Examination – Inlämningsuppgift 2 Etik

Vi har alla olika förväntningar på hur vi vill bli bemötta. Detta gäller vart vi än befinner oss och i alla former av möten. Det kan handla om ett möte med verkstadsarbetaren, personalen på ICA eller som i det här fallet som vi skall skriva om som handlar om Eva som bor på Tulpanens äldreboende och hennes dotter Lise samt personalen på äldreboendet. Vilken uppgift har personalen egentligen? Vad har personalen för skyldigheter gentemot Eva? Har personalen skyldigheter gentemot dottern Lise? För det mesta passerar våra dagliga möten oss tämligen obemärkt, få av oss tänker en längre tid på vad som sades i kassan på ICA. Där bemöts vi antagligen på ett artigt vis genom att vi får frågorna ”var det bra så, önskas kvitto?” och är det riktigt bra så får vi en önskan om en trevlig kväll. Bara i detta enkla möte på ICA skulle vi kunna filosofera om olika etikmönster som både personal och kund följer och i den bästa av världar känner båda parter sig nöjda när affären är avklarad.

Men när det handlar om livsavgörande frågor, när det handlar om mänskliga rättigheter, när det handlar om alla människors lika värde behövs riktlinjer och värdegrunder då de visar vägen för verksamhetens etiska värden samt normen för dessa. Orsaken till att detta behövs är för att varje person inom vården har sin egen bakgrund, sin egen övertygelse, sina egna etiska åsikter. Vidare har vi olika föreställningar om varandra. Inte bara vi människor har olika föreställningar om varandra utan även samhället som stort har det. Vi värderar personer och situationer olika och ingen av oss behandlar alla lika. Till exempel är antagligen de flestas förhållningsätt gentemot Kungen helt annorlunda än förhållningssättet mot en utliggare. Vidare kategoriserar vi varandra i olika fack som kan vara; kön, etnisk tillhörighet, könsöverskridande identitet eller uttryck, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning sexuell läggning och ålder. I Sverige har dessa sju grupper i lagen skydd mot diskriminering (Diskrimineringslagen (2008:567)). Min personliga åsikt är att det inte bara är bra utan det är tyvärr nödvändigt att lagstifta om skydd för dessa människor. Vad lagen enligt mig inte förändrar är att dessa människor fortfarande är kategoriserade som enskilda grupper som står lite vid sidan om samhällets så kallade normala norm. Lagen kanske till och med stärker och påminner oss om att det är något ”annorlunda” med dessa människor.  

Patienter står i en beroendeställning gentemot vården vilket innebär att vården har ett enormt ansvar för att alla patienter skall känna sig trygga, vården skall sätta sig in i varje patients speciella situation och vad en patient tidigare gjort i livet får på intet vis påverka vårdens bemötande gentemot hen.

2010 antog riksdagen propositionen (2009/10:116) ”Värdigt liv i äldreomsorgen”. I och med detta skapades en bestämmelse om en nationell värdegrund för äldreomsorgen. I denna tydliggörs tillämpningarna av prioriteringarna. Denna proposition är en del av Socialtjänstlagen (SoL) och den berättar om regionernas och kommunernas skyldigheter gentemot brukare och ett syfte med den är att vägleda regioner och kommuner i individualiseringen inom äldrevård. Den visar vägen för de som är ansvariga i kommuner och regioner i tillämpningen av de olika lagarna och för att skapa en gemensam värdegrund. Som exempel på en värdegrund följer nedan Stockholm Stads värdegrund för äldreomsorgen:

Äldreomsorgen i Stockholms stad ska präglas av självbestämmande, individualisering och valfrihet. Utformningen av det stöd som ges ska inriktas på att äldre personer får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande, trygghet och meningsfullhet

Jag tänker utgå från autonomiprincipen, rättviseprincipen, icke-skada-principen och godhetsprincipen. Att utgå från dessa är intressant eftersom de ibland står i direkt konflikt mot varandra till exempel godhetsprincipen och icke skada principen. Jag kan tänka mig en situation där en typ av behandling som troligtvis kommer att hjälpa men som kan innebära en större risk för patienten. Jag ser de etiska principerna som vägledande och de kan vara bra som grund för de beslut som kommer att tas. Vi har även en aspekt till att fundera över och det är nämligen hur vi själva ser på en behandling. En barnmorska som dagligen utför aborter men som är emot abort på grund av sina etiska principer måste leva med en dubbelmoral som i längden kanske påverkar hens välmående. Jag kommer självklart i längsta möjliga mån följa de etiska riktlinjerna när det finns utrymme för dessa. Men i slutändan kommer de lagar som finns att vara styrande i mitt framtida arbete såsom jag gjort i mina tidigare arbeten. Jag kommer till exempel inte att medverka i en dödshjälpsprocess (eutanasi) även om det är patientens högsta önskan. Jag kommer inte heller att ge någon medicin såsom smärtstillande eller lugnande om inte läkare har föreskrivet det till patienten även om patienten önskar det och jag vet att medicinen skulle hjälpa. Vad jag kan göra i ett sådant läge är att prata med en läkare eller sjuksköterska om hur patienten mår och kanske hen kan göra något för patienten efter det. Då får patienten självbestämmande (autonomi), jag får göra gott (likaså läkare/sjuksköterska) och läkaren/sjuksköterskan får beakta rättvisa och inte skada. Detta var ett exempel på ett skeende som jag kan tänka mig kan uppstå på ett äldreboende. Under min tid hos kriminalvården var det mycket vanligt att de intagna önskade smärtlindring och ångestdämpande medicin vilket jag självklart inte gav dem (trots att jag hade möjlighet till det) utan en skriftlig ordination från häktets sjukvårdsavdelning.  

Jag tänker börja med att skriva lite om dottern som tänker på sin mamma och minns hur mamman en gång var. Hennes önskan är självklart att modern skall komma tillbaka till sitt forna jag. En pigg och aktiv kvinna. Dottern oroar sig för flera saker, bland annat moderns kosthållning, smärtlindring och hon anser att personalen borde aktivera modern. Dottern tycker att situationen är så allvarlig att hon funderar på att anmäla äldreboendet till IVO för vanvård. Tulpanens äldreboendes ansvar ligger i att vårda modern att se till att hon får självbestämmande (Autonomi) men att personalen måste informera om att det blir bättre om hon till exempel tar smärtlindring där konsekvensen blir att hon blir påverkad. Att ständigt ha smärta skulle påverka sinnet hos vem som helst. Kanske blir smärtan lägre om Eva ligger ner och att detta är orsaken till att hon helst vill göra det. Om vården tar sig tid och testar olika smärtstillande preparat (något som historien inte förtäljer om att det är gjort) så kanske de hittar något som inte påverkar henne och då kanske hon vill komma upp och aktivera sig. Om jag skulle arbeta på Tulpanen skulle jag efter samråd med Eva försöka påverka läkare att testa flera olika preparat mot smärta eftersom jag tror att de är grunden till hennes mående. Ibland måste vi ta steg för steg och när vi får resultat (till exempel att smärtan avtar) blir konsekvensen ett välmående hos Eva som gör att hon kommer upp och i och med detta ökar även hennes aptit. Men om Eva absolut inte vill ta någon medicin går vi då inte emot autonomiprincipen som värnar om patientens rätt att bestämma om sig själv samtidigt som vi följer göra gott-principen som säger att vi bör försöka hjälpa patienten att tillgodose medicinska behov och går vi inte emot inte skada-principen om vi enbart låter patienten få som denna vill. Jag tror att allt detta går att lösa genom att hitta rätt i vårt möte med en individ. Genom att vi arbetar utefter etiska principer samtidigt som vi måste följa lagen som är absolut. Om vi ponerar att vi följer de lagar och föreskrifter som de flesta är

tydliga (i en del kretsar tvistas det om tydligheten) kan det ändock uppstå etiska konflikter. Till exempel mellan personalen och Evas dotter Lise. Lise tycker att personalen skall aktivera och ge läkemedel mot smärtan som mamman har. Det är min fasta övertygelse att vi skall respektera dottern önskan om ”att få tillbaka” sin mamma så länge vi vet att det är mamman önskan. Så länge modern inte ingår i Lagen om psykiatrisk vård (LPT) måste vi följa moderns önskan. En utredning som gjorts på begäran av regeringen hade till syfte att undersöka behovet om tvångsåtgärder inom vården (SOU 2006:110). Utredningen fokuserade framför allt på äldre personer som hade nedsatt beslutsförmåga på grund av demenssjukdom. I utredningen framkom det att detta är mycket komplex fråga som man inte kan lösa enkom med lagstiftning vad den också kom fram till var att i vissa fall med hänvisning till nödregeln (som i detta fall skulle innebära att tvångsmatning var tillåtet i syfte till att förhindra ett självmord enligt LPT) så kan det bli aktuellt med tvångsmatning samt tvångsmedicinering. Enligt vad jag förstår så finns det inget i Evas sjukdomsbild som föranleder ett LPT-förfarande vilket innebär att det enda etiskt riktiga är att följa moderns autonomi. Vad vi dock ska göra är att aldrig någonsin ge upp, vi ska vårda Eva på ett sådant sätt att hon förhoppningsvis förstår sitt eget bästa och på så vis får hon en förbättrad livskvalitet, (Eva kommer att få träffa sin älskade make tids nog och fram till dess har hon människor här på jorden som alla enbart vill henne väl). Av största vikt är även att ge Eva en trygg miljö eftersom jag är övertygad om att när någon som har smärta dessutom känner sig otrygg så finns risken att smärtupplevelsen ökar (något som jag dagligen uppmärksammade inom kriminalvården). På detta sätt visar vi även dottern att vi gör allt i vår makt för att hjälpa hennes mamma. 

I egenskap av undersköterska skulle jag i mina samtal med dottern förklara de etiska problem vi står inför samt även förklara de lagar som vi måste följa. I dessa samtal skulle jag se till att dottern fick känslan av att det var 100% fokus på hennes mamma och i ögonblicket även fokus på henne själv. Om möjlighet finns skulle jag även erbjuda dottern att vara med ibland i vården av hennes mor så hon får se hur moderns dag ser ut. Jag skulle försöka få dottern att förstå att vi gör allt i vår makt för att vårda modern där vi både skall följa de etiska reglerna och lagen. Det är även viktigt att sjuksköterska samt läkare har samtal med dottern och om vi alla följer de etiska riktlinjerna samt de lagar som styr verksamheten tror jag att Lise förhoppningsvis kommer att förstå. Lise som är anhörig har i och med detta rätt enligt lag att få ta del av det anhörighetsstöd som hennes kommun erbjuder. Detta är något som alla kommuner har skyldighet att erbjuda de kommuninvånare som är i behov av sådant stöd.

Vi skall ej heller glömma bort att det jag kommer att arbeta med är som undersköterska. Även om arbetet är mycket ansvarsfullt så ligger direktiven på hur vi skall arbeta på högre instanser. Mitt ansvar är främst att följa de direktiv som ges till mig och så länge som dessa direktiv inte strider mot de övergripande direktiv som sjukvården i alla lägen måste följa anser jag att jag inte gör något fel. I min roll som undersköterska är det även viktigt att jag i min yrkesroll är professionell och det har egentligen ingen betydelse vad jag känner för en patient eller dess anhöriga utan jag skall i alla lägen göra ett bra arbete. Likaså har mina egna värderingar en underordnad betydelse vad gäller patientens rättigheter (detta självklart om mina värderingar går emot patientens rättigheter). Mina egna värderingar finns där varken jag vill eller ej och därför är det bra att det blir allt vanligare med etikronder/reflektionsgrupper som enligt vad jag förstår främst skall gagna personalen och även i förlängningen patienter. Där kan vi vädra våra

funderingar kring något ämne som är viktigt för oss, det kanske har hänt något som vi funderar över. I en sådan grupp är det (enligt mig) av yttersta vikt att det är högt i tak och att det som avhandlas där varken är rätt eller fel. Samtalen ska vara ett sätt att få oss som ständigt måste brottas med etiska dilemman att må bättre, vilket i sin tur stärker oss i vårt fortsatta arbete. Jag har viss erfarenhet av sådana här grupper och jag anser att det är viktigt att både undersköterskor, sjuksköterskor och läkare sitter i samma rum och diskuterar. I detta rum bör det inte finnas någon hierarki (som jag antar även finns inom sjukvården) utan där bör vi alla vara jämställda eftersom syftet är att vi alla skall må bra för att kunna utföra vårt arbete professionellt. Dessutom skulle jag tro att ett sådant forum är bra som ett hjälpmedel för en teamuppbyggnad där tillit gentemot varandra inom personalen blir starkare.

Vi leker med tanken att vi bjuder in till ett möte. Mötesdeltagarna är jag själv som är ansvarig och är den som håller i själva mötet. Där finns även en man som starkt tror på konsekvensetik (Konrad). Vidare har jag bjudit in en pliktetiker (Pling), en som är expert på sinnelagsetik (Sinat). På mötet finns också Lise som är anhörig till en brukare på äldreboendet samt en överläkare (Dr. Öjvin). Orsaken till mötet som egentligen är ett krismöte är att Lise är mycket missnöjd med vården av hennes mor (Eva). Lise kräver att äldreboendet ska tillse att hennes mor får medicin mot smärta och att äldreboendet ser till att modern äter. Lise ser en risk i att modern snart avlider om äldreboendet inte per omgående gör som hon säger.

På agendan har vi

·       Näring

·       Smärtlindring

·       Etik

·       Lagar

·       Etiska principer     

Jag inleder mötet med att be Lise förklara hur hon ser på situationen. Lise berättar hur aktiv hennes mamma en gång i tiden var. Hon fortsätter med att förklara hur kärleksfull uppväxt hon haft tillsammans med mamma och pappa. Enligt Lise hade hennes far och mor det perfekta förhållandet och efter ett liv tillsammans var de en och samma person. Lise förklarar hur det smärtar henne att se hur mamman sakta men säkert tynar bort och hon är mycket tydlig med att det inte behöver vara så här utan hon anser att nöden har ingen lag och krävs det så ska vi både tvångsmata och tvångsmedicinera Eva, Lise anser att det är vår skyldighet att förlänga liv till varje pris. Hon ser skarpt på Dr. Öjvin som känner sig manad att säga något.

Dr. Öjvin böjer sig fram och lägger upp sina händer på bordet och säger. Inom sjukvården har vi många kriterier att ta hänsyn till… Dr. Öjvin blir direkt avbruten av Konrad som säger ”det här är väl inte så svårt, ge Eva den näring och smärtlindring hon behöver. Konsekvensen blir självklart att hon mår bättre utan smärta och med näring. Konrad får snabbt medhåll av Sinat som säger att vårt mål med livet är att göra så mycket gott som möjligt hon säger samtidigt att hon inte vet så mycket om konsekvenser men att hon starkt känner att detta är rätt för då mår ju både Lise och personalen bra. Dr. Öjvin som tidigare kände sig totalt överkörd bestämmer sig

för att vänta lite det är kanske bra om alla få säga vad de känner så kanske jag kan komma in senare. Efter Konrads och Sinats utspel blir det lite tyst kring bordet, alla funderar och det känns ju ganska bra. Alla mår bra om vi tvingar Eva att äta och att ta medicin. Pling som valde att sätta sig på ena kortändan av bordet. Hon valde den sittplatsen för att hon vet att hennes inriktning är bland de mest framträdande inom etiken, något som hon är mycket stolt över. Pling harklar sig och med myndig röst säger hon; vi har alla plikter och skyldigheter. Vi måste utgå från vad som är rätt och fel. Hon fortsätter med att säga att regler och lagar är till för att följas något som vi alla bör göra, det borde vara en samhällsnorm. Jag är övertygad om att det finns lagar som styr hur sjukvården ska arbeta men frågan är om detta äldreboende följer dessa lagar och regler. Pling som är mycket stolt över sitt anförande lutar sig tillbaka i stolen som en kroppslig demonstration att hon sagt sitt. Lise ser bekymrad ut, alla har sagt bra saker men ändå inte samma sak och hon funderar över om det kan finnas flera olika sanningar. Hon vet varken ut eller in. På ett sätt får ju mamma bra vård men på andra sätt inte.

Nu när alla fått sä...