"Far och jag"

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”Far och jag” är en novell skriven av Pär Lagerkvist och handlar om en liten pojke som är ute med sin far på söndagspromenad. Samma vandring som de tar alla söndagar fadern är fri från sitt arbete vid järnvägen. Vädret är fint och pojken gillar dessa turer med sin far. De går längs med banlinjen vilket andra inte har tillåtelse till, med de får, på grund av fars arbete. De vandrar genom glesbygden och fadern självsäkert genom de välbekanta markerna. De ska promenera till den trakt fadern vuxit upp i som barn. När de kommer fram har det redan börjat skymma och de styr om för hemfärd.
Hastigt förvandlas den vackra omgivningen och de välbekanta markerna börjat kännas främmande och kusliga i mörkret. Fadern tycks inte känna vid förändringen. Men pojken märker hur hans rädsla skapar en klyfta honom och faders. När de ät tillbaka på banlinjen händer något oförväntat. Plötsligt från ingenstans dyker ett lokomotiv upp, alldeles mörkt och ned släckt. Fadern känner inte igen föraren och lika plötsligt som tåget dök upp, försvinner det igen i mörkret. Händelsen skrämmer pojken men fader rycker lite lätt på axlarna.
De som varit som ett under vandringen skiljs nu till två.

Man kan välja att läsa Lagerkvist novell på två olika sätt. I ”Far och jag” finner jag en underliggande mening som avslöjar Lagerkvists åsikt eller tankar. Då jag tycker att han beskriver avståndet i relationen far och son. Om man vill kan man läsa texten bara som den är utan att ägna någon större tanke åt den, och då tycka att far och son har en fin relation. De går på promenader i skogen och ibland delar fadern med sig av sina barndomsminnen. De är båda två friska och fadern har tid att umgås med sin son.

Men väljer jag att fundera över hur Pär Lagerkvist berättar så får jag en helt annan syn på novellen. Miljöbeskrivningen blir istället helt och hållet från ett barns synvinkel, och den förut så vackra och naturliga skogspromenaden blir stor mäktig och mystik. Lagerqvist beskriver nyanserna av intrycket från skogen. Nyanser tolkat från ett barns ögon. Lagerqvist förstärker även barnets perspektiv genom att använda sig av nästan bara huvudsatser. Detta i sin tur förstärker tolkningen om att det är ett barns upplevelser och berättelse som man får ta del av.

När sonen visade att händelsen skrämt honom avfärdade faderns hans känslor vilket lede till att klyftan emellan dem växte. Klyftan som jag ser som en symbolisk bild för hur upplevelser skiljer barn från vuxna. Istället för att bekräfta sonens känslor eller låta hans uppfattning vara hans så säger fadern;
”Nej, kära barn, inte är det hemskt”
Pojken som har sin far som förebild, vill ju vara som sin far och bli som sin far. Efter denna upplevelse lämnas sonen med tankar som; Hur kan jag bli som far om vi känner så olika? Men kanske är detta ...