Dimmans mystik

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”Ahh vilken dynga!” utbrast Jac när han upptäckt att han råkat sätta ner sina nyköpta läderstövlar i den djupa leran utanför Lundnäs hamnens stenfasta grund. Det hårda regnvädret hade lyckats piska upp jorden till lergropar och smattrade hårt mot Jacs ansikte. ”Vad är det för stinkande håla vi hamnat i egentligen?!” utbrast Jac igen, lagom högt utan att någon hörde det eller orkade lyssna, och skakade av leran från skorna.
Jac var lätt att känna igen, med det röda krulliga håret, som var rätt ovanligt bland Vanarer, och det barnsliga ansiktet. Jac var en vanlig handelsfarande med ett öppet sinne för guld, rikedomar och fagra damer och hade en ovana att lätt kunna hamna i trubbel då han oftast inte tog lagarna på riktigt stort allvar, och att han dessutom var klumpig satte inte honom i bättre situationer. Medan Jac förbannade sig själv för sin ouppmärksamhet och det dåliga vädret, stod Tzorcelan och diskuterade med båtens kapten Anders Rask.

Tzorcelan var kraftigt muskel byggd och det gjorde att hans tunga, men mycket vackra, silverutrustning passade honom mycket väl. Över rustningen hängde det, från halsen och ner till buken, en mycket imponerande tyg-vävnad med vackra gröna mönster, formade som vassa ormar, och ovanpå den hängde ett guldhalsband, med två stycken solar fastgjutna i varandra, i trolighet, formade efter religiösa grunder.

”Jag förstår att skadan på Spegelmåne vart rätt allvarlig, men hur länge tror du vi får vänta här? Frågade han.”
”Mina män jobbar så gott de kan, och jag hoppas att vi kan fortsätta iväg så fort som möjligt. Som tur var hann inte pirat jäklarna bränna ner hela min båt innan vårat friska båtkompani fick kål på dem, vilket spar både reparations kostnader och tid, svarade Rask med ett torr och rofylld röst. Rask blev allvarligare: ”Jag kan inte lova något, men vi bör kunna bege oss härifrån om tidigast 3-4 dagar om inte arbetet skulle avbrytas”, fortsatte Rask, medan han höll blicken mot båten.
Kapten Rask var en muskulös och ärrad solbränd sjöveteran och hade nått sina 50 år med hälsan i gott skick. Det var inget nytt att hans båt råkade ut för anfall av pirater när han fraktade handelsvaror. Ändå hade hans besättning lyckats hålla piraterna i schakt och varken förlorat skepp eller last någon av gångerna.

”Hmm, det är väl bara att gilla läget. Men nog är vädret allt underligt i dessa trakter?”
”Ja, jag har sällan stött på något liknande. Det går rykten bland besättningen att det är en ond natt vi har seglat under, men det är bara struntprat för att skrämma varandra.”
”Jag kan bara instämma på det. Vi borde börja leta upp närmaste värdshus innan vi blir dyngsura.”
”Jag har varit här tidigare så jag vet vars det ligger ett. Följ bara mig.” sa Rask och vände sig åt ett annat håll.
”Utmärkt.”
Tzorcelan vände sig mot Jacs håll. ”När du lekt färdigt i leran, kanske vi skulle kunna göra någon nytta och bege oss mot varma sängar och mat istället!” ropade Tzorcelan åt Jac.
Jac gav ifrån sig ett sarkastiskt skratt. Han ropade tillbaka ”Jag tänkte jag skulle bädda färdigt för dig just här!”
Tzorcelan svarade inte, utan började tillsammans med Rask gå mot stadens utkant. Jac lyckades i sin ilska över den situation han själv satt sig i, återigen sätta en av skorna i en ny lerkyss. ”Inte den skon också!” morrade Jac ilsket men tyst för sig själv och satte sedan iväg irriterat mot resten av sällskapet.

------------

Det dröjde fem knackningar innan dörren sakta öppnades. Ut ur springan kom en hand med en oljelampa och efter det, ett stort ansikte med ett riktig stort borstigt skägg. ”Rask?” Mannens skäggiga ansikte lyste upp. ”Åhojhoho det är ju du din landkrabba.” hojtade mannen till glatt. Det var en kraftig man som välkommnade dem.
”Samme landkrabba som alltid, Thuram” svarade Rask med samma varma röst.
”Du har med dig sällskap också ser jag. Något du hittat på vägen hit?”
Rask skrattade. ”Nejdå de här två männen har varit mina medresenärer sen jag lämnade land”
Thuram tittade runt omkring sig utanför dörren, och frågade: ”Ska ni stå där ute hela natten? Kom in fort. Mitt herrskap ska inte behöva bli förkylda här inte.” Turam lade sin blick mot Tzorcelan och sade: ”Du vill väl inte låta rustningen rosta, eller hur?”
Tzorcelan gav till ett svagt leende, men fann det något olustigt. Det var inte vilken rustning som helst. Det var inte något varje man i barrackerna bar runt på. Och det var absolut inget som rostade sönder. Men det visste ju såklart inte Thuram, och Tzorcelan förlät honom inom sig själv och var glad över hans omtanke.

Värdshuset gav en mysig stämning med sina björnfällar på väggarna, och vackra tavlor men kunde ändå klassas som spartanskt inrett. Små pallar omringade borden. Värdshuset bestådde av två våningar, med baren på första våningen och rummen på andra.
”Hemskt väder ni har här i Lundnäs.” sa Jac åt Thuram.
”Ja, och det är bäst att ni vänjer er vid det också, om ni tänkt stanna här länge. Det här vädret har hållt på i flera veckor, utan uppehåll. Skördarna är förstörda och ingen orkar göra något. Flera ligger hemma i sina sängar och är sjuka. Det har även spårlöst försvunnit folk. Det är hemskt.”
Thuram såg rädd ut när han nämnde det för dem.
”Det kan inte vara naturens verkan. Aurias och Pelias måste ligga bakom detta. Men varför skulle dem plåga er med regn oväder?” frågade Tzorcelan.
”Jag har ingen som helst aning. Nog pratat om det. Låt mig visa er till era rum” sa Turam. ”Ni är inte hungriga?”
Tzorcelan såg i Turams ansikte att han var trött och utsliten, och gav Jac en svag spark i benet innan Jac han svara.
”Nej tack, vi vill bara sova just nu.” sa Tzorcelan samtidigt som Jac mumlade: ”Vad skulle det där vara bra för?”.
”Men en rejäl frukost mot morgonstunden hade suttit f...