Dramatisk ironi – Den starkaste berättartekniken

När vi skriver fiktiva berättelser använder vi oss vanligtvis av olika dramaturgiska redskap. Det måste vi, i någon grad, för att veta vad vi dränerade själar håller på. Vanligast är att vi använder berättarverktyg som tar oss genom den otäcka akt två, som kan kännas som att stirra ned i en abyss utan en aning om vad som finns i det svarta. De verktyg vi kan plocka fram stärker våra berättelser och flera av dem ger varje scen mer spänning. En berättarteknik jag skulle vilja upplysa du som skriver litterära texter eller manus för film och TV om dramatisk ironi. Jag påstår att detta är den starkaste formen av berättande. 

Dramatisk ironi innebär att vi i publiken vet mer om en situation än karaktären i berättelsen. Det första exemplet som föresvävar mig är “Rödluvan”, när protagonisten ska hälsa på hos sin mormor. Vi i publiken vet om att mormor har blivit uppäten av vargen, som nu ligger på hennes säng i hennes kläder. Men Rödluvan vet då inte om att vargen låtsas vara mormor och att han planerar att smaska i sig henne också. 

Utan att författaren behöver anstränga sig något extra, spänner dramatiken på flera plan; det finns alltid en laddning i vad som kommer att hända när karaktären kommer ikapp publikens medvetande. Det vill säga: Hur kommer Rödluvan att agera när hon inser att det är vargen och inte mormor hon är med i en stuga ute i skogen? Hur ska den frågvise gästen i “Repet” reagera när han förstår att värdarna på festen håller en död person gömd i vardagsrummet? Engagerande berättande!

Om du ska streama film kan du passa på att leta efter den dramatiska ironin i den film eller serie du kollar på och reflektera över hur effektiv och engagerande du tycker att den är. Föreställ dig även hur scenen skulle vara ifall vi var på samma nivå som karaktären, skillnaden skulle bli enorm. Den dramatiska ironin har skimrat på film sedan mediumets gryning. Alfred “Master of Suspense” Hitchcock hade som guldregel att låta publiken ...