Vad jag tycker gick snett med “Star Wars – The Last Jedi" (2017)

Regi & Manus: Rian Johnson

Med: Daisy Ridley, John Boyega, Mark Hamill m.fl.

Genre: Action, Fantasy, Äventyr

Det har slungats blandade åsikter mot “The Last Jedi”, som delat sin publik i flera läger. Undertecknad tillhör det camp som höjer krigsflaggan mot Rian Johnson och hävdar att hans film är ett undermåligt kapitel i denna episka rymdopera kallad Star Wars. Att Johnsons debut i det intergalaktiska universumet inte lyckas förföra en fantasynörd som mig själv beror på mycket, men främst saknar jag fingertoppskänslan i klipprummet – och att manusarbetet är slarvigt.

Handling: Efter att Rey upptäckt kraften inom sig försöker hon få med sig numera anti-jedin Luke Skywalker på ett räddningsuppdrag. Samtidigt förbereder sig den före detta stormtroopern Finn och den lilla skara rebeller som finns kvar för strid mot Den första ordern.

Jag matas ständigt av den den där känslan att något inte riktigt stämmer med Episod VIII. Antingen skrapar manuset bara på ytan av berättelsen, eller är filmen sönderklippt. Oavsett är resultatet samma: “The Last Jedi” är oengagerande.

Den ikoniske manusförfattaren Syd Field berättar i sin bok “The Foundations of Screenwriting” att scener behöver höga insatser för att du ska få ut det mesta av dem. Det har han mestadels rätt i, inte minst i ett episkt actionäventyr av den här kalibern. Men även om insatsen finns där, betyder den inget ifall vi inte känner vikten av den. Det här problemet ramar in “The Last Jedi”.

Händelser som behöver tid får inte tiden de behöver. Vi stannar sällan upp, utan det finns ständigt kulor att ducka, vakter att slå ned, bomber att kasta sig från, personer att jaga och så vidare. Jag tänker mest på när vår protagonist Rey tar sig in i motståndarnas huvudbas och ställs mot deras högsta ledare, Snoke. Det här är ett helt gigantiskt ögonblick i sagan – inte minst en nyckelsekvens i trilogin – som närmast kan jämföras med Lukes möte med Darth Vader i “Rymdimperiet slår tillbaka”. Men saknaden av laddning är enorm. Och detta beror mycket på att Johnson klippt sönder uppbyggnaden i sekvensen (eller inte gått in på djupet av mötet med sitt manus). Berättandet går i hyperfart framåt vilket gör det svårt att hinna investera känslor i vad som står på spel: Rey, rebellernas största hopp.

När Finn och hans nya följeslagare Rose befinner sig på en casinoplanet, i jakt på en skicklig  codebreaker, är det bäddat för en klassisk Star Wars-scen. Nostalgin svällar över och någonstans hör vi Cantina-bandets trumpeter blåsa liv i kåken; fantasten i mig känner en villkorslös törst efter ett lika drabbande möte som det i musikbaren i “Stjärnornas krig”. Och upplägget finns uppenbarligen där även i “The Last Jedi”, för vad är den gemensamma nämnaren med film och casinospel om inte insatsen. Men istället för att vi får se en grundligt uppbyggd scen, med fokus på stämning och spänning, ser vi ännu en gång Finn och Rey jagas därifrån. Visst hade en vadslagning eller ett svettigt parti roulette eller baccarat med en skön Star Wars-tappning kunnat vara hur lekfullt som helst. På den kartläggande sajten Casinofeber.se kan du hitta massvis med spel på som hade gjort sig riktigt kul i detta skruvade universum. Just nu förstår jag inte poängen med att de överhuvudtaget befinner sig på just en casinoplanet.

Bristen på engagerande berättande kulminerar när Den första ordern börjar spränga farkoster fulla med befolkni...