Filmrecension: Stulna År av Susana Kaysen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Filmen, som är regisserad av James Mangold, bygger på en självbiografisk roman av Susanna Kaysen som tillbringade åren 1967-68 utestängd från övriga världen och fick diagnosen "Borderlinepersonlighet". Susanna spelas av Winona Ryder och hennes rollprestation känns trovärdig, då hon lyckas att fånga upp alla nyanser i de känslosvall som Susanna lider av.
Till en början känns Susanna som en helt vanlig tjej i Amerika på 60-talet. Men Susanna är något av en grubblare, och hennes minnen har ibland väldigt otydliga gränser för tid och rum. Susanna funderar kring stora filosofiska frågor så som döden, kvinnorollen, livets mening, relationen till människor och ibland övergår hennes funderingar till starka känslor som hon lever ut. Hon skapar bland annat en sexuell förbindelse med en klasskompis gifta far. Men Susanna träffar också en kille vid namn Tobias som hon trivs med och han trivs med henne, detta blir dock inte något mer för Susanna till en början. Hon anpassar sig inte efter mängden bara för att andra gör det, så att ändra livet och binda sig med ett förhållande är inget för henne. Men det går över styr, en dag tar Susanna tabletter ihop med alkohol och hamnar därför på det privata mentalsjukhuset Claymore, som ligger några mil utanför stan men där känns ändå som att komma till en annan värld, detta förstärks av låten ”Down town” som spelas när Susanna förs dit, och vid det tillfället hon kommer därifrån. På sin mor och fars initiativ skriver hon på en vårdplan som innebär att utskrivning endas kan ske av läkare som anser henne frisk. För Susannas mor tycks detta vara alldeles ypperligt idé då Susanne blivet oangenämt pinsam, inte en söt och rar tjej att visa upp på cocktail partyna hemma. Och att Susannes beteende skulle ha något med henne att göra är helt Obetänkligt. Trots detta är Susannas största fasa att bli som sin mor.
Till en början tycks Susanna tro att hon bara är inskriven på Claymore för att vila, vilket dock snabbt blir en chock då syster Valerie, spelad av Whoopi Goldberg, visar henne runt på avdelningen och bland de övrigt intagna. På avdelningen tycks finnas en salig blandning av flickor, och man kan inte låta bli att tänka på ”Gökboet” i kvinnlig version. Susanna ska bo här på Claymore med Daisy en psykotisk ung flicka som senare återges som sin fars ovigda flickhustru, Polly en ung flicka som vid 10- års ålder hällde bensin över hela sin kropp för att få bort eksem, som hennes hund givit henne, för att sedan tända en tändsticka och bli kraftigt brännskadad. Resultatet blev inte att hon fick ha hunden kvar utan Polly hamnade också på Claymore. Sedan har vi Lisa, spelas av Angelina Jolie, som kommer att bli Susannas vän. Lisa är tjejen som rymmer och dominerar hela avdelningen och lider av diagnosen sociopat. Angelina Jolie har även tilldelats en Oscar för bästa biroll som Lisa, detta med alla rätt. Lisa är en person som ser sig själv som centralperson i alla situationer och det är något Jolie lyckats återge i ett välspelat kroppsspråk. Susanna får dela rum med en tjej vid namn Georgina som är kronisk mytoman. Men snart kommer även Susanna i balans med resten av gruppen och som tittare får man skildra deras tragiska öden med en ständig känsla av vad lätt det är att bli klassad som galen.
När Claymore beslutar att Lisa ska behandlas med el-chokar vid en annan avdelning så skiljs Susanna från sin nyfunna och första tjejkompis. Hon återgår då också till sin melankoliska sinnesstämning. Ingen på avdelningen får hennes att orka känna livsglädje. Hon lägger sig på sängen i sitt rum och vill helst ligga där hela dagarna. Detta tar dock inte syster Valerie, som bokstavligen talat lyfter henne därifrån och rakt ner i ett iskallt badvatten. Detta vatten ser jag som en symbol för den verklighetschock Susanna får av händelsen, hon börjar känna igen. Visserligen inte på ett eftertänksamt sätt men på ett sätt som för henne vidare. Vidare på det sättet att hon rymmer med Lisa. De ska rymma till Florida, men behöver någonstans att mellanlanda. Daisy som blivet utskriven från Claymore och fått en lägenhet av sin far går under eftervård men hon får bli mellanlandningen. Väl där hamnar Lisa i konflikt med Daisy. Troligen handlar konflikten mest om Lisas kärlek till att trycka ner andra för att känna och hävda sig själv bättre. Men konflikten urartar då Lisa trycker på alltför ömma knappar på den sköra Daisy. Vilket leder till att Daisy hänger sig i sitt badrum. Av denna händelse behövs inga avdelningar för att skilja Lisa och Susanna åt. För när Susanna i fullständig panik och upprördhet ringer ambulansen så passar Lisa på att sno pengarna ur den hängda Daisys fickor. Här skiljs Lisa och Susanna, Lisa vidare på flykt och Susanna åter till Claymore. Här kommer vändpunkten som syster Valerie påskyndat, och Susanna börjar faktiskt ta den hjälp som psykiatrikern Sonia Wick erbjuder. Och sakta men säkert börjar Susanna tillfriskna. Susanna är inte en galen människa, hon är en kvinna som ifråga sätter så mycket att hon inte kan hantera sina känslor på ett annat sätt än att stänga av sig. Detta tillfrisknar hon ifrån. Tyvärr, så ...