Guldmyntfoten underlättade spel

1.0 Sveriges bakgrund till guldmyntfot

Enligt Jonung har en fast växelkurs för kronan varit mer som en regel för Sverige under 1900-talet. Den längsta perioden var under den klassiska guldmyntfoten mellan åren 1873-1914. Guldmyntfoten bröt dock samman vid första världskrigets utbrott men återkom en kort period efter 

I september 1931 mer eller mindre tvingades Sverige återigen lämna guldmyntfoten och var det första land i världen som skapade en penningpolitisk styrning med syfte att stabilisera den inhemska prisnivån i stället för att hålla en fast växelkurs (http://www.riksbank.se/Upload/Dokument_riksbank/Kat_publicerat/Artiklar_PV/2011/pv_2011_1_Carlson.pdf).  Dock var detta ej första gången som Sverige bytte bort guldet mot pappret, kopparn eller silvret. Redan 1709 och tio år framåt hade Sverige en koppling mellan valutan och pappret, som senare upphörde och därigenom uppstod en koppling mellan valutan och koppar. Endast tjugosex år efter att första pappersmyntfoten upphävdes, så startade en ny trettioårig period med pappersmyntfot (Fregert & Jonung, s. 221). Vägen mot att byta guldet mot pappret var ingen enkel resa, och många i Sverige hade delade uppfattningar. Den stora depressionen slog ut totalt efter den välkända börskraschen i New York 1929, där många ansåg att det de tidigare årens ekonomiska välbefinnande vilade på ett något förrädiskt underlag. På grund av stora skadeståndsbetalningar och skulder sedan kriget, som var en följd av Versaillesfreden så skapades det en ansamling av guld i USA och Frankrike. Enligt Benny Carlsson respekterade inte dessa länder de grundläggande principen med guldmyntfoten vilket ledde till en brist på guld och prisfall. Under endast sex månader år 1931 genom gick världen stora förändringar. I Maj 1931 råkade den österrikiska banken Creditanstalt i betalningssvårigheter och oron spred sig till resterande länder. I September valde Bank of England att lämna guldmyntfoten och därigenom lämnades Sverige med två val. Bibehålla guldmyntfoten eller gå över till pappersmyntfot.

En av de stora frågor som cirkulerade vid denna och tid, och som fortfarande gör det är hur det kommer sig att pengar som inte är knutna till en specifik metall, inte blir värdelös och tappar i värde. Fregert & Jonung (20xx, s.221) menar på att så länge den existerande mängden pengar är begränsad och behovet av allmänna betalningsmedel så fungerar det. 

I och med att Riksbanken i Sverige övergav den fast växelkursen till guldet och lät kronon flytta fritt, så förklarade även Riksbanken att målet för den svenska penningpolitiken var en stabil prisnivå.

Efter Sveriges avveckling av guldmyntfoten 1931 så var nästa period med guldet en del av det som kallas Bretton Woods-systemet som vilade på en guld-dollar-myntfot(http://www.nationalekonomi.se/filer/pdf/28-1-lj.pdf). Det innebar att dollarn garanterades inlösen mot guld till en fast växelkurs och kronan stod i fast växelkurs mot dollarn. Detta gjorde att en krona kunde växlas in mot 0,19 dollar som i sin tur kunde växlas in mot 0,21 gram guld (Fregert & Jonung, s.221).

Dock i början av 1970-talet bröt även Bretton Woods-systemet ihop, och orsakerna var flera (http://www.nationalekonomi.se/filer/pdf/28-1-lj.pdf). Lars Jonung (http://www.nationalekonomi.se/filer/pdf/28-1-lj.pdf)  menar på att den amerikanska penningpolitiken var för expansiv för att vara förenlig med bestämda priset dollarn hade gentemot guldet. Sverige blev då 1973 medlem i de som kallades valutaormen, vilket var ett europeiskt valutasamarbete med den tyska marken som ankar för valutan.

Jonung menar vidare på att slutet för Bretton Woods-systemet markerade även slutet för guldet som ankare för den svenska penningpolitiken, och att det skapades ett skifte i stabiliseringspolitiken som nu hade full sysselsättning som mål ((http://www.nationalekonomi.se/filer/pdf/28-1-lj.pdf). Denna strävan att upprätthålla full sysselsättning, sett i relation till den värld som Sverige befann sig i med störningar på utbudet samt starka fackföreningsrörelser bidrog till en politik som orsakade hög inflationstakt. Den kraftiga stegringen av prisnivån i Sverige under denna tid anser Jonung (http://www.nationalekonomi.se/filer/pdf/28-1-lj.pdf), berodde på att Sverige saknade ett sk nominellt ankare som höll fast prisnivån. Ett tidigare nominellt ankare var guldmyntfoten. 

1.1 Guldmyntfot och inflation

Eichengreen & Flandreau   hänvisar b.la till John Stuart Mill I sin diskussion kring huruvida guldmyntfoten lade grunden för en stabil prisnivå. Han beskrev mekanismen över hur guldmyntfoten bevarade en stabil prisnivå genom att flödet av nyfunnet guld svarade till ändringar i prisnivå. Författarna hänvisar även till Marshall (1923) som var tveksam till att den långsiktiga prisnivån var beroende av risken med gruvarbete. Vidare hänvisar författarna till Bordo (1981), som fortsatte arbetet och uttalandet kring relationen kring mellan guldmyntfoten och inflation. Bordo (1981) menade på att efter hans studier visade att standardavvikelsen i inflation under tiden med guldmyntfot inte var lägre än standardavvikelsen i inflation under tiden före Bretton Woods-systemet eller efter denna period.         

1.2 Guldmyntfot och spel

I och med guldmyntfoten så ökade även spekulationerna kring valutors framtida värden vilket visade sig bli väldigt populärt att spela på. Spekulationer på valutor hängde då ihop med spekulationer och spel på aktier men även på sporter. I dagsläget är det fortfarande väldigt populärt men det finns inga incitament att spela på valutor såsom t.ex sport. Det största incitamentet är alla de oddsbonusar som erbjuds i dagens samhälle för de som vill spela på sport 

2.0 En gång guldmyntfot- Nu EMU

Jonung (