPRIs ”Top 100”-lista över världens vapenindustrier (utom Kinas) framgår att de 100 största företagen årligen (2008) säljer vapen för 385 miljarder US $ (cirka 2700 miljarder SEK). Det största företaget är brittiska BAE Systems, som säljer för 32 miljarder $ och har 106 000 anställda. 45 av de 100 företagen hör dock hemma i USA, och dessa omsätter 60 % av den samlade volymen. Under 2008 ökade omsättningen globalt med cirka 10 % vilket antas bero på krigen i Afghanistan och Irak, samt att den ryska industrin har fått ökade beställningar från staten samt ökat sin export. Som jämförelse kan vi notera omfattningen av de totala militära utgifterna, som enligt SIPRI uppgår till 1630 miljarder $ årligen (2010). Ökningen har varit ungefär 5 % årligen under hela 2000-talet, och de senaste årens ökning faller helt på USA. USA:s andel av de totala militärutgifterna är cirka 43 % av den totala volymen. Andelen

vapenutgifter är 25-30 % av de totala utgifterna. För Sveriges del är de materialrelaterade kostnaderna för försvarsmakten 15,1 miljarder SEK, vilket är 39 % av hela anslaget till försvarsmakten (Regleringsbrev 2011). Värdet av vapenexporten från Sverige är cirka 13,5 miljarder, alltså av samma storleksordning som försäljningen till det svenska försvaret (se vidare nedan). För en mer detaljerad diskussion av trender och regionala skillnader hänvisas till SIPRIs material, särskilt SIPRI Yearbook 2011. Som nämnts exporteras (eller överförs på annat sätt) en stor del av de tillverkade vapnen till andra länder än ursprungslandet. I följande tabell redovisas SIPRIs beräkningar av värdet av sådana transfers, uttryckta i miljoner $ (i fasta priser, 2007 års nivå):

1998 45,449

1999 44,022

2000 35,709

2001 30,541

2002 35,311

2003 40,192

2004 46,158

2005 42,469

2006 45,118

2007 50,593

 

Hur ligger Sverige till?

Sverige har, som vi senare ska se, en relativt stor vapenexport som dessutom har ökat

kraftigt under 2000-talet. I den ranking-lista som SIPRI upprättar på basis av officiellt

kända data ligger Sverige under de senaste 20 åren på någonstans mellan 7:e och 11:e plats bland världens vapenexporterande länder. En mer exakt uppgift är att Sverige från 2009 till 2010 flyttat sig från plats 11 till plats 7, räknat i värde (Trend Indicator Value, TIV). I jämförelse under femårsperioden 2005-2010 med USA:s vapenexport står Sverige för 7 %. Räknat i förhållande till landets storlek (folkmängd) är Sverige dock nummer 1 bland vapenexporterande länder. Mera exakta siffror följer i nästa avsnitt.

 

Sveriges vapenexport i siffror

SIPRI specialstuderar inte Sverige (det har varit en princip ända sedan dess grundande) men man kan lyfta siffror för Sverige från de databaser som upprättas för alla länder SIPRI:s data hämtas från kontrollerande myndigheter (numera ISP i Sverige) och man redovisar värden dels på beviljade tillstånd för vapenexport, dels för faktisk export. Dessa två värden skiljer sig något över åren men överensstämmer i genomsnitt. Materiel med dubbel användning redovisas inte i den databas som jag använder nedan. Uttryckt i miljoner konstanta US $ (2009) har enligt SIPRI det årliga värdet av vapenexport från Sverige varit:

 

1999 570

2000 594

2001 359

2002 421

2003 934

2004 1127

2005 1268

2006 1496

2007 1470

2008 1920

2009 1772

 

Detta borde vara den mest rättvisande tidsserien (sådana kan som bekant tillverkas påmånga olika sätt och för olika syften) och enligt denna skulle svensk vapenexport haökat kraftigt från den nivå som gällde åren kring sekelskiftet 2000. För att få en hållbarsiffra på detta tas genomsnittet under åren 1999-2002 som referensvärde (det blir 486). Ökningen till 2008 blir då 3,95 gånger (295 %) och till 2009 3,65 (eller 265 %). Påståendet att vapenexporten från Sverige har mer än trefaldigats under 2000-talets första decennium har alltså stöd i vedertagen statistik. Vad gäller vapenexporten per capita kan man även här utgå från SIPRIs databas. I en enkel ranking (byggd på TIV) som nämndes ovan ges följande siffror som jämförelse: i den första kolumnen anges vapenexport från respektive land är 2009 (som inte var Sveriges allra högsta värde) omräknat till konstanta US $ (1990):

 

Land                Vapenexport, miljoner $               Vapenexport/capita $

Sverige                         806                   95

Israel                            472                 64

USA                             8641                   28

 

Enligt dessa siffror (SIPRIs data och egna beräkningar) är Sverige med god marginal det land i världen som exporterar mest vapen per capita.

 

Regeringen redovisar varje år till riksdagen data över vapenexporten (byggd på

underlag från ISP). Här finner vi, inte överraskande, god överensstämmelse med

SIPRIs siffror. Uttryckt i löpande priser, miljarder svenska kronor, anges värdet av

vapenexport från Sverige som:

 

(https://sebastiandahlgren.wordpress.com/2010/06/07/svensk-vapenexport-i-det-nya-milleniumet/ )

2008 12.7

2009 13,5

2010 13,7

 

Dessa siffror kan jämföras med de materialrelaterade kostnaderna för den svenska

Försvarsmakten som enligt regleringsbrev 2011 är 15,1 miljarder SEK, varav 9,1

miljarder för ”anskaffning av vapen mm”. Omfattningen av exporten är alltså av samma

storleksordning som leveranserna till det egna försvaret. Regeringen gör, liksom ISP, en uppdelning mellan Krigsmateriel för strid och Övrig krigsmateriel. Man anger också

krigsmaterielexporten som andel av total svensk export (varor och tjänster): den rör sig om 1,2 till 1,3 % (Skr 2010/11:114).

 

Vapenindustrier i Sverige

(https://lenasommestad.wordpress.com/2013/02/02/vapenexport-ur-kvinnoperspektiv-vilken-roll-vill-sverige-spela-i-varlden/ )

Innan jag går vidare till regelverket och den faktiskt förekommande exporten kan det

vara värt att notera vilka de dominerande industrierna inom området är. För detta finns

goda öppna data kring ägande, omsättning och produktionsinriktningar. De senare

redovisas givetvis endast i allmänna termer, eftersom särskilda produkter och deras

prestanda ofta är sekretessbelagda av både kommersiella skäl och för att de anses

beröra den nationella säkerheten. En pålitlig källa för översiktliga upplysningar är

Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF), en förening för branschen, som också

inkluderar företag som levererar säkerhetsutrustningar och tjänster för civilt bruk.

Som de stora vapenindustrikoncernerna, verksamma i Sverige, brukar följande tre

anges:

 

BAE Systems AB

Ägt till100% av BAE Systems Inc, USA

Dotter-/intressebolag: SWS Defense AB 100%,

HB Utveckling AB 50%, BAE Systems C-ITS AB 100%.

 

Kockums AB

Ägt till 100% av HDW: Howaldtswerke-Deutsche Werft. Kockums ingår i den tyska

koncernen ThyssenKrupp Marine Systems

 

Saab AB

Ägt till 38% av Investor AB (Wallenberggruppen), 20% BAE Systems, UK, 42% övriga. Saab AB är det enda större vapenföretaget i Sverige som har en majoritet av svenska ägare.

 

SOFF anger på sin hemsida ytterligare ett tiotal medlemsföretag som ”större”. Uppgifterna från SOFF har ovan kompletterats med allmänt kända uppgifter, bland annat återgivna av föreningen ofog (http://ofog.org/vapenföretagen)

 

Lagligt och olagligt

Det är allmänt känt att en stor del av vapenhandeln i världen är olaglig. Detta är ett

återkommande tema i internationell debatt liksom i spänningslitteratur och film. Den

sker utanför och i strid med de regelverk som de flesta stater har satt upp. En del är ren internationell kriminalitet. Annat är halvhemliga operationer som sker med stöd av

stater eller staters säkerhetstjänster, i varje fall med dessas tysta medgivande. En

problematisk aspekt (inte minst för Sverige) är att legalt exporterade vapen kan stjälas, förloras i strid eller illegalt säljas vidare. Dessutom är det ett känt faktum att även ”legala” vapenaffärer ofta åtföljs av stora provisioner, ”försäljningskostnader” och andra penningöverföringar. Mutor och korruption är ett återkommande tema i debatten kring internationell vapenhandel.

 

EU antog 1998 en uppförandekod för vapenexport (Code of Conduct om Arms Export;

EU Code) som har varit gällande sedan dess. Den är inte bindande för medlemsländerna, men borde trots detta ha haft betydelse för öppenhet och harmonisering av exportkontrollen i EU:s medlemsländer. Innebörden i denna EU Code är i sammanfattning: (http://slideplayer.com/slide/10457137/ )

 

“…to set high common standards which should be regarded as the minimum for the

management of, and restraint in, conventional arms transfers by all Member

States; … to prevent the export of equipment which might be used for internal

repression or international aggression or contribute to regional instability; [and] …

to reinforce cooperation and to promote convergence in the field of conventional

arms exports.”

Jag kan notera att denna Code talar om återhållsamhet (restraint) och formulerar en rad kriterier som bör föranleda avslag på ansökan om exporttillstånd. Några av dem –

bristande respekt för mänskliga rättigheter, sannolikhet för att vapnen används i

aggression mot annat land eller i intern repression, att de kan komma i händerna på

terrorister eller vidareexporteras till olämpliga mottagare – känns igen från svensk

debatt och det svenska regelverket. Några punkter förefaller peka bortom detta, i

synnerhet det åttonde och sista kriteriet: att export bör vägras om inköpet av vapnen

framstår som icke förenligt (compatible) med landets tekniska nivå och dess sociala och ekonomiska behov. En viktig nyhet är en rapporteringsskyldighet till övriga länder om avslag. Om ett land vägrat exporttillstånd ska ett annat land inte inom tre år kunna tillåta (i stort sett) samma export utan att konsultera det förra landet. Detta är något som KRUT (se ovan) noterar och anser bör föras in i instruktionen för ISP. En grupp europeiska fredsrörelser gjorde 2008 en egen utvärdering av EU Code.56 De finner att den fungerat i huvudsak tillfredsställande, i varje fall i förhållande till läget före 1998. Deras viktigaste förslag är att EU Code bör omvandlas till en lagligt bindande avtal (Common Position). I övrigt föreslås en rad skärpningar och förtydliganden, samt en större transparens både inom EU och i medlemsstaterna. Den EU Code som ovan beskrivits är alltså en uppförandekod om återhållsamhet och skäl för avslag: den handlar om att bromsa viss vapenhandel. Men inom EU finns också sedan ett tiotal år en samarbetsform för att underlätta samarbete och effektivisera utbytet: alltså snarare ett samarbete för att gasa på i branschen.

Besvarande av “frågeställning” och slutsatser.

Den dubbla innebörden i återhållsamhet:

Debatten om vapenexport har under de senaste åren handlat i huvudsak om att prövningen av mottagare borde bli noggrannare och bygga på mera restriktiva principer. Fredsrörelser och andra folkrörelser har starkt betonat att export inte bör ske till länder som kränker mänskliga rättigheter. Det gäller att skärpa reglerna mot ”dåliga” köpare. Uttalanden eller motiv till stöd för en allmän återhållsamhet med vapenexport från Sverige är svårare att finna. Maning till återhållsamhet (restraint) finns dock till exempel i EU:s uppförandekod. Kanske utgår många politiker och opinionsbildare från att restriktivitet i ”kanterna” också leder till återhållsamhet i ”huvudfåran”? Kan uppmärksamheten på ”dålig” export få resten av exporten att framstå som ”bra”? Är export till länder inom EU samt USA, Norge och Schweiz så oproblematisk som den vanligen framställs. Den dubbla innebörden bör på olika sätt belysas (intervjuer, dokumentstudier, debatt…). Hur exporten och dess inriktning relaterar till det långsiktiga målet att avskaffa vapen och vapenhandel över huvud taget är också värt att fundera på, och forska över.

 

Internationalisering och kostnader:

I den klassiska doktrinkedjan (Som jag skrev om på sida 7) ingick att sprida svensktillverkade vapen så att den styckekostnad som den egna Försvarsmakten måste stå för kunde begränsas. Gäller samma sak för dagens internationella samarbete kring vapenutveckling? Leder detta verkligen till lägre kostnader? Att så är fallet är ett grundantagande numera (se t ex FXM hemsida) vilket sannolikt bygger på standardantaganden i nationalekonomisk litteratur. Stordrift och längre serier borde leda till lägre kostnader, allt annat lika. Men allt annat är sällan lika. Samarbete mellan parter i olika länder, i synnerhet om dessa har olika huvudmän och har skilda kundkretsar i övrigt, kan leda till extrakostnader och ineffektiviteter. Dessa kan mycket väl äta upp de förväntade samarbetsvinsterna. Det torde finnas exempel som pekar i båda riktningarna inom rymdindustrin (kommersiella satelliter), bilindustrin, telekom och andra högtekniska branscher.

 

EU-kopplingen:

Under arbetet med denna rapport har jag sett att referenserna till EU:s regelverk ökar starkt, särskilt under de senaste 10 åren. I många fall framstår regelverken som snåriga och svårtolkade, dessutom oskönt utformade rent språkligt. Det är dock oundgängligt att även forskare och journalister sätter sig in i detta regelverk. Den ökade transparens och politiska synliggörande som är högst önskvärda kan annars förvandlas till sin motsats på grund av vårt medlemskap i och beroende av EU.

 

Motköp/offset:

Vid stora vapenaffärer som görs upp mellan stater, ingår numera nästan

alltid regler om motköp (på engelska: offsets). Avsikten med sådana är flerfaldig.

Huvudmotivet är att köparlandets betalningsbalans inte ska försämras genom köpet.

Som ett viktigt sekundärt motiv anförs att mottagarlandet kan höja sin tekniska nivå,

generellt inom flera sektorer, specifikt inom försvarssektorn eller ännu mer specifikt

inom den sektor som det försålda vapnet representerar. Alla dessa tre motiv har

förekommit i samband med motköp till JAS Gripen (se Resare 2010 och Brune 2009 om Sydafrika, aktuella tidningsuppgifter i början av december 2011 om Schweiz). Det kan finnas en tendens att motköpen tillmäts mycket stor betydelse i samband med

köpeavtalet, men att varken säljare eller köpare senare visar motsvarande energi att

fullfölja dem. Detta är med andra ord en av anledningarna till att man säljer altså för att senare kunna få köpa.  Forskningsläget är svagt. En FOI-rapport (Eriksson E A m fl 2007)

innehåller värdefull systematik och viktiga iakttagelser om motköpens relation till

konkurrenskraft och industriell kapacitetsuppbyggnad, liksom kring deras svagheter.

Men även denna undersökning bygger på få och splittrade data: ”Relevant and reliable information on European defence equipment markets in general and offset in particular is scarce. To arrive at results we have had to use patchy and partly inconsistent data sets.” Offsets används inte av alla länder: några förbjuder dem. Ytterligare studier av offsets finner man i Hagelin (2004). Jag har också funnit några uppsatser i internationella tidskrifter. Vad gäller motköp vid svenska vapenaffärer borde dessa alltid följas upp av kontraktsslutaren och staten, men också genom oberoende forskning. Medel för sådan borde regelmässigt avsättas vid sådana affärer där motköp/offsets ingår.

Opinioner: politik och samhällskunskap:

Som nämnts ovan (i början av texten) utförs vissa opinionsundersökningar gällande försvar, internationella fredsbevarande insatser och vapenexport. Några av dem görs återkommande, och man försöker genom att använda samma frågeformulering år från år komma åt förskjutningar och trender i opinionen. Exempel på sådana är de som görs på uppdrag av MSB (tidigare SPF). Andra görs punktvis, och tjänar i så fall ofta som input till en aktuell debatt eller kampanj. Det senaste exemplet är på sådana är den undersökning som Demoskop gjorde 2009 på uppdrag av bland andra Svenska fredsoch skiljedomsföreningen. Däremellan finns någon entaka undersökning där samma fråga återkommer, men med längre tidsintervall; i denna kategori finns SOM-institutets undersökningar 1999 och 2009. Det politiska intresset, den samhälleliga allmänbildningen och transparensen skulle alla vinna på flera och bättre opinionsundersökningar inom området. Även för forskningen och kvalificerad debatt skulle bättre kunskaper om opinionsläget vara en stor fördel.

 

Bilden av Sverige:

Det finns sedan åtminstone 50 år en forskningstradition som söker fånga vad som är

”typiskt svenskt”. Den har två sidor som betingar varandra: den ena gäller svenskarnas bild av sig själva och den andra hur utländska bedömare ser på Sverige och svenskarna. Ett starkt spår har sitt ursprung i etnologin, med bland annat ett stort antal böcker och uppsatser av professor Åke Daun om svensk mentalitet, svensk kultur och egenheter i svenskarnas uppfattning om sig själva. Andra etnologer (som Orvar Löfgren, se t ex Gaunt och Löfgren 1984) har kompletterat och berikat bilden. I den originella men trovärdiga boken Är svensken människa? (2006) driver författarna Henrik Berggren och Lars Trägårdh tesen att välfärdsstaten varit en frigörande kraft: statsindividualismen blir deras kortformel för den svenska människans särart. Från andra hållet, utländska bedömare, finns en svärm av böcker om Sverige, som genomgående fokuserar på välfärdsstaten (med positiva eller negativa förtecken). Det mest spridda exemplet inom denna genre är Marquis William Childs Sweden : the middle way som kommit i många successivt uppdaterade upplagor ända från andra världskrigets tid.

På senare tid har den svenska särarten belysts genom World Values Survey (en stor

internationell enkätbaserad studie, inspirerad av Ronald Ingleharts teorier, se

http://www.worldvaluessurvey.org/ ). I dessa undersökningar framstår Sverige som i

flera avseenden extremt i den internationella jämförelsen: starkt sekulariserat,

pragmatiskt och med en unikt stor tillit mellan människor, och mellan medborgare och myndigheter. Svenska Institutet följer aktivt forskning och undersökningar och försöker

skaffa sig en bild av sverigebilden i utlandet. Den traditionella svenska neutralitetspolitiken finns givetvis under lång tid med som ett (mestadels underförstått) drag i bilden av Sverige. Men så vitt jag har kunnat se har inga direkta frågor om svenskt försvar, militärindustri eller vapenexport ställts varken i de mer resonerande framställningarna eller i enkätundersökningar. Det vore intressant att få klarlagt om och i så fall i vilken grad bilden av Sverige (internt och externt) förändrats genom ”affärerna” (Data-Saab, Bofors, JAS, Libyen, Saudi-Arabien, Burma osv) och/eller av det faktum att Sverige under det senaste decenniet ryckt upp till en tätplats som vapenexportör.

Referenser:

Agrell, Wilhelm (2011): Fredens illusioner. Det svenska nationella försvarets nedgång och

fall 1988-2009. Atlantis

Ahlin, Urban m fl (2011): ”Vi lovar att reglerna om vapenexport ska skärpas”. Dagens

Nyheter 2011-05-18

Anthony Sampson (1978): The arms bazaar. Bantam Books

Arthur, W Brian (1994): Increasing returns and path dependence in the economy.

University of Michigan Press, Ann Arbor

Arthur, W Brian (2009): The Nature of Technology. Ann Arbour: University of Michigan

Press

Bailes, Alyson JK and Depauw, Sara eds (2011): The EU Defence Market: balancing

efectiveness with responsibility. Conference report. Brussels: Flemish Peace

Institute

Berggren, Henrik (2010): Underbara dagar framför oss. En biografi över Olof Palme.