När inte allt räcker till

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag lyfte sakta mitt huvud från det nerkluddade bänklocket, svepte snabbt med blicken över klassrummet. Hur kunde jag någonsin tro att någon skulle märka mina få minuter utav från-varo? Jag hade en gång varit en av DOM, en av DOM som är coola, en av DOM som är respekterade av hela skolan, en av DOM som alltid hade svar på tal, en som alltid hittade fel på ”mindre värda”. Nu var jag en av dem som räknades som ”mindre viktiga/mindre värda”. Jag lyssnar, hör hur snacket går om den roliga festen som var i fredags, Pelle hade visst blivit jätte full och slagit sönder Linas mammas vas som visst var en fin och otroligt dyr 40-års present, Klara hon hade hittat på någon annan galenskap. Ville inte höra mer nu. Jag betraktade fåglarna utanför fönstret. Vita, grå, tjocka, smala alla tycktes passa i deras gäng. Här, i våran värld var de annat.
– Ni kan nu lägga undan nu, säger Peter i sitt högsta tornat för att alla elever ska höra vad som nu gäller.
Peter var en av de yngsta lärarna på skolan, han var även en av dom bästa. Alla, i alla fall nästan alla gillade Peter. När jag tänker efter så ser han faktiskt riktigt bra ut också, runt 24 år mörkt, kort och små lockigt hår, hans gyllen bruna ögon gjorde nästan varenda tjej på skolan svimfärdig, även en del av de kvinnliga lärarna hade visat ett svagt intresse för Peter. Ingen visste egentligen någonting om Peter, hade han flickvän? Hade han hus/lägenhet? Han kanske till och med var en efterlyst brottsling som rymt, bytt identitet och börjat jobba på våran skola bara för att slippa alla efter poliser som sökte efter honom.
– Rosa?
– Hoho? Är du där?
De var Peter som just avbrutit min lilla filosofistund så här innan lunch.
– Hur går de i skolan egentligen? Du börjar halka efter tycker jag, är det nått på tok? Säger han med sin allra vänligaste ton.
– Nää, de gamla vanliga, jag orkar helt enkelt inte med skolan, osv. Men de kanske bara är en period, blir mitt svar. Att han inte förstår? Har han någonsin sett mig sitta med en kompis i matsalen? Har han någonsin sett mig bli utvald först till fotbollen på idrottstimmen t.ex.? Nä de är just de han inte har! FÖRSTÅ PETER JAG ÄR UDDA, ingen vill väl vara med någon som är udda? Tårarna bränner bakom mitt omålade ögonlock.
– Ja, de kanske bara är en period! De blir nog bättre snart ska du se, du måste lära dig anpassa dig, efter hur dina klasskamrater är. Förstå du? Peter höjer ögonbrynet och in väntar ett svar som han nog vill ska lyda: Ja Peter, de är klart att jag ska anpassa mig efter dom, aldrig att jag ska vara mig själv, anpassa mig de är vad jag ska! Men han blir nog ganska besviken..
– Så de du säger är att jag inte ska vara mig själv? Att jag ska börja fjanta runt som dom? Att jag ska supa mig så full varje helg att jag inte minns vad jag gjorde? Är de det du säger? Ilskan sprutar ur mig, aldrig att jag skulle vara som DOM! Mina värderingar om Peter föll pladask. Hur kan han?
– Nä, eller jo, vill du ha vänner så får du allt se till att vara normal Rosa.
Jag springer så snabbt som mina ben bär ut ur klassrummet, tårarna rinner. Jag hör Peters hånande inom mig: bli normal Rosa, då kommer allt att ordna sig. Jag springer ut, genom smala, trånga korridorer, gula och gröna, slitna och nya, ljusa och mörka, folkfyllda och tomma. Vägen ut känns som en evighet.
– Oj, här har vi bråttom, de var skolans allra snyggaste kille som jag hade sprungit rätt på. Med tårarna rinnande ner för min vinterbleka kind hackade jag tillslut fram ett ja, puh, tack och lov för att jag fick fram ett ja i alla fall.
– Jack, säger han och sträcker fram sin alltför perfekta hand. Hans långa hår hänger för de ljusblå ögonen. Jag slänger en snabb blick på mina kläder, herregud, jag har ett par skor jag haft i två år nu, vinter som sommar, en grön munkjacka med ett vitt urtvättat tryck och ett par helt förkorta jeans. Jag vill bara sjunka under jorden.
– Jag sträcker snabbt fram min hand och säger mitt namn.
– Du går i åttan va? Han drar handen genom det blonda håret och ser en aning frågsam ut, eftersom jag just nu, i detta skede ser ut som en sexåring.
– Mm, du går i nian?
– Japp, men du jag ska kila nu, hej då Rosa. Kvar lämnar han en svag, ljum doft, jag tar ett djup andetag i ett försök om att dra in så mycket Jack som det fanns kvar i den trånga skåpkorridoren. Ifrån skolan släpper jag alla tankar om Peter, kompisarna det enda jag tänker på just nu är Jack och mina hemska kläder som jag verkligen måste göra något åt. Inte för att jag tror att min mamma skulle kunde köpa något åt mig, hon kan ju knappt köpa mat åt oss varje vecka. När pappa i dog i cancer så slutade hon jobba och gick på en massa tabletter för
depression, det enda hon gör hemma nu är sover och äter om det finns något att äta vill säga.
Fåglarna kvittar glatt och snön börjar sakta men säkert smälta. Jag slinker in på en utav stans dyraste butiker, jag måste ha någonting nytt, vill inte gå med mina gamla trasor längre och kan inte mamma ge mig de så får jag helt enkelt ge det till mig själv. Doften av rosig parfym fyller snabbt min näsa och hipp musik likt mina öron, här inne hade alla klass och en skön stil, just en sådan jag alltid drömt om. Expediten var klädd i svart elegant t-shirt med ett silvrigt tryck och ett par jeans med sliten look samt ett par skyhöga matchande skor. Riktigt snyggt, jag letar och finner snabbt både tröjan och jeansen. Jag slinker in i provhytten med några undrande blickar efter mig pga. Min ganska opassande stil. Jag ser rätt bra ut, i rätt miljö och rätt kläder vill säga. Min tomma plånbok gör sig snabbt påmind och jag bestämmer mig ganska snabbt hur jag ska bära mig åt för att åtminstone bli respekterad. Jag vet att det inte är rätt, men vad ska jag göra då? Sakta men säkert slinker de ner i min halvfulla skolväska. Jag ser mig omkring i butiken, börjar halvspringa fram till dörren. Larmet som jag helt hade glömt tjöt i hela butiken, ska jag springa, eller ska jag stanna? Alla tankar om polis, mamma och skolan gör mig en aning förvirrad och jag börjar springa, snabbt som aldrig förr. Förbi gubbar, tjejer, parker och torg, efter mig har jag en expedit. Vad har jag gjort? Svetten rinner och jag väljer av både fysiska och andra ...