Det antika Egyptens jordbruk, och Assuandammens påverkan på densamma

Det antika Egypten var främst ett jordbrukssamhälle (Hughes 2005:74), och människan har sått och skördat där sen 12 5000 f Kr (Hughes 2005:54), så det är inte konstigt att Nilen har fått en så stor betydelse. Egypten har låg nederbörd, så floden Nilen, vars vatten kommer i från Östafrika, är viktig för bevattningen (Hughes 2005:72). Varje år svämmar den över (Hughes 2005:22) och bevattnar på naturlig väg en del av Egyptens mark (Hughes 2005:22), men Egyptierna använde sig även av konstbevattning och utvecklade teknik för att låta Nilens vatten nå mer land. De anlade kanaler, dammar, bassänger, diken m.m. (Hughes 2005:73) De hade också en teknik för att förutse hur stor den årliga översvämningen skulle bli (Hughes 2005:73-74), för trots all deras kunskap och ingenjörskonst så var de fortfarande starkt påverkade av Nilens nycker. För att klara år med dåliga skördar upprättade de spannmålsmagasin där överskottet kunde förvaras under åren med goda skördar (Hughes 2005:75)

Egyptierna odlade både på mark som naturligt bevattnades av Nilens översvämningar, och sådan som behövde konstbevattning (Hughes 2005:73). Medan översvämningarna skyddade marken från försaltning, så var det inte ett problem de konstbevattnade fälten var skonade från (Hughes 2005:75). Förutom vatten förde Nilen också med sig näringsfullt slam med mineraler och organiskt material som gav jordarna näring (Hughes 2005:74).

Vid Assuan har två dammar byggts, den första av britterna och den andra av Gamal Abdel Nassers regering (Hughes 2005:242), med hopp om att kunna effektivisera jordbruket ytterligare och även få andra vinster så som el från vattenkraft (Hughes 2005:242-243).

Redan den första dammen orsakade problem med försaltad jord och vattensjuk mark till följd av otillräcklig dränering (Hughes 2005:250), och med den andra, mycket större, dammen ökade problemen. När vattnet samlas upp i dammen så avdunstar en del, vilket innebär att vattnet som blir kvar får en högre salthalt (Hughes 2005:245), samtidigt som det inte längre kommer några naturliga översvämningar och sköljer bort saltet från odlingsmarkerna. Eftersom en förhoppning med dammen var att kunna få fler skördar så får markerna väldigt mycket vatten genom den här konstbevattningen, men det har inte anlagts någon bra dränering, så marken blir vattensjuk (Hughes 2005:246). Och nu när Nilen inte längre naturligt för med sig den näringsrika slammen till markerna så måste jordbrukarna använda konstgödsel, och i och med den ökande användning av gödsel så blir det extra gynnsamt för alger i vattnet, så koncentrationen av dem har ökat (Hughes 2005:247).

Kortsiktigt kanske avkastningen ökade från de odlingsmarker som kunde få vatten från konstruktionen, men sett i ett längre perspektiv verkar det vara en ren förlustaffär då fullt odlings...