Arkiv under revolutionens flagga

Arkiv under revolutionens flagga

– den tidigmoderna arkivförvaltningens uppkomst under den franska revolutionen 1789-1799.

Göteborgs Universitet

Michael de Salazar

B-uppsats i arkivvetenskap

VT 2012

Handledare: Erik Hallberg &

Linda Segermalm

Inledning
1700-talets senare hälft var händelserikt. Upplysningen gjorde sitt framträdande med idéer om ett samhälle där konstitutionell monarki skulle vara bättre. Filosofer och författare ville försöka skapa en förenad rationalistisk världsbild präglad av förnuftet och vetenskapen och det strävades efter politisk såväl som religiös frihet (Jan-Öjvind Swahn et al. [red.], Bra Böckers Lexikon, volym 8: FINS-FÄLL, bokförlaget Bra böcker, Brepols 1985, s. 289-290).
Den politiska friheten var något som gjorde intryck på det kolonialistiska Amerika som 1775 satte sig upp mot det brittiska förtrycket och genom frihetskriget 1775-1783 fick sin självständighet 1776. I Frankrike 1789 gjorde folket och det tredje ståndet i generalständerna uppror mot samhällsordningen l'ancien régime (den gamla regimen) d.v.s. kungens absoluta makt och feodala institutioner. Även landets missförhållanden, t.ex. den dåliga ekonomin och missväxten 1788 ledde fram till den franska revolutionen som pågick mellan 1789-1799 där Frankrike blev en republik (Swahn et al. [red.] 1985, s. 289-290).

Samtidigt som den franska revolutionen pågick förändrades arkivverksamheten i Frankrike. Verksamheten i Europa hade sedan medeltiden utvecklats i en långsam takt fram till 1700-talet där arkivmaterial oftast förvarades på utspridda platser, t.ex. kyrkor som registerförde materialet, till de senare arkivdepåer som tillsammans med kanslier förvarade äldre och nyare material var för sig. Det var först 1794 i Frankrike, mitt under revolutionen, som ett arkiv implementerades i syfte att förvara ett lands nationella handlingar. I samma veva kungjordes den mest framstående arkivförordningen under revolutionen, Loi le 7 Messidor, an 2, där upphovsmakarna bl.a. tog ställning för en officiell arkivförvaltning, hur organiserandet av den skulle se ut och vilka handlingar som skulle bevaras respektive gallras. Detta spred sig och tog fäste runtom i Europa under 1800-talet (Ernst Posner, “Some aspects of archival development since the French Revolution”, särtryck ur: The American Archivist; vol. 3: no. 3, Society of American Archivists, Chicago 1940, s. 159-160).

Syfte och frågeställningar
Det jag ska undersöka i min uppsats är att se vilken roll arkiven hade under den franska revolutionen 1789-1799 och undersöka ett antal paragrafer i förordningen Loi le 7 Messidor, an 2 från 1794. Min intention är att uppsatsen ska ge en övergripande bild över hur den tidigmoderna arkivförvaltningen uppstod och utvecklades under den franska revolutionen. Jag ska även undersöka om den franska förordningen påverkade det svenska arkivväsendet.  

1. Vad var det som gjorde att en arkivförvaltning utvecklades under revolutionen och blev en förlaga till den moderna arkivorganisationen?
2. Var förordningen Loi le 7 Messidor, an 2 neutral från revolutionens ideologi när det kom till vad som skulle bevaras och vad som skulle gallras?
3. Påverkade Loi le 7 Messidor, an 2, det svenska arkivväsendet på något sätt?

Material och metod
Genom att använda mig av fyra publikationer, tjugofem av de fyrtioåtta paragraferna i förordningen Loi le 7 Messidor, an 2, fem paragrafer från den svenska kansliförordningen från 1 juli 1773 samt fem paragrafer från kansliförordningen från 18 februari 1801 ämnar jag få svar på min frågeställning. Det finns en mängd publicerad litteratur rörande den franska arkivförvaltningens utveckling under revolutionen och förordningen men många publikationer nämner bara arkivverksamheten i Frankrike under revolutionen i förbigående eller så har det varit svårigheter att få fram vissa publikationer som verkat intressanta. Jag har valt att utgå från fyra publikationer som gavs ut mellan 1940 och 2007 som är genomgripande verk inom området samt att det går att jämföra författares åsikter från då och nu. 

Förordningen 7 Messidor är den samtida primärkällan för denna undersökning men då det innebär dyra kostnader för att få kopior av originalet, som finns på Archives Nationales i Paris, så utgår jag från en publikation som finns tillgänglig digitalt, Collection complète des lois, décrets d'intérêe général, traités internationaux, arrêtés, circulaires, instructions, etc, volume 7; Collection complète des lois, décrets, ordonnances, réglemens, et avis du conseil-d'état, depuis 1788 jusqu'à 1830, som gavs ut 1834 av advokaten och politikern Jean Baptiste Duvergier (1792-1877), och som är en samling av bl.a. franska lagar, förordningar, internationella fördrag, cirkulär och instruktioner som i den sjunde volymen gäller perioden 1788-1830. Duvergier har återgett allt material ordagrant utan att ha bearbetat det.

I den samlingen finns hela förordningen 7 Messidor med dess fyrtioåtta paragrafer. Dock ämnar jag endast ta upp tjugofem av de paragraferna som jag anser vara de mest intressanta, delvis för att vissa paragrafer är detaljerade kompletteringar av en föregående paragraf vars huvuddrag redan nämnts och delvis för att det inte ska bli för omfattande. När det kommer till litteratur kring förordningen så är det oftast bara ett fåtal paragrafer som tas upp, t.ex. den trettiosjunde paragrafen som beviljade allmänheten tillgång till nationalarkivet (Duvergier, Jean Baptiste, ”Collection complète des lois, décrets d'intérêe général, traités internationaux, arrêtés, circulaires, instructions, etc, volume 7; Collection complète des lois, décrets, ordonnances, réglemens, et avis du Conseil-d'état, depuis 1788 jusqu'à 1830”, A. Guyot et Scribe, Paris 1834b, s. 204) men jag har inte stött på någon litteratur som tagit med det antal som är ämnade för den här undersökningen. Förordningen kungjordes den 25 juni 1794 av nationalkonventet och är alltså en primärkälla över den officiella arkivförvaltningen i Frankrike under revolutionen. När det kommer till källkritiska aspekter så kan tendenskriteriet passa in med tanke på förordningens unika tillkomst under revolutionen och det faktum att det var revolutionärerna i nationalkonventet som skrev den. Det är även grund för uppsatsens andra frågeställning, om förordningen 7 Messidor var fri från konventets ideologiska motiv eller om den var präglad av det.

Ytterligare en volym av Duvergiers lagsamling har använts för två mindre arkivförordningar, Loi le 29 juillet 1789 och Loi du 4 au 7 septembre 1790, som var före 7 Messidor. Även Loi du 5 Brumaire an 5 från 1796 som tas upp i Ernst Posner’s artikel har använts till uppsatsen. Dessa förordningar har ett antal viktiga paragrafer som tas upp i undersökningen och paragraferna kommer att presenteras på svenska efter min egen översättning från franska. När det kommer till den tredje frågeställningen om 7 Messidor påverkade det svenska arkivväsendet så har jag utgått från två svenska kansliförordningar som finns i Samling af instructioner rörande den civila förvaltningen i Sverige och Finnland från 1856 av Carl G Styffe. Den ena kansliförordningen är från 1 juli 1773 och den andra kansliförordningen är från 18 februari 1801. Genom att välja en kansliförordning före 1794 och en kansliförordning efter det årtalet går det att undersöka om det finns några skillnader och om det isåfall kan finnas eventuella influenser från den franska förordningen.    

Digitala källor som använts till den här uppsatsen är:

• Duvergier, Jean Baptiste,“Collection complète des lois, décrets d'intérêe général, traités internationaux, arrêtés, circulaires, instructions, etc, volume 1; Collection complète des lois, décrets, ordonnances, réglemens, et avis du Conseil-d'État, depuis 1788 jusqu'à 1830”, < http://books.google.se/books?ei=GvCsT4-2II7ltQbfjcGPDA&hl=sv&id=do0xAAAAIAAJ&dq=loi+de+29+juillet+1789&q=loi+de+4+septembre+1790#v=onepage&q&f=false> (2019-06-20).
  
  
• Duvergier, Jean Baptiste,“Collection complète des lois, décrets d'intérêe général, traités internationaux, arrêtés, circulaires, instructions, etc, volume 7; Collection complète des lois, décrets, ordonnances, réglemens, et avis du Conseil-d'état, depuis 1788 jusqu'à 1830”, <http://books.google.se/books?id=T5oxAAAAIAAJ&pg=PA206&lpg=PA206&dq=loi+le+7+messidor+an+II+48+sections&source=bl&ots=MP98UksrEg&sig=zP1ZXG3kYoZwGAdbbTFMVyOWeg&hl=sv&sa=X&ei=1E2mT42POomL4gSCsrmOCQ&ved=0CGMQ6AEwAA#v=onepage&q=loi%20le%207%20messidor%20an%20II%2048%20sections&f=false> (2019-06-20).

Tryckt och otryckt litteratur som använts till den här uppsatsen är: 

• A history of world societies, utgiven 2009, av John McKay et al. (red.). 
• ”Archives and the French Revolution”, Carl Lokke, särtryck ur: The American Archivist; vol. 31: no. 1, utgiven 1968.
• Arkivlagen: bakgrund och kommentarer, utgiven 2000 av Claes Gränström et al. (red.).
• Bra Böckers Lexikon, volym 8: FINS-FÄLL, utgiven 1985, av Jan-Öjvind Swahn et al. (red.).
• Bra Böckers Lexikon, volym 19: PORS-ROT, utgiven 1988, av Jan-Öjvind Swahn et al. (red.).
• Festivals and the French Revolution, utgiven 1976, av Mona Ozouf.
• Ideology, practicality, and fiscal necessity: the creation of the Archives Nationales and the triage of feudal titles by the Agence Temporaire des Titres, 1789-1801 av Katherine L. Cox, (opubl. avhandling i historia, the Florida State University College of Arts and Sciences från höstterminen 2007, 
  <https://fsu.digital.flvc.org/islandora/object/fsu:181663/datastream/PDF/view>
  (2019-06-20)
• Samling af instructioner rörande den civila förvaltningen i Sverige och Finnland, utgiven 1856 av Carl G Styffe.
• "Some aspects of archival development since the French Revolution", Ernst Posner, särtryck ur: The American Archivist; vol. 3: no. 3, utgiven 1940.
• "'What is an archive?' in the history of modern France", Jennifer S. Milligan i Antoinette Burton et al. (red.) Archive stories: facts, fictions and the writing of history, utgiven 2005. 

Tidigare forskning
När det kommer till tidigare forskning så finns en hel del litteratur rörande den franska revolutionen där många publikationer koncentrerar sig på den administrativa, kulturella och juridiska uppbyggnaden av det franska samhället under och efter revolutionen.  Där nämns arkivverksamheten oftast i förbigående och detta är framförallt i engelskspråkig litteratur som exempelvis Historians and the law in postrevolutionary France från 1984 av Donald R. Kelley som är professor emeritus i historia vid Rutgers School of Arts and Sciences i New Jersey, The cult of antiquity and the French revolutionaries: A study in the development of the revolutionary spirit från 1937 av Harold T. Parker som var professor emeritus i historia vid Duke University i North Carolina, Academy and Community: The Foundation of the French Historical Profession från 1975 av William R. Keylor, professor vid Boston University IR Department. I dessa publikationer nämns det antingen kort om att det förstördes en del arkivmaterial under den revolutionära perioden eller om den post-revolutionära organiseringen, som t.ex. arkiv- och biblioteksinstitutet École des Chartes som inrättades 1821.
Sedan finns det ett antal publikationer i den franskspråkiga litteraturen. Då det har varit svårt att få ta del av den litteraturen då den inte finns tillgänglig i Sverige har gjort det svårt att veta exakt hur forskningen ser ut. Artikeln La notion traditionnelle de titre et les origines de la législation révolutionnaire sur les archives av Amédée Outrey (1892-1962), chef för franska utrikesministers arkiv, i tidsskriften Revue Historique de Droit Français et Etranger 5 från 1955, publikationerna Archives interdites: Les peurs françaises face à l’Histoire contemporaire från 1994 av historikern Sonia Combe, Les Inventaires des Archives de France: Leurs vicissitudes pendant la Révolution, leur régéneration sous l’Empire från 1867 av arkeologen och politikern Léon de Laborde (1807-1869) hade varit intressanta att få ta del av. Outrey undersökte arkivlagstiftningen under revolutionen och Combe belyste de politiska aspekterna av samma lagstiftning. Laborde undersökte vilket inflytande nationalkonventet och arkivorganen hade på arkivmaterial och tar upp kulturella och epistemologiska perspektiv vid sidan om de ideologiska när det kom till förstörelsen av handlingar.

Det förefaller inte finnas någon svensk forskning rörande arkivförvaltningens uppkomst under franska revolutionen. I svensk litteratur går det att finna ett stycke i Arkivlagen: bakgrund och kommentarer av Claes Granström et al. (red.) från 2000. Den nämner i förbigående den franska arkivförordningen 7 Messidor och menar att syftet med den, bl.a. varje medborgares rätt att få se arkivhandlingar, delvis hamnade i skymundan under 1800-talet för att historieforskningen gick före medborgerliga rättigheter (Claes Gränström et al. (red.), Arkivlagen: bakgrund och kommentarer, Nordstedts, Stockholm 2000, s, 18-20). 

De fyra publikationer som använts för uppsatsen är Archives and the French Revolution av Carl Lokke, Some aspects of archival development since the French Revolution av Ernst Posner, ’What is an archive?’ in the history of modern France av Jennifer S. Milligan och Ideology, practicality, and fiscal necessity: the creation of the Archives Nationales and the triage of feudal titles by the Agence Temporaire des Titres, 1789-1801 av Katherine L. Cox.
Carl Lokke (1897-1960) var en historiker och arkivarie vid U.S. National Archives mellan 1937 till 1960. Han var även chef över National Archives’s utländska förbindelser. Fransk historia var ett av Lokkes kunskapsämnen och Archives and the French Revolution var en artikel som publicerades postumt 1968 i tidskriften The American Archivist, vol. 38: no. 1. Tidskriften skapades 1938 av det amerikanska arkivarieförbundet Society of American Archivists där det bl.a. reflekteras över teoretisk och praktisk utveckling främst inom det nordamerikanska arkivarieyrket. Carl Lokke och Ernst Posner var pionjärer som med ett antal artiklar lade fram idéer rörande det nordamerikanska arkivväsendet. 
Med artikeln Archives and the French Revolution beskriver Lokke hur det första franska nationalarkivet, Archives Nationales, och arkivförvaltningen grundades. Även den massiva förstörelsen av handlingar tas upp. Lokkes slutsatser var att det var från revolutionens lagstiftningar som det nuvarande arkivförvaltningen härstammade ifrån. När det kom till handlingar som förstördes under den tiden menar Lokke att det var främst ideologiska motiv som spelade roll för det, såsom att revolutionärerna var män av sin tid och försökte förhindra ett återställande av den gamla regimen genom att förstöra handlingar som påminde om det förflutna. Miljontals handlingar förstördes under revolutionen men Lokke trodde att ännu mer hade förstörts om inte Archives Nationales (franska nationalarkivet) hade grundats (Lokke 1968, s. 30-31). 

Ernst Posner (1892-1980) var statsarkivarie vid Geheimes Staatsarchiv Preußischer Kulturbesitz i Berlin mellan 1921 och 1935 och professor i historia och arkiv vid American University i Washington D.C. Han var även involverad i grundandet av U.S. National Archives. Hans artikel Some aspects of archival development since the French Revolution publicerades 1940 i The American Archivist, vol. 3: no. 3 där Posner beskriver arkivverksamheten i världen och dess utveckling från romarriket fram till sin egen tid. Han fokuserar på utvecklingen under den franska revolutionen och vad den har haft för betydelse på eftervärldens arkivförvaltning. Artikeln är enligt de andra författare jag läst den som mest ökat förståelsen för den franska revolutionens effekter på det moderna arkivväsendet. Posners slutsatser var att den tidigmoderna arkivförvaltningen kom till under den franska revolutionen, något som Posner var först med att tycka. Den franska revolutionen var början på en ny era för arkivadministrationen genom att en nationell offentlig arkivförvaltning bildades, att en respekt för det förflutna växte fram vid revolutionens slutskede och att allmänheten fick tillgänglighet till arkiv utgjorde de viktigaste strömmarna bakom arkivutvecklingen under 1800- och 1900-talen. Förstörelsen av handlingar tar Posner också upp men han ansåg att en växande förståelse för det historiska värdet för handlingar växte fram med tiden och ledde till att sådant som hade undervisningsvärde bevarades (Posner 1940, s. 161-163). 

Jennifer S. Milligan är fil.dr. i modern europeisk historia och biträdande professor i historia vid Marymount Manhattan College i New York. Hennes artikel “’What is an archive?’ in the history of modern France” publicerades i antologin Archive stories: facts, fictions and the writing of history som gavs ut 2005. I artikeln redogör Milligan kortfattat för Archives Nationales’s historia från revolutionen 1789 till det andra franska kejsardömets slut vid ca 1870. Hennes infallsvinkel är att försöka visa hur Archives Nationales’s historia inte kan skiljas från den samtida politiska historien. På så sätt beskriver hon de effekter av förändringar som inträffade på Archives Nationales’s suveränitet. Milligans slutsatser är att det var under revolutionen som den moderna arkivförvaltningen växte fram. Förordningen 7 Messidor, an 2 bröt med den gamla regimen genom bl.a. centraliseringen av arkiv och införandet av att allmänheten fick tillgång till arkiv. Milligan tolkade det som att Archives Nationales uttryckte förhållandet mellan folket och regeringen som grundade den nya franska nationen. Hon menar att betydelsen av historia var i sig själv föremål för en förändring då Archives Nationales förvarade de första fragmenten av en ny nation och dess historia som växte fram genom att det etablerades en stabil och rättslig grund. Därmed kan 7 Messidor enligt henne ses som knuten som band nationen och staten till sin nya och ständigt växande historia som utvecklades genom regeringens arbete (Milligan 2005, s. 160-163). 

Katherine L. Cox är fil.dr. i historia. Ideology, practicality, and fiscal necessity: the creation of the Archives Nationales and the triage of feudal titles by the Agence Temporaire des Titres, 1789-1801 är hennes avhandling i historia från 2007 vid the Florida State University College of Arts and Sciences. I avhandlingen beskriver Cox en kortfattad historik över arkivverksamheten i Europa och fokuserar sedan på Archives Nationales’s grundande och undersöker det arkivmaterial som fick genomgå en hård gallringsprocess eller helt enkelt förstördes under revolutionen. Cox’s slutsatser är att arkivförvaltningen var en tidigmodern sådan men hon är kritisk mot den massiva förstörelsen som ägde rum och att förstörelsen ofta förbises av forskare som har ett optimistiskt synsätt på genomförandet av en tidigmodern arkivförvaltning. Hon menar att bl.a. arkivorganen som fanns uppmuntrade till en avsiktlig och systematisk förstörelse av handlingar vilket var en del av den revolutionära kulturen och att Archives Nationales gjordes till ett politiskt redskap som gynnade konventets ideologiska, politiska och historiska intressen (Cox 2007, s. vi-vii).
De övriga publikationerna, A history of world societies av John McKay et al. (red.), Bra Böckers Lexikon, volym 8: FINS-FÄLL och volym 19: PORS-ROT av Jan-Öjvind Swahn et al. (red.) samt Festivals and the French Revolution av Mona Ozouf är tryckt litteratur som använts till bakgrundsmaterial medan Samling af instructioner rörande den civila förvaltningen i Sverige och Finnland av Carl G. Styffe använts för att jämföra de svenska kansliförordningarna med 7 Messidor. Vad den här uppsatsen kan tillföra är att den ger en övergripande bild över hur den tidigmoderna arkivförvaltningen kom till och dess utveckling samt att det undersöks om det svenska arkivväsendet påverkades av den.

Bakgrund

Arkivverksamheten i Europa före 1789
Från början bestod arkiven under medeltiden av handlingar tillhörande monarker, främst inkommande material och handlingar som var av ekonomisk eller juridisk betydelse. Då monarker oftast var mobila och inte hade något stationärt säte förvarades handlingar, skatter och reliker på utspridda platser som ansågs säkra eller i kyrkan. Genom att bevara handlingar åt en kunglighet utvecklade kyrkan systemet att föra register (Ernst Posner, “Some aspects of archival development since the French Revolution”, särtryck ur: The American Archivist; vol. 3: no. 3, Society of American Archivists, Chicago 1940, s. 159-160). 
Det utvecklades till en självständig enhet som omhändertog handlingarna där man behöll kopior av utgående brev som bevarades i register. Den metoden spreds runt om i Europa vilket, enligt Posner, medförde att det kunde uppstå två separata uppsättningar av en arkivhandling. Originalet som togs emot, bevarades och förvarades på en särskild plats och sedan uppsättningen av de register över utgående kopior som enheten behöll då de utfärdat originalen (Posner 1940, s. 160). Ett kansli kunde då det krävdes begära en kombination av de två uppsättningarna för att ordna kopior av mottagna handlingar så kansliet skulle kunna ha handlingarna till hands vid behov för verksamheten ((Posner 1940, s. 160). 

När kungligheter så småningom gick från att vara mobila till att ha fasta residens expanderande administrationen och i flera samhällen utvecklades ett tidigt stadium av en arkivdepå där större mängder av material kunde lagras och bevaras. T.ex. lät Anjouarkiven i Neapel utarbeta en inventering samt förordningar 1284 och i Frankrike 1318 började det katalogiseras packlårar och register över Trésor des Chartes-arkivet (Posner 1940, s. 160), en samling av skattkammarstadgar, fördrag och andra dokument som varit i de frankiska kungarna Dagoberts och Karl den stores ägo (Jennifer S. Milligan, “’What is an archive?’ in the modern France” i Antoinette Burton et al. [red.], Archive stories: facts, fictions and the writing of history, Duke University Press, Durham, North Carolina (USA) 2005, s. 161). 
Detta ledde till att kanslier eller liknande myndigheter successivt bevarade både de inkommande breven och de utgående kopiorna. Dock förvarade arkivdepåerna oftast äldre material medan kanslier förvarade det nyare materialet då det kommit in eller upprättats där så ingen depå för gemensam förvaring av nationellt arkivmaterial fanns under flera sekel. Det var först 1713 det första försöket till en sådan depå gjordes i kurfurstendömet Hannover (även känd som Braunschweig-Lüneburg, stat i Tysk-romerska riket och dagens Niedersachsen i Tyskland) som var tänkt att bevara nationellt arkivmaterial. Även statsarkivet i Österrike samlade under 1749-1762 in material från Habsburgska huset och österrikiska Hov- och Statskansliet (Posner 1940, s. 160-161). 

1766 kom den första tryckfrihetsförordningen i Sverige som var tänkt att ge medborgarna tillgång till statsförvaltningens arkivhandlingar men detta skedde först under 1800-talet (Gränström et al. [red.] 2000, s. 18-21). 1618 hade Riksarkivet grundats men fungerade som ett självständigt ämbetsorgan inom kungens kansli och arbetsområdet var enbart inom kansliet. 1878 blev arkivet ett självständigt ämbetsverk (Jan-Öjvind Swahn et [red.], Bra Böckers Lexikon, volym 19: PORS-ROT, bokförlaget Bra böcker, Brepols 1988, s. 280). 
I övrigt var det vanligt förekommande att arkiv var utspridda, t.ex. i Frankrike hade kungen tillgång till Trésor des Chartes-arkivet, församlingar och kloster hade sina egna arkivinstitutioner med dokument över markinnehav och register och domstolar hade register över sina protokoll (Milligan 2005, s. 161) samtidigt som det i landet fanns omkring 5 700 olika arkivdepåer 1790 (Cox, Katherine L., “Ideology, practicality, and fiscal necessity: the creation of the Archives Nationales and the triage of feudal titles by the Agence Temporaire des Titres 1789 -1801”, (opubl. avhandling i historia, the Florida State University College of Arts and Sciences, HT 2007, s. v).

Den franska revolutionen
Det amerikanska frihetskriget 1775-1783 där Amerika satte sig upp mot det brittiska styrets förtryck och fick sin självständighet blev ett föredöme för de missnöjda människor som levde i Frankrike (John McKay et al. [red.], A history of world societies, Bedford/St. Martin’s, Boston, Massachusetts (USA) 2009, s. 614-616). 
Frankrike var fortfarande feodalt trots den framåtskridande industrialismen i Storbritannien som den franska kungen vägrade ta efter samtidigt som folket var missnöjda över kungens absoluta makt (Swahn et al. [red.] 1985, s. 289-290). Samtidigt var upplysningen i rörelse med idéer som att ett samhälle i en konstitutionell monarki skulle vara bättre, strävandet efter politisk och religiös frihet samt Montesquieus maktdelningsprincip där statsmakten skulle vara uppdelad i tre oberoende avdelningar – den verkställande, den lagstiftande och den dömande makten. För att förhindra maktmissbruk skulle makterna utjämna respektive utöva kontroll över varandra (Swahn et al. [red.] 1985, s. 289-290). 

Efter sjuårskriget 1756-1763 med Storbritannien och efter att ha bidragit med både militärt och finansiellt stöd till den amerikanska sidan i amerikanska frihetskriget var den franska ekonomin mycket dålig. 1788 drabbades Frankrike dessutom av missväxt vilket bidrog till dyrare livsmedel samtidigt som handeln minskade vilket gjorde att arbetslösheten ökade.   Den franske kungen Ludvig XVI (1754-1793) sammankallade generalständerna för att få fram en ekonomisk plan vilket ägde rum den 1 maj 1789. Generalständerna bestod av adeln, prästerskapet och tredje ståndet. Representanterna i tredje ståndet var lika många som de i de andra stånden ihop och det tredje ståndet trodde att de skulle få en röst per representant. Ludvig XVI intygade det i början men drog sedan tillbaka det. I juni 1789 svarade tredje ståndet med att bilda nationalförsamlingen som ansåg sig representera folket och menade att en ny författning i landet krävdes (Swahn et al. [red.] 1985, s. 289-290).
När finansministern Jacques Necker (1732-1804) avskedades samtidigt som rykten florerade om att Ludvig XVI skulle attackera Paris bröt kaos ut. Den 14 juli 1789 stormade en folkmassa fängelset Bastiljen och därmed var revolutionen igång. Nationalförsamlingen avskaffade adelns och prästerskapets privilegier och proklamerade att mänskliga och medborgerliga rättigheter skulle gälla alla. Reformer som att bl.a. återvinna den nationella egendomen, d.v.s. att adliga egendomar såldes till staten för finansiering av revolutionen genomfördes och kyrkan gjordes beroende av staten (Swahn et al. [red.] 1985, s. 289-290).
Hösten 1791 skrev Ludvig XVI på en ny författning som gjorde Frankrike till en konstitutionell monarki. En stor del av den lagstiftande församlingen var jakobiner som var den mest radikala falangen i nationalförsamlingen. De hade som mål att sprida revolutionen internationellt vilket resulterade i en krigsförklaring mot Österrike 1792. När det ryktades om att kungafamiljen samarbetade med revolutionsmotståndare utbröt ett upplopp, septembermorden, där ca 1 100 fångar avrättades utan någon dom. Ludvig XVI fick lämna samarbetet och fängslades. I samband med att en ny konstitution författades 1792 ersattes nationalförsamlingen av nationalkonventet som utropade Frankrike till en republik (Swahn et al. [red.] 1985, s. 289-290).

Ludvig XVI avrättades 1793 och England slöt sig till Österrikes sida mot Frankrike. Samtidigt uppstod det i Vendée, västra Frankrike, en kontrarevolution där republikaner och rojalister började strida mot varandra vilket resulterade i att nationalkonventet genomförde en lag som gav rätt att arrestera personer som misstänktes vara antirevolutionära. Det bidrog till massavrättningar på misstänkta antirevolutionärer och är i idag det som kallas skräckväldet. Drottning Marie-Antoinette (1755-1793) avrättades hösten 1793 och 1794 avrättade den ledande revolutionären Maximilien de Robespierre (1758-1794) ett flertal av sina egna för att frambringa en elit av revolutionära personer som hade den rätta andan men många vände sig emot honom och Robespierre dömdes till döden. Skräckväldet slutade 1795 i samband med att nationalkonventet ersattes av en direktorialregering och 1799 slutfördes revolutionen när Napoleon Bonaparte (1769-1821) tog makten genom en statskupp (Swahn et al. [red.] 1985, s. 289-290).

UNDERSÖKNINGSDEL

ARKIV UNDER REVOLUTIONENS FLAGGA

Ludvig XVI hade redan 1787 sammankallat en notabelförsamling för att få bukt med landets ekonomi. Församlingen bestod av bl.a. prinsar, ärkebiskopar och domare som valts in mycket pga deras lojalitet till kungen och skulle fungera som ett utökat hjälpmedel vid sidan om kungens rådgivare. De kom inte överens om någon åtgärd och hösten 1788 försökte Ludvig XVI igen med en andra notabelförsamling vid sidan om generalständerna. Något som generalständerna protesterade mot och det tredje ståndet som var missnöjda över sin situation sägs ha uttryckt en åsikt att det vore tur om arkiven i Frankrike förstördes för då skulle man vara tvungen att gå efter förnuft och rättvisa för att kunna sammankalla nationen igen (Carl Lokke, ”Archives and the French Revolution”, särtryck ur: The American Archivist; vol. 31: no. 1, Society of American Archivists, Chicago 1968, s. 23). 
Vid revolutionens utbrytande 1789 blev nationalförsamlingen mån om sitt egna arkivmaterial som regelbundet utökades och insåg att det borde bevaras så det inte skulle gå förlorat. De uppfattade sitt arkivmaterial som betydelsefulla källor av rättsligt, skattemässigt och historiskt värde (Cox 2007, s. 23-24). 
Genom Loi le 29 juillet 1789-förordningen (ungefär 29 juli-förordningen) samma år beslöts det i det åttonde kapitlet gällande arkiv och sekretariat, den första paragrafen att varje originaldokument som ingick i församlingens verksamhet skulle lagras på en säker plats samt att den sjätte paragrafen uppgav att församlingen ämnade undersöka urvalet och säkerheten av nationella handlingar (Duvergier, Jean Baptiste, “Collection complète des lois, décrets d'intérêe général, traités internationaux, arrêtés, circulaires, instructions, etc, volume 1; Collection complète des lois, décrets, ordonnances, réglemens, et avis du Conseil-d'état, depuis 1788 jusqu'à 1830”, A. Guyot et Scribe, Paris 1834a, s. 32).
Även en arkivarie skulle utses och som den första i församlingens historia valdes politikern Armand-Gaston Camus (1740-1804) som var med och skrev ett antal av arkivförordningarna, däribland 7 Messidor. Arkivarierollen sträckte sig under en sexårsperiod och utöver att se efter arkivet och uppgifter som konservering, klassificering och arrangemang av handlingar (Cox 2007, s. 17) skulle en arkivarie för varje år förbereda och tillkännage en rapport om sitt arbete för att visa det lagstiftande organet i församlingen hur arbetet fortlöpte. Vid sidan om detta var det två ombud som med jämna mellanrum inspekterade och rapporterade om arkivverksamheten (Lokke 1968, s. 27).

1790 kungjordes en ny förordning, Loi du 4 au 7 septembre 1790 (ungefär 4-7 september-förordningen) där första paragrafen presenterade nationalförsamlingens arkiv som en centraldepå för arkivhandlingar (Duvergier 1834a, s. 362). Det var grunden till ett nationalarkiv men det skulle än så länge bara lagra församlingens material då de ansåg att det som rörde den nya ordningen i landet var värt att bevara. Enligt Milligan var det något som till en början påminde om den gamla regimens arkivinstitutioner där varje arkivbildare förfogade över sitt material var för sig men när det väl sträckte sig till övrigt material så bröt det med den tidigare arkivordningen och gick över till en tidigmodern sådan (Milligan 2005, s. 161-162). Något mer banbrytande var den elfte paragrafen som beviljade allmänheten att få besöka arkivet och ha möjlighet att ställa frågor till arkivarien (Duvergier 1834a, s. 362). Sverige hade varit först med en sådan idé i samband med tryckfrihetsförordningens införande 1766 men det förverkligades först på 1800-talet (Gränström et al. [red.] 2000, s. 18-19). 
Det skulle dröja till 1794 i samband med 7 Messidor, an 2 då den franska allmänheten skulle få möjligheten att kunna forska med handlingar, även om det var en restriktiv öppenhet till skillnad från dagens då organet avgjorde vilka som fick gå in i arkivet (Cox 2007, s. 3). 
Hittills hade arkiv under den gamla regimen och i Europa varit en intern angelägenhet hos arkivbildare, kanslier eller liknande myndigheter. Endast ett fåtal forskare hade fått tillåtelse att studera arkivmaterial, bl.a. den spanske historikern Jerónimo Zurita y Castro (1512-1580) som fick tillåtelse att undersöka det spanska Simancasarkivet i slutet av 1500-talet. Posner menar att de flesta samtycken som gjordes innan revolutionen ofta var resultat av infriade gentjänster (Posner 1940, s. 165).

1792 efterträddes nationalförsamlingen av nationalkonventet vars syfte var att skriva en ny författning. En del från församlingen, däribland Camus, valdes in. I september utropade de Frankrike som republik och 1793 infördes en ny kalenderordning, den franska revolutionskalendern som började på år I i samband med republikens tillkomst (Lokke 1968, s. 24-25). 
Det var inte bara omtanke för det egna arkivet som konventet hade i tanken. Genom att det lagstiftande organet i den dåvarande nationalförsamlingen hade försökt hitta något sätt att säkerställa förvaringen av sitt arkivmaterial hade organet sedan 1792 inte bara uppmuntrat till utan även beordrat förstörelse av en viss typ av arkivhandlingar. Det var främst feodala handlingar som adelstitlar, adelns privilegier och släktforskning samt handlingar som hade samröre med den gamla regimen som förstördes. Det var det enda sättet enligt organet för att göra det riktigt svårt för adeln att undersöka sin egen historia och hindra försök att återställa den gamla regimen (Cox 2007, s. 22-23) samtidigt som församlingen trodde att historien kunde förändras baserat på närvaro eller frånvaro av information. Den nya ordningen skulle bli ihågkommen medan den gamla regimen skulle glömmas bort (Cox 2007, s. 5-8). Sådant feodalt material var inte populärt bland folket som såg det som minnen från den privilegierade aristokratin och förstörelsen blev enligt Cox ett ideologiskt uttryck för revolutionens politiska överlägsenhet över den gamla regimen (Cox 2007, s. 24). 
Det kunde även arrangeras festivaler där den revolutionära patriotismen skulle få utlopp vilket bidrog till en massförstörelse av feodalt material. Det finns olika teorier om festivalerna men en intressant teori har den franska historieforskaren Mona Ozouf (1931-) som menar att festivalerna hjälpte till att upprätta ett nytt band mellan regeringen och nationen som ingöt en ny känsla av tid, rum och social hierarki som återspeglade de revolutionära idealen. Ozouf anser att de objekt som konventet accepterade blev idoliserade genom ritualer medan föremål från den gamla regimen föraktades då de stod i kontrast till revolutionens ideologi (Mona Ozouf, Festivals and the French Revolution, Harvard University Press, Cambridge, Massachusetts, 1988, s. ix-xi). Det fanns dock feodalt material som kunde vara användbart för konventet, t.ex. titlar till adlig mark, egendom, och vatten etc som genom att bli klassificerad som nationell egendom kunde säljas och därmed gav intäkter till revolutionen (Cox 2007, s. vi).

Den 25 juni 1794 kungjorde nationalkonventet förordningen Loi le 7 messidor, an 2 som bestod av fyrtioåtta artiklar och var den mest prominenta lagen rörande arkivförvaltning och var i kraft ända till början av 1979 i Frankrike (Cox 2007, s. 46). Den var uppdelad i sex avsnitt: Fundamenten i organisationen, generell uppdelning och sortering av handlingar, medel för att utföra sortering, depåbildningen i Paris, allmänna depositioner samt kostnader för sortering och behandling av olika byråer.
I det första avsnittet, fundamenten i organisationen, förklarade den första paragrafen att arkiven upprättades som en nationell representation i centraldepån för hela republiken (Duvergier 1834b, s. 202). Det var med denna paragraf som konventets arkivdepå officiellt utnämndes till ett nationalarkiv och var det första någonsin som inrättades (Lokke 1968, s. 26-27).

Andra paragrafen definierade innehållet i centraldepån, som skulle bestå av bl.a. generalständernas verk från 1789, nationalförsamlingens verk, typer av mynt och standarder för vikter och mått etc. Archives Nationales skulle dessutom samla in dokument från andra depåer i provinserna, som med förordningen blev underordnade centraldepån, rörande statsskulden, internationella relationer, folkräkning, nationell egendom i andra länder etc. Det lagstiftande organet i konventet kunde besluta om material skulle deponeras i centraldepån. Den tredje paragrafen fastställde att alla offentliga depositioner hörde till Archives Nationales som det gemensamma centrumet för arkivhandlingar och stod under tillsyn av det lagstiftande organet och av den inträdande arkivkommittén.
Sjätte paragrafen fastställde att alla statliga handlingar skulle deponeras i avdelningen för egendomar och den sjunde paragrafen löd att bestämmelserna från Loi de 4 au 7 septembre 1790 fortfarande gällde, d.v.s. att Archives Nationales fortfarande var republikens centraldepå och att allmänheten kunde besöka arkivet (Duvergier 1834b, s. 203).

I avsnittet generell uppdelning och sortering av handlingar fastställde den åttonde paragrafen att arkivkommittén skulle utan dröjsmål sortera de statliga handlingar som kunde användas för att återvinna den nationella egendomen och den nionde paragrafen stipulerade vad för arkivmaterial som skulle förstöras. Det handlade främst om det som kallades rent feodala titlar, såsom adelstitlar, adlig släktforskning och handlingar med föreskrifter för aristokratiska privilegier, men även material som titlar relaterade till egendom som redan återanvänts, sålts eller fördelats regelbundet sedan 1790 ansågs inte ha något värde. 
Den tolfte paragrafen förklarade att arkivkommittén skulle sända vidare handlingar som rörde administration, juridik eller egendom till Archives Nationales medan handlingar av historiskt, konstnärligt, vetenskapligt eller övrigt värde som kunde användas i undervisningssammanhang förvarades i Bibliothéque Nationale (Duvergier 1834b. s. 203). 
I nästa avsnitt, medel för att utföra sortering, fastställde den femtonde paragrafen att två avdelningar skulle inrättas för sortering, en rörande egendomar och en juridisk och administrativ sådan. För att uppnå den önskade sorteringen skulle arkivkommittén enligt den sextonde paragrafen presentera högst nio kandidater, som var insatta i lagar och stadgar, för konventionen som skulle utse personerna till, enligt den sjuttonde paragrafen, en arbetsgrupp benämnd Agence temporaire des titres som skulle arbeta i sex månader från den dag den togs i bruk efter paragraf arton. 
De som arbetade i gruppen titulerades som préposés au triage, ungefär sorteringstjänstemän, efter paragraf nitton och paragraf tjugoett klargjorde att de skulle arbeta i fyra månader från den dag de utsågs.
Tjugotredje paragrafen bestämde att alla innehavare av eller depåer som hade värdepapper, handskrifter eller andra dokument som tillhörde republiken var skyldiga att ge ifrån sig materialet annars skulle de bli misstänkta för lagbrott av den nationella distriktskommissionen. 
Den tjugosjunde paragrafen fastställde att sorteringstjänstemännen skulle dela in arbetet i två klassificeringar, det som skulle förintas (konventets ordval) och det som skulle lagras (Duvergier 1834b, s. 204). Agence temporaire des titres uppgift var alltså att sortera bland handlingar om feodalt material, skilja de användbara handlingarna från de feodala titlar som officiellt ansågs inte ha något syfte och fick helt lagligt förstöra det materialet (Cox 2007, s. 4). 

I avsnitt depåbildningen i Paris kungjorde den tjugonionde paragrafen att när Agence temporaire des titres togs i bruk skulle det sortera alla titlar som fanns i Paris och inventeringsgranskningar skulle skickas till arkivinstitutionerna. Vidare skulle det enligt trettiotredje paragrafen utses två depåhållare som var för sig skulle ta hand om avdelningen för egendom och den juridiska avdelningen. Dessa depåhållare skulle presenteras av arkivkommittén, utses av konventet och vara underordnad arkivarier enligt trettiofjärde paragrafen och trettiosjätte paragrafen fastslog att vid nödvändiga fall då depåhållaren var i behov av material utanför sin egen avdelning så var den berättigad att få tillgång till det (Duvergier 1834b, s. 204).  
I näst sista avsnittet allmänna depositioner fastslog den trettiosjunde paragrafen att varje medborgare kunde begära att få se alla de deponerade handlingarna som fanns på Archives Nationales. Det skulle vidtas lämpliga försiktighetsåtgärder och tillsyn när en medborgare undersökte en handling och begärdes det kopior eller utdrag skulle det ske till priset av 15 sous per styck (Duvergier 1834b, s. 204). 
I sista avsnittet, kostnader för sortering och behandling av olika organ fastställde den fyrtioförsta paragrafen att alla medlemmar i Agence temporaire des titres, d.v.s. även konventet och arkivkommittén etc, skulle tjäna 12 livres per dag under hela arbetsprocessen och det beloppet skulle betalas månadsvis från statskassan tills arkivkommittén tog medlemmarna ur tjänst. Fyrtioandra paragrafen förklarade att varje sorteringstjänsteman inom Agence temporaire des titres skulle tjäna 10 livres per dag och skulle betalas månadsvis av distriktsinkasseraren tills de togs ur tjänst av distriktskommissionen och enligt den fyrtiofjärde paragrafen skulle de två depåhållarna som hade hand om varsin avdelning tjäna 4 000 livres i årslön och en kontorist skulle tjäna 2400 livres i årslön. Den fyrtiofemte, och den sista paragrafen som tas upp för denna undersökning, fastställde att arkivkommittén, från och med den 1 juli 1794, månadsvis skulle överlämna en utförlig beskrivning över sorteringsprocessen och eventuellt vad som varit nödvändigt att använda under den tiden (Duvergier 1834b, s. 204). 

1796 kungjordes ytterligare en förordning rörande arkivförvaltningen, Loi du 5 Brumaire an 5 (26-27 oktober 1796), där det förklarades att alla depåer skulle organiseras som ett gemensamt arkivdepartement vilket, enligt Posner, resulterade i att för första gången etablerades en organiserad arkivadministration som omfattade depåer av äldre material och arkivproducerande myndigheter (Posner 1940, s. 161). Efter kungörandet av förordningen 7 Messidor inledde Agence Temporaire des Titres sorteringsprocessen med material från de omkring 400 depåer som fanns i Paris. Dock var processen ett sådant påfrestande arbete att organet 1796 ersattes av Bureau du Triage des Titres, som skulle vara ett mycket mer effektivt organ med åtta sorteringstjänstemän som skulle arbeta längre och i ett mycket högre tempo än de föregående (Cox 2007, s. 74). 
Under de kommande fyra åren efter 7 Messidor skickades det nästan uteslutande handlingar till förstörelse, något som organet menade var berättigat då det inte fanns något som var värt att bevara. Sorteringstjänstemännen var periodvis av andra åsikter då de kunde uttrycka missnöje över att de knappt hittade något att bevara som stod i enighet med konventets riktlinjer (Cox 2007, s. 61-62). Det kunde även hända att sorteringstjänstemännen sålde titlar över egendom på den svarta marknaden för att tjäna extra pengar då deras löner hade påverkats av den instabila ekonomin som Frankrikes krig mot Österrike och England medfört (Cox 2007, s. 75). 

Sorteringsprocessen vände 1798 när organet undersökte två lokala depåer som hade diverse kyrkliga donationskontrakt, transaktioner, protokoll, register och det hittades även dokument som tillhört Phillippe II, hertig av Orléans 1701-1723, bl.a. brev i originalskick från Ludvig XV (1710-1774) och Ludvig XVI. Allt material bevarades med motivet att de hade ett administrativt, konstnärligt och vetenskapligt värde och samma år undersöktes militärt material från den gamla regimen där dokument som testamenten, förvärv, transaktioner och frikännanden ansågs ha ett juridiskt eller finansiellt värde (Cox 2007, 62-63). Detta var ett beslut som skiljde sig markant från 7 Messidor som inte var specifik när det handlade om bl.a. kyrkligt arkivmaterial och organet började omvärdera feodalt material som adels- och privilegietitlar som material värda att bevara som bidrag till undervisning om de feodala missförhållandena (Cox 2007, 70-71). Det bidrog till att konventets och sorteringstjänstemännens inställning till förstörelse av handlingar tonade ned under återstoden av revolutionen och handlingar som inte ansågs ha något värde blev mer föremål för återvinning än något som skulle förstöras (Cox 2007, s. 67). 

Hur såg det ut i Sverige? 1766 hade Sverige kungjort tryckfrihetsförordningen som bl.a. tillät offentlig tillgång till arkivhandlingar. Därmed var Sverige före Frankrike med det förslaget men tillgången genomfördes inte direkt utan fick fäste först under 1800-talet vilket även gällde 7 Messidor-förordningen då tillgången gynnade historieforskarna (Gränström et al. (red.) 2000, s. 18-21). 
Den andra paragrafen i kansliförordningen från 1 juli 1773, åttonde punkten, klargjorde att Kungliga biblioteket skulle förvara register och inventarier (Styffe, Carl G., Samling af instructioner rörande den civila förvaltningen i Sverige och Finnland, Hörberg, Stockholm, 1856, s. 410). Den tionde paragrafen, andra punkten fastslog att kanslikollegiets hovkansler bl.a. skulle ha uppsikt över Riksarkivet och Kungliga biblioteket som skulle vara i god ordning för material som registraturer, handlingar och protokoll som förvarades där (Styffe 1856, s.416). 
Paragraf nitton gav riksarkivssekreteraren ansvaret över att ha kunskap om allt som förvarades på arkivet så denne kunde bistå kanslikollegiet eller expeditionerna med information om det de sökte. Sekreteraren såg även till så att handlingar med tillhörande register hölls i god ordning så de snabbt hittades när de efterfrågades. Vid utlåning av handlingar såg sekreteraren till att kvittens togs och försäkrade sig om att handlingen skulle vara tillbaka på utsatt tid samt att sekreteraren skulle ansvara över att kollegorna utförde sina arbetsuppgifter (Styffe 1856, s. 427). 
Paragraf tjugoett bestämde att bibliotekarien skulle ha god ordning på det Kungliga biblioteket och såg till att handlingar hanterades varsamt. Det skulle upprättas register över böcker och vid inköp av böcker skulle bibliotekarien tillhandahålla kanslikollegiet en sammanställd årsräkning. Bibliotekarien skulle även mellan kl 9 till kl 13 vara tillgänglig för betjäning och ansvarade över att inga böcker lämnade biblioteket vid utlåning (Styffe 1856, s. 429). 
Den tjugosjätte paragrafen fastslog att registratorn ansvarade över att ha fullständiga anteckningsböcker till sitt förfogande rörande allt inkommande och utgående material som det skulle föras register över för att sedan underrätta Riksarkivet om materialets skick. Det skulle hållas god ordning och registratorn såg till att inga handlingar lånades utan statssekreterarens tillstånd samt att kvittens togs (Styffe 1856, s. 431). 

Den andra kansliförordningen är ifrån 18 februari 1801, sju år efter kungörandet av 7 Messidor. Det fastslogs i första paragrafen att kanslikollegiet (som bestod av fyra statsexpeditioner, kabinettet för utrikes brevväxlingen, kanslipresidentens byrå samt Riksarkivet) skulle lyda under en överpostdirektion, Kungliga biblioteket, rikshistoriograf, kungens utrikes beskickningar, ceremonimästare, introduktör, translatorer samt tolkar (Styffe 1856, s. 438-440). Den sjunde paragrafen klargjorde registratorns uppgifter som var detsamma som i den tjugosjätte paragrafen i kansliförordningen från 1773 (Styffe 1856, s. 449). 
Den sjuttonde paragrafen fastslog att sekreteraren, liksom i den nittonde paragrafen från 1773 års kansliförordning, hade en god ordning på alla handlingar så att de snabbt kunde hittas, att allt material hanterades varsamt samt kunna bistå med information om efterfrågade handlingar. Sekreteraren köpte även in böcker om de ansågs passa in i arkivets samling och såg till att kollegorna utförde sina arbetsuppgifter (Styffe 1856, s. 449-450). 
Paragraf nitton klargjorde att bibliotekarien höll god ordning på register förvarade på Kungliga biblioteket, upprättade kataloger och såg till att allt material hanterades varsamt. Bibliotekarien hade även som uppgift att ge hovkanslern förslag på material som passade in i bibliotekssamlingen varav hovkanslern förde ärendet vidare till kungen som beslutade om förvärv av material. Vidare var biblioteket tillgängligt för allmänheten som fick läsa och göra utdrag av det material som fanns men utlåning var otillåtet (Styffe 1856, s. 451). 
Den tjugosjunde paragrafen, första punkten, fastslog att alla brev och skrifter skulle vara på svenska och främmande ord skulle undvikas så mycket som möjligt (Styffe 1856, s. 453). 

Kansliförordningen från 1773 visar att det fanns ett framåtskridande system för det arkivväsende som fanns i Sverige. Uppgifter som att hålla god ordning i arkivet, hantera handlingar varsamt samt kunna bistå vid efterfrågningar av en handling går att finna i 7 Messidor. De olika yrkeskategorierna som hade hand om Riksarkivet och Kungliga biblioteket påminde om sorteringstjänstemännen och arkivarien som ingick i det franska arkivväsendet men titeln arkivarie nämns inte i någon av kansliförordningarna utan det var registratorn, sekreteraren och de övriga yrkesmännen som fortsatte med de uppgifter de hade efter kansliförordningen från 1801. Med kansliförordningen från 1801 kan en större öppenhet skönjas. Paragraf nitton tog upp att allmänheten fick tillgång till arkivmaterial och kunde göra utdrag av det medan det inte nämndes något om allmänheten i kansliförordningen från 1773 som gällde kungen eller medlemmar ur kanslikollegiet. Kansliets beslut skulle kunna vara influerat av 7 Messidors trettiosjunde paragraf som gav allmänheten tillgång till arkivmaterial men det skulle även kunna vara så att den franska förordningen påminde om tryckfrihetsförordningen från 1766 och därmed togs paragrafen om allmän tillgång i bruk. Den tjugosjunde paragrafens krav på enbart svenskspråkigt arkivmaterial kan vara av nationalistisk betydelse och kan mycket väl vara influerad av 7 Messidor och Archives Nationales som förvarade nationella handlingar. Dock går det att se att Riksarkivet vid den här tiden var bundet till kungen men att fler organ sattes in i kansliet. Det verkade inte pågå ett sådant ambitiöst arbete med att undersöka huruvida material skulle förvaras eller gallras som det gjorde i Archives Nationales. Gallring nämns inte i någon av de svenska kansliförordningarna men det kan bero på att det var den franska revolutionen som ledde till det.
Archives Nationales och 7 Messidor var avstampet på en tidigmodern arkivförvaltning som spreds till franskockuperade områden i norra Italien och tyska stater som Lothringen innan det etablerades runtom i Europa. Arkivförvaltningen utvecklades under 1800-talet med faktorer som bl.a. arkiv- och bibliotekslärosätet École des Chartes som inrättades 1821 i Paris och proveniensprincipen som kom 1841. Med förordningen 7 Messidors’s komponenter som ett nationalarkiv med ett organ vars uppgift var att ta ställning till om material skulle bevaras eller gallras, att det redovisades för en högre instans hur arkivverksamheten på arbetsplatsen såg ut och att det var öppet för allmänheten är fascinerande drag som påminner om hur det ser ut i dagens arkivförvaltning. Utöver grundandet av ett nationalarkiv och dess organisation går det att tyda ett annat av nationalkonventets syften med förordningen och det är genomförandet av att legalisera förstörelsen av feodala handlingar som ansågs olämpliga. Även sökandet efter feodalt material över egendomar som kunde ge inkomster åt revolutionen visar på tendentiöshet från konventets sida. 
När det kommer till författarnas åsikter rörande arkivförvaltningen, förordningen och dess tillblivelse så menade Lokke att det var främst ideologiska motiv som låg bakom förstörelsen av handlingar. Konventet bestod av män av sin tid vars syfte var att förhindra ett återställande av den gamla regimen genom att förstöra handlingar som uppfattades som monument över det förflutna samtidigt som förstörelsen av handlingarna sparade in pengar på administrationen. Lokke hänvisar till en samtida rapport som redovisade att det bara i Paris förstördes omkring 550 ton handlingar under hela revolutionen men han trodde att ännu mer hade förstörts om inte Archives Nationales hade grundats (Lokke 1968, s. 30-31). 
Posner menade att den franska revolutionen var början på en ny era för arkivadministrationen med effekter som att en nationell offentlig arkivförvaltning bildades, att en respekt för det förflutna växte fram vid revolutionens sista år samt att arkiv blev tillgängliga för allmänheten utgjorde de viktigaste strömmarna bakom arkivutvecklingen under 1800- och 1900-talen. Att det spreds till franskockuperade delar av Europa gjorde att det fick ett fäste när andra länder efterliknade den franska arkivförvaltningen. Förstörelsen av handlingar nämnde Posner i förbigående men han ansåg att Agence Temporaire des Titres allt eftersom visade en växande förståelse för det historiska värdet av de handlingar som myndigheten tog hand om, att de säkerställde bevarandet av handlingar som var användbara för undervisning inom historia, vetenskapen eller konsten (Posner 1940, s. 161-163). 

Enligt Milligan var det under revolutionen som den moderna arkivförvaltningen växte fram med hjälp av förordningen 7 Messidor som bröt med den gamla regimen genom bl.a. centraliseringen av arkiv och införandet av att allmänheten fick tillgång till arkiv. Archives Nationales skulle innehålla nationens konstitution, medborgarnas rättigheter och de lagar som utgick från och bildade staten vilket Milligan ser som att arkivet uttryckte förhållandet mellan folket och regeringen som grundade den nya franska nationen. En intressant aspekt som Milligan tar upp är att hon menar att förordningens syfte med att bevara den nya ordningens historia kan tolkas på ett annat sätt. Betydelsen av historia var i sig själv föremål för en förändring då Archives Nationales förvarade de första fragmenten av en ny nation och dess historia som växte fram genom att det etablerades en stabil och rättslig grund. 7 Messidor kan enligt Milligan ses som knuten som band nationen och staten till sin nya och ständigt växande historia som utvecklades genom regeringens arbete (Milligan 2005, s. 160-163). 
Cox är inne på samma linje som de övriga författarna att arkivförvaltningen var en tidigmodern sådan men riktar kritik mot den massiva förstörelsen som ägde rum. Hon anser att vid sidan om etableringen av arkivförvaltningen uppmuntrade 7 Messidor tillika Agence Temporaire des Titres till en avsiktlig och systematisk förstörelse av feodala handlingar vilket var en del av den revolutionära kulturen och att Archives Nationales gjordes till ett politiskt redskap som gynnade konventets ideologiska, politiska och historiska intressen. Cox menar även att förstörelsen av dokument ofta förbises av forskare som lovordar konventets genomförande av en tidigmodern arkivförvaltning (Cox 2007, s. vi-vii). 

SLUTDISKUSSION

De frågeställningar jag ville undersöka var:

Vad var det som gjorde att en arkivförvaltning utvecklades under revolutionen och blev en förlaga till den moderna arkivorganisationen?

Var förordningen Loi le 7 Messidor, an 2 neutral från revolutionens ideologi när det kom till vad som skulle bevaras och vad som skulle gallras?

Påverkade Loi le 7 Messidor, an 2, det svenska arkivväsendet på något sätt?

Vid krismötet 1789 rörande landets missväxt och instabila ekonomi protesterade det tredje ståndet över sin situation och uttryckte åsikten att det vore tur om arkiven i Frankrike förstördes för då skulle man vara tvungen att gå efter förnuft och rättvisa för att kunna ena nationen igen...