Jämförande textanalys av Frankenstein - Mary Shelley och Hamlet - William Shakespeare

  Jämförande textanalys av Frankenstein - Mary Shelley och Hamlet - William Shakespeare 

 Introduktion

En jämförande textanalys av Mary Shelleys - skräckförfattarnas moder - tidlösa verk Frankenstein och klassikern Hamlet av Englands nationalskald, Shakespeare. Hamlet tillhör Renässansens postludium och publicerades 1603 medans Frankenstein släpptes under romantiken, 1818. De båda författarna var av engelskt ursprung men på grund av de 200 år som stod mellan deras väldigt olika liv, präglades deras författarskap av två väldigt annorlunda litteratur- och konstepoker. Som ni säkerligen kommer att finna i resterande textrader- är att trots skiljaktigheter i tidsperiod och epok, kan man hitta många likheter, partikulärt i de råa mänskliga känslor som beskrivs genomgående de båda verken.

Hamlet av William Shakespeare

Epok: Renässansen 

Hamlet skrevs under renässansens slut och påverkades alltså mycket av den tidens ideer och trender. Den främsta orsaken till övergången från medeltiden till renässansen var ökad mängd handel som i sin tur ledde till högkonjunktur. Detta sporrade överklassen till att importera mer vilket ledde till fler upptäcktsresor där man upptäckte bland annat Afrika och Amerika. Med ett frodande samhälle kunde man efter medeltidens mörker till sist fokusera mer på människan, moral och humanism. Saker som tidigare inte legat högst på listan i nödvändigheter. Det frodande samhället inspirerade till nyfikenhet och man tänkte bland annat att människan har stor potential som måste nyttjas genom att utveckla färdigheter genom att skaffa kunskap och pröva nya saker. Det som tillät detta tankesätt att vara mer av en möjlighet för den generella befolkningen var boktryckarkonsten som uppfanns under denna tid och tillät fler och fler personer att lära sig läsa och bli mer bildade. 

Det fanns mycket censur under denna tiden vilket ledde till att många författare blev tvungna till att bli kreativa i deras fördömande av kyrkan och monarkin genom att skriva berättelser som inte direkt var kritiska, men där den underförstådda meningen eller budskapet kunde tolkas som det. Många var också väldigt kritiska mot det medeltida samhället men detta var en mer statligt accepterad del av renässansen. Man tyckte att medeltiden var mörk, hemsk och fokuserade för mycket på kyrkan och så tittade man istället tillbaka på antikens ideal och anammade den. Detta kan man se mycket av i bland annat Shakespeares verk då han skrev många pjäser på samma sätt som de antika dramatikerna gjorde. Alltså i form av tragedi (Hamlet) eller komedi (En midsommarnattsdröm). Han skrev också i form av krönikespel- men mer om honom senare. Man anpassade sig även mycket av den antika kulturens värden om humanism- vilket det syns mycket av i epokens litteratur. Övergången mellan medeltiden och renässansen är väldigt olika mellan olika Europeiska länder. Man vet dock att den började någonstans på trettonhundratalet i Italien och hade spridits sig till större delen av Europa cirka 1500. Avslutet kom sedan i början av sextonhundratalet där upplysningen tog över.

Shakespeare var som sagt den kändaste författaren under denna tiden, och är fortfarande världens mest välkända dramatiker. Hans berättelser har blivit dramatiserade, gjorda till filmer och refererade till många gånger sedan hans död och verken influerar fortfarande teatervärlden väldigt mycket. Han jobbade under sina första år i teaterbranschen som skådespelare och blev senare författare och hade sin egna scen. Många av hans pjäser skrevs i typisk tragedi (det slutar sorgligt) eller komik (det slutar glatt) vilket han hämtade från antikens drama. Liksom under antiken och senare renässansen var det väldigt mycket fokus på känslor- vilket också märks av i Shakespeares pjäs Hamlet, där man ser karaktärer gå igenom väldigt starka känslor som ilska, kärlek, sorg, girighet, hämndlystenhet och så vidare. I berättelsen leder dessa känslor till väldigt dåliga val och händelser och speglar nästan övertydligt vad dessa känslor kan orsaka. Ett annat exempel på hur Shakespeares författarämnen inspirerades av dåvarande epoks inspirationskälla (antiken) är The Rape of Lucrece som baserades på en berättelse av Titus Livius (59 f.kr. - 17 e.kr). Under denna tid var det som sagt mycket kritik mot kyrkan och monarkin vilket man skulle kunna läsa in i Hamlet, där monarkin målas upp som korrupt. Man ser också i avsaknaden av gudomlig inblandning i handlingen en stor kontrast från medeltiden, karaktärerna gör även egna val och moraliska frågor tas upp där svaret söks inte hos en högre makt utan i människan själv.

Frankenstein av Mary Shelley

Epok: Romantiken

Romantiken efterträdde den tidigare regerande epoken, upplysningen -  som fokuserade mest på vetenskap och dess utveckling, runt 1770 och varade till mitten av 1800-talet. Upplysningen hade stort fokus på naturvetenskapen, upptäckandet av medicin och de vetenskapliga metoderna, vilket gjorde att när den väl tog slut tog den slut med en motreaktionen i form av den tyska romantiken. Denna motreaktion sporrades av de mindre än åtrådda levnadsvillkoren den största delen av Europas befolkning var tvungen att leva med. Europa var krigsdrabbat (Napoleonkrig) och många kände sig missnöjda med hur deras liv såg ut, och så började de drömma sig bort istället. Vilket skedde till stor del i litteratur, konst och poesi om kärlek och människans känslor - vilket är varför denna tidsperiod kallas för romantiken. En viktig del av romantiken var just att fokusera på känslor, ignorera det rationella och bara låta folk skapa direkt från hjärtat. På så sätt blev tiden också väldigt antipolitiskt, antimaterialistiskt och antirationalistiskt. Att döden endast var en del av livet var också ett sentiment som romantikens filosofer var förvissade om. 

Till skillnad från renässansen där man ville bort från medeltiden och tillbaka till antiken, ville man under denna epok bort från upplysningens kalla vetenskap och gå tillbaka till en romantiserat medeltid. Med stort fokus på naturen äventyrade man tillbaka genom historien till en enklare tid när saker var mindre fokuserad på objektivitet och mer på känsla - samtidigt som människor genomgick en resa i sig själva för att lista ut sina egna känsloliv. Detta knyts ihop med hur mängden upp till denna tid glömda sagor och mytologi (mer bestämt nordisk mytologi), flyttades fram från periferi till fullt synliga och uppskattade omtolkade berättelser. Ett väldigt bra exempel på detta är bröderna Grimms sagor som inspirerar än i dag. Tyskarnas intresse i nordisk mytologi är bara ett av många bevis för den europeiska romantikens intresse för annorlunda kulturer som till exempel, kinesisk, orientalisk och persisk kultur. 

Resultatet av detta synsätt blev på många sätt synligt i litteraturen och språket likaså. Det blev ett väldigt stort fokus på känslorna och så la man mycket mer tid med att beskriva dessa i berättelser. Men det handlade också väldigt mycket om hur texten fick läsaren att känna sig eller hur författaren skrivit genom sina känslor - och på detta sätt var språket väldigt fritt att göra lite vad man ville med det och rationalitet och dogmen ignorerades till största del. Oförutsägbarhet, affekt och språk-frihet ledde på detta sätt oundvikligen till lyrikens popularisering. Lyriken som ett överhängande begrepp omfattar allt från dikter, poesi, verser och låttexter men dikteras inte av några regler mer än att den ska uttrycka en känsla eller skapa en bild - och passade då perfekt in i romantikens ideal. Slutligen kan man då säga att språket i denna epok var väldigt beskrivande, inte alltid korrekt och direkt från romantikernas hjärtan. 

Tiden Mary Shelley levde i - (1797- 1851) när hon skrev Frankenstein var en svår tid för väldigt många människor i Europa - vilket var en stor anledning till romantikens spridning. Många ville fly från den hemska verkligheten som var deras liv och blev progressivt mer och mer fantasifulla och kreativa i sitt författarskap och sagoberättande. Detta skedde inte endast i glada och humoristiska skildringar utan tog faktiskt en avstickare i England på 1700-talet och vidareutvecklades till skräckromantiken med författare som Edgar Allen Poe, E.T.A Hoffman och senare Mary Shelley i frontlinjen. Skräckberättelserna var, liksom sagorna, fyllda med fantasi, äventyr, mystik men också exotism. Ökad fantasi och skräckromantiken med sina rötter i Shelleys hemland, samt den parallella upptäckten av elektricitet inspirerade och influerade med all säkerhet Frankenstein, senare additionella bidrag till klassikerna. Ty Frankenstein är i grund och botten en hemsk, känslosam och väldigt mänsklig berättelse genomsyrad av fantasi, skräck och kreativitet. Mänskligheten kommer från monstrets känslor över att blivit förrådd och att inte vara älskad av den personen som - om ingen annan - var meningen att älska honom. Samt monstrets skapare, Victor’s ånger och rädsla när han insett vad han skapat, och den skuld och sorg han sedan känner när hans skapelse orsakar död hos de han älskar mest. Mänsklighetens grymhet speglas också i människornas hatiska reaktion till det främmande och oförstådda - en reaktion vilket endast orsakar mer fientlighet och driver monstret längre från försoning, och folket längre från frid. Sedan finns det också faktumet att elektricitet upptäcktes endast några decennier innan boken skrevs, vilket förmodligen inspirerade premissen om Dr. Frankensteins monsters uppkomst. Detta då Frankensteins monster kom till liv genom att blixtar i ett oväder väckte genom en strömledare ihopsydda likdelar- i form av en kropp- till liv. En premiss som ignorerar - i romantikens anda - realiteten att detta monsters uppkomst är väldigt orealistisk.

Jämförande Analys

Hamlet och Frankenstein är två väldigt olika böcker både i handling men också i berättarperspektiv. Det är en av de största skillnaderna, och en som man ser genast i texterna. Hamlet är skriven i tredje person, alltså att allt berättas utanför karaktärerna och utanför deras huvuden. Detta till skillnad från Frankenstein där i en stor del av boken det skiftar i perspektiv mellan Victor och hans monster, men där de ändå stannar kvar i 1:a perspektiv och karaktärernas inre känslor beskrivs av dem själva och man får se historien utspela sig genom deras ögon. Något som också skiljer sig mellan verken är hur Frankenstein till största del är skriven i dåtid- eftersom nästan hela boken är Dr. Frankenstein som återberättar hur han hamnade på Nordpolen- och att Hamlet är skriven i presens. Vilket enligt mig gör Frankenstein mer sorglig än Hamlet (då man vet att det inte kommer gå bra redan i början), men Hamlet mer spännande än Frankenstein (då man inte kan veta hur det ska sluta förens de sista sidorna). Språket i de båda är också väldigt annorlunda. Shakespeare skrev enlig mig mer poetiskt och influerad av sin samtids stora intresse för antiken, samt sitt egna, blev hans språk stil och beskrivningar därefter. Ett bra exempel är det här citatet “Ur led är tiden. Jag blev född till ett förbannat öde: att den åter vrida rätt.”, ett språk som kan vara svår att förstå först men som blir lättare desto mer man läser av det. Ibland måste man tolka texten för att kunna förstå den underförstådda betydelsen, vilket gör Shakespeares verk mer svårlästa men ger dem också ett vackrare bildspråk. Mary Shelleys Frankenstein är dock mer bokstavliga i dess beskrivningar, speciellt när Frankensteins monster beskriver- vilket är logiskt då han i inte kunde prata eller läsa i början och alltså inte kunde göra några särskilt komplexa formuleringar. Ett bra exempel på detta är bokcitatet: “Det första jag minns är ett starkt ljussken. Jag gick emot det tills jag blev trött och somnade.“ 

Genomgående är dock- som tidigare sagt, karaktärernas motiv, moral, reaktioner till det som händer och känslor, och det är det som det läggs fokus på i båda verken. I Mary Shelleys verk beskrivs det hur monstret velat vara god men hur andra människors hatiska betende mot honom gjort honom hatisk i gengäld. Man ser också hur Victors extas -efter flera veckors maniska försök och intensivt arbete, över att lyckats bringa denna varelse till liv snabbt övergår till skräck och senare skuld när han inser just vad han har skapat, och vad hans skapelse orsakat. Victors liv påbörjar en rappt nedåtgående spiral efter hans lyckade experiment och går väldigt snabbt utför. Skillnaden mot personen han var i början av hans berättande och den han är i slutet är lika skarp som tragisk. Hamlet är väldigt lik på detta sätt, det börjar relativt normalt men det går snabbare och snabbare mer och mer utför för karaktärerna- tills det slutar med att de alla är döda eller döende. Ophelia blir likt Victor galen och resterande text i böckerna (som inkluderar karaktärerna) leder upp till deras död. Liksom man kan se likheter i Viktor och Ofelias öde kan man se likheter mellan Monstret och Hamlets handlingar i att deras ilska och hämndlystnad (än om mot två helt olika saker) orsakar död och förödelse rund dem. Fast I Frankenstein's fall är Viktor inte alls lika oskyldig som Ofelia, så helt jämförbara är dem inte - och på så sätt slutar det väldigt likartat för båda verkens rollfigurer. 

Något annat som har mycket att göra med detta och som också är en tydlig likhet i de båda verken, är miljöbeskrivningarna, eller snarare avsaknaden av dem. Miljöbeskrivningarna i berättelserna är väldigt koncisa och inte särskilt ingående eller beskrivna särskilt omfattande. Författarna lägger minimalt med tid på onödiga miljöbeskrivningar och lägger endast så mycket text som behövs för att skapa känslan de vill framföra i scenen eller som behövs för handlingen. Jag skulle kunna gissa att detta är så att de kan lägga ännu mer detalj i dramatiken. Följande citat är bra exempel på detta och man ser att de är skrivna med liknande detalj och på liknande sätt. 

“En dag får hon för sig att hänga blomsterkransar i ett träd som står vid en bäck.”- Hamlet 

“När jag nådde staden var det mörkt men omgivningarna lystes upp av åskblixtar”- Frankenstein

Man kategoriserar också verken på väldigt olika sätt och de ingår i två skilda genrer. Frankenstein ses mer som skräck medans Hamlet ses som mer utav ett drama eller tragedi. Enligt antikens standard som jag i förmån för denna jämförelse ska implementera skulle man trots detta faktiskt kunna säga att båda titlarna skulle kunna klassas som en antikens tragedi. Frankensteins bittra slut och Hamlets frånfälle kvalificerar de båda som tragedier - en om än smått okonventionell.

Slutsats

Förhoppningsvis har du i din läsning av denna analys fått en bättre förståelse för två av Englands mest framgångsrika författare och vad ...