Det är mitt eget fel.

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Ensam men jag har ändå så många runt omkring mig. Jag är för bra för min man Adam, eller är det han som är för bra för mig. Han slår mig men jag får ju skylla mig själv. Det är ju jag som är dum. Jag har som ett pip i örat som bara tränger längre och längre in i för varje dag som går. Det påminner mig om slagen jag får. I ansiktet slår han mig inte längre det får såna efterföljder det blir nog för mycket att förklara för andra tycker han. Så nu är det bara min kropp han slår. Aj vad det gör ont men det är inte kroppen som gör ondast utan i hjärtat det blöder. Fast innerst inne vet jag ju att det är mitt eget fel.
Jag har sagt till honom att han ska sluta dricka. När han gör det blir han bara argare, oftast iaf. Det är nog då han ser mig som att jag inte är värd någonting. Men det är jag kanske inte heller.
Men tro inte fel nu Adam är en bra man han älskar mig och jag älskar honom och vårat sexliv är underbart. Jag skulle helt enkelt inte klara mig utan honom.

Berättade jag att vi har fyra barn tillsammans nej det gjorde jag nog inte fyra underbara barn. Putte, Lilli, Mila och Jaki heter dom. Vad skulle jag göra utan dom? Varje dag på jobbet får jag som en storklump i magen som vänder sig ut och in på mig och jag tror alltid att något har hänt dom. Att dom t.ex. Blivit bortrövade påkörda eller något annat hemskt. Folk runt omkring mig tycker jag oroar mig för mycket. Men det är väll bättre att vara orolig än att inte bry sig?
På dagarna jobbar jag på en nöjestidning jag och Adam startat tillsammans Fanzino heter den. Där jobbar jag som art director, och har alltid en massa att göra Från ljusa morgonen till sena kvällen. Men det är så klart Adam som bestämmer det mesta, han är den så kallade ”chefs” redaktören. Enligt hans mening skulle jag inte kunna sköta någonting på tidningen utan hans hjälp.
Efter en lång dag på jobbet tycker jag om att gå ut och ta en kall öl innan jag går hem.
När jag sedan kommer hem hittar jag alltid huset i en ända röra, som ett bombnedslag slagit ner. Med pizza kartonger överallt eftersom min man troligen är för lat för att laga något och såklart kläder lite var stans i hela huset.
Vårat hus är rätt fint om man då bortser från all skit som ligger överallt. Vi har nästan aldrig tid att städa. Men om det någon gång händer blir det jag som städar undan. Adam skulle aldrig tänka tanken.

Men jag älskar han ändå, men ibland undrar jag varför jag gör det? Vad ger han mig för lycka eller är det jag som inte ger han någon lycka? Ibland känns det så fel som att han inte vill visas i min närhet som att han ser en hög med smuts när han tittar på mig. När de vissa dagar känns som jag är hans sol som ljusnar upp dagen för honom så han blir helt varm. Att han blir varm märker jag genom att han tar på mig. Drar händerna sagta och mjukt över min kropp då...