Någonting, Någon gång, Någonsin
4181 visningar
uppladdat: 2006-04-25
uppladdat: 2006-04-25
Inactive member
Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare.
Kommentera arbete
Tankarna snurrar i hennes huvud, inte en enda får hon fatt i. Hon skriker, vrålar upp mot himmelen i ett hopplöst försök att visa vrede och maktlöshet.
Himlen svarar henne inte. Så kommer en tanke klar som en vinternatt; nu ger jag upp. Och så, med en sista suck och medans leendet sakta försvinner släpper flickan taget, låter livet rinna iväg som sanden i ett timglas.
Flickans själ flög över landet, såg svarta skogar breda ut sig och skymtade i bland träden, glittrande stjärnor. I fjärran finns de blåndade bergen.
Allt detta såg själen men inte det den verkligen sökte; det fanns någonstans, var gömt för världen. I sorg sökte själen vidare, ville finna det som någon gång, någonstans gick förlorat.
Det går en ensam pojke genom natten, sakta korsar han gatorna i den sovande staden. Stjärnorna lyser klara på det mörkblå himlavalvet, de är det ljus som finns. Inte ens gatlyktorna är tända.
Han ser inga människor där han går, alla hus har svarta fönster och inte ett ljud hörs, förutom knarrandet av snön under hans fötter.
Det snöar, de mjuka snöflingorna faller sakta mot marken och över pojken, han vänder upp ansiktet med slutna ögon och känner snön smälta på ögonlocken för att sedan fastna på ögonfransarna.
En liten stund står han där, orörlig som en staty, sedan låter han sin haka falla från bröstet och en glänsande tår föds i hans ögonvrå, den färdas längs hans kind och dör vid hans läppar.
Pojken fortsätter sin ensamma, sorgsna vandring och längs gatan där han går växer nu snödrivorna fram. Han tänker just nu på ingenting, han känner inte kylan i vinternatten, hör bara snöns viskande när det dalar från skyn. Han är trött nu, sorgsen, pojkens hjärta tär på honom och har gjort det länge, så länge han kan minnas. Han suckar och ser sig omkring, ser en dunge med svarta snötyngda träd som står och lutar sig mot varandra som för att skydda och stötta tills våren kommer. De ser egendomligt välkomnande ut
Utan att egentligen tänka efter pulsar pojken genom den knädjupa snön bort mot träden och när han är framme stannar han eftertänksamt, som om han funderar över en helt ny tanke. Så lägger sig pojken ned i de mjuka snödrivorna under träden och de verkar böja sig över honom en aning, som för att sträcka ut sitt skydd till honom själv och hans hjärtas lugna slag som bara blir långsammare och långsammare tills han hör en låg vaggvisa viskas:
"Vem kan segla förutan vind?
Vem kan ro utan åror?
Vem kan skiljas från vännen sin, utan att fälla tårar?"
Och som svar viskar pojken tyst:
"Jag kan segla förutan vind.
Jag kan ro utan åror.
Men ej skiljas från vännen min, utan att fälla tårar."
En själ reser sig ur den döende pojkens kropp, den har väntat till dess ekot av det sista hjärtslaget långsamt dött ut och sedan rest sig, släppt taget om den snötäckta kropp där den hade sin boning. Av alla pojkens känslor har själen nu inga kvar, annat än den av upprepad förlust. Det den önskade finna och det pojken saknade har ännu en gång gått förlorad.
Så kommer ett silverskratt, forsar fram likt vattenfallet som störtar utför klippväggen, och själen påminns om tusen länge sedan glömda minnen.
I det klara ljus som den levande världen nu består av ser själen något mycket välbekant i vilken skepnad...
...läs fortsättningen genom att logga in dig.
Medlemskap krävs
För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.Kontot skapar du endast via facebook.
Källor för arbetet
Saknas
Kommentarer på arbetet
Inga kommentarer än :(
Liknande arbeten
-
Inactive member
-
Inactive member
-
Inactive member
-
Inactive member
-
Inactive member
-
Inactive member
Källhänvisning
Inactive member [2006-04-25] Någonting, Någon gång, NågonsinMimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=6042 [2024-03-29]
Rapportera det här arbetet
Är det något du ogillar med arbetet?
Rapportera