Någonting, Någon gång, Någonsin

4010 visningar
uppladdat: 2006-04-25
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Flickan springer, rusar över den mörka heden. Hon snubblar och halkar men rätar upp sig, hon springer som ett rådjur över marken, flyger över en stock som ligger i hennes väg. Andningen kommer i snabba flämtningar och hennes blick flackar över det snåriga landskapet, sökande, letande efter en flyktväg. Det finns ingen. Hon blundar, stänger ögonen hårt och försöker få fram en redig tanke i huvudet men hon tappar balansen och faller, slår i marken men en häftighet som får henne att tappa andan, hon rullar över på rygg och stirrar upp mot den mörka himlen.
Tankarna snurrar i hennes huvud, inte en enda får hon fatt i. Hon skriker, vrålar upp mot himmelen i ett hopplöst försök att visa vrede och maktlöshet.
Himlen svarar henne inte. Så kommer en tanke klar som en vinternatt; nu ger jag upp. Och så, med en sista suck och medans leendet sakta försvinner släpper flickan taget, låter livet rinna iväg som sanden i ett timglas.
Flickans själ flög över landet, såg svarta skogar breda ut sig och skymtade i bland träden, glittrande stjärnor. I fjärran finns de blåndade bergen.
Allt detta såg själen men inte det den verkligen sökte; det fanns någonstans, var gömt för världen. I sorg sökte själen vidare, ville finna det som någon gång, någonstans gick förlorat.

Det går en ensam pojke genom natten, sakta korsar han gatorna i den sovande staden. Stjärnorna lyser klara på det mörkblå himlavalvet, de är det ljus som finns. Inte ens gatlyktorna är tända.
Han ser inga människor där han går, alla hus har svarta fönster och inte ett ljud hörs, förutom knarrandet av snön under hans fötter.
Det snöar, de mjuka snöflingorna faller sakta mot marken och över pojken, han vänder upp ansiktet med slutna ögon och känner snön smälta på ögonlocken för att sedan fastna på ögonfransarna.
En liten stund står han där, orörlig som en staty, sedan låter han sin haka falla från bröstet och en glänsande tår föds i hans ögonvrå, den färdas längs hans kind och dör vid hans läppar.
Pojken fortsätter sin ensamma, sorgsna vandring och längs gatan där han går växer nu snödrivorna fram. Han tänker just nu på ingenting, han känner inte kylan i vinternatten, hör bara snöns viskande när det dalar från skyn. Han är trött nu, sorgsen, pojkens hjärta tär på honom och har gjort det länge, så länge han kan minnas. Han suckar och ser sig omkring, ser en dunge med svarta snötyngda träd som står och lutar sig mot varandra som för att skydda och stötta tills våren kommer. De ser egendomligt välkomnande ut
Utan att egentligen tänka efter pulsar pojken genom den knädjupa snön bort mot träden och när han är framme stannar han eftertänksamt, som om han funderar över en helt ny tanke. Så lägger sig pojken ned i de mjuka snödrivorna under träden och de verkar böja sig över honom en aning, som för att sträcka ut sitt skydd till honom själv och hans hjärtas lugna slag som bara blir långsammare och långsammare tills han hör en låg vaggvisa viskas:
"Vem kan segla förutan vind?
Vem kan ro utan åror?
Vem kan skiljas från vännen sin, utan att fälla tårar?"
Och som svar viskar pojken tyst:
"Jag kan segla förutan vind.
Jag kan ro utan åror.
Men ej skiljas från vännen min, utan att fälla tårar."

En själ reser sig ur den döende pojkens kropp, den har väntat till dess ekot av det sista hjärtslaget långsamt dött ut och sedan rest sig, släppt taget om den snötäckta kropp där den hade sin boning. Av alla pojkens känslor har själen nu inga kvar, annat än den av upprepad förlust. Det den önskade finna och det pojken saknade har ännu en gång gått förlorad.

Så kommer ett silverskratt, forsar fram likt vattenfallet som störtar utför klippväggen, och själen påminns om tusen länge sedan glömda minnen.
I det klara ljus som den levande världen nu består av ser själen något mycket välbekant i vilken skepnad...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Någonting, Någon gång, Någonsin

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2006-04-25]   Någonting, Någon gång, Någonsin
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=6042 [2022-05-24]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×