Han

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag var en ensam figur som vandrade livlöst fram längs gatorna tills han kom in i mitt liv.
Han kom in, tog min hand och släppte taget en regnig dag.
Han lämnade mig med bittra tårar som rann nerför mina skrapade kinder.
Jag grät för första gången i mitt liv för att jag kände för det och inte för att jag ville att folk skulle tycka synd om mig.
Det kändes skönt, jag grät för att jag var ledsen.

Många säger att ens far är den första mannen som man lär sig att älska i sitt liv.
I mitt fall stämde det inte, jag visste varken hans namn, utseende eller var han fanns.
Den far jag avskydde, min far fanns ej.
Han tog min fars plats som den första mannen jag älskade i mitt liv och därför knäcker det mig att just han är den första som någonsin lyckats öppna mig och därefter lämna mig. Han visade mig kärlek och dess funktion;
att ge och få.
Han är min första och sista kärlek.

Jag minns varenda liten detalj under vårt förhållande, från den tiden jag fick vara som en bortskämd liten unge och krypa in i hans famn varenda gång världen inte var som jag ville, till den tiden jag skakade av rädsla och var tvungen att knappa in numret i min nuvarande mobil, som jag nu har fobi för.
Jag var som ett barn i hans armar, jag var trygg och vid sådana tillfällen fann jag chockerande nog mig själv ge efter mina känslor.
Vid sådana tillfällen grät jag och skrattade samtidigt.

När jag tänker för mycket på honom och mår illa så gör en kopp kaffe mig genast välmående genom den starka smaken som gör att jag hostar till och för en sekund, kanske en halv sekund glömma min smärta.
Känslan av behag är väldigt kortlivad, jag hatar kaffe, det har jag alltid gjort.
Det gör ont att minnas att han tyckte att det var en av mina charmigaste sidor just på grund av att jag hostade till och för en sekund var helt omöjlig att nå.
En kopp kaffe är allt jag behöver för att vakna till och stiga upp från denna mardröm.
Denna mardröm som inte är.

Den sista dagen som jag och han var vi var han väldigt besynnerlig och sa ofta saker som jag inte förstod, just då trodde jag att det berodde på morfinet och all medicin som han fick i sig för att slippa smärtan.
Men han var klar i huvudet, han fick vara klar åt mig den sista dagen han levde.
Jag var som en skör porslinsdocka i hans ögon, han var rädd om mig till hans allra sista andetag.
Det var då alla år av hans arbete gick i kras. Mitt hjärta krossades.

Allt det han sa kommer jag att för evigt minnas.
Han sa titta aldrig tillbaka, titta aldrig tillbaka oavsett vad som händer.
Jag förstod innebörden av dessa ord men kunde inte fullfölja dem. Än idag finner jag det svårt.
Han sa blicka alltid framåt, ha alltid näsan vänd mot framtiden.
Just den här meningen var jag inte en främling med men efter avskedet undrar jag ofta vad min framtid är.
Framtid, är det målet man har längre fram i livet eller helt enkelt dagen efter idag?
Min framtid dog med honom
Han sa lev idag, lev imorgon. Han sa LEV!
Vid dessa ord fick han mig att lyfta på ena ögonbrynet.
“Vadå lev, lever jag inte eller?”, var mitt svar.
Det märktes att mitt frågande svar gjorde honom lättad, lättad över att jag ens frågade honom.
Med ett leende med spår att lättja svarade han:
“ Du lever fysiskt, du andas, ditt hjärta slår, men ditt psykiska är näst intill död. Jag vill känna din själ le, höra hur den skrattar!”
“Han har spårat ur”, var den första tanken som slog mig. Fast han hade dessutom fått det som han kallar min själ att le. Han visste det och log nöjt.

Alla dessa meningar betyder ingenting jämfört med det sista han sa vid liv.
Han sa glöm allt jag sa tidigare. Det jag menar är att jag älskar dig och det viktigaste är att du fortsätter att älska.
Älska lite och finn att du blir älskad, igen.
Det han sa v...