Recension av August Strindbergs Röda Rummet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Röda rummet, av August Strindberg. Recension år 2000

Då August Strindberg skrev romanen Röda Rummet 1879
chockerade och fängslade han läsarkretsen. Det var den första
svenska moderna romanen och den innebar ett publikgenombrott
för Strindberg, men inte internationellt.

Bokens självklare huvudperson är Arvid Falk, som har en
mycket kritisk grundinställning till livet. Han är kluven
mellan tvivel och övertygelse, och synar och förkastar det
mesta. Bakom figuren döljer sig Strindberg själv. Han är en ung
”pennfäktare” som försöker livnära sig på sitt skrivande, men
samtidigt behålla moralen.

Arvid lotsar oss genom Stockholm och ämbetsverkens
ineffektivitet, låter oss känna på välgörenheten som knappast
är mer än en statussymbol för de rika, och tar oss därefter med
till det Röda Rummet på Berns där dåtidens revolutionärer
träffades och diskuterade.

Här är ett stycke som jag har tagit ur det sjuttonde kapitlet, ”Natura”.

”Han tänkte i två sekunder och svarade:
- Din själ är ond och jag älskar icke det onda!
- Jag bryr mig inte om själen! Älskar du mig? Mig?
- Ja! Så högt-

Jag vet inte varför men jag fastnade för just det här stycket. Väldigt dramatiskt.
Det finns något tidlöst i Strindbergs sätt att kritisera statsförvaltningen och hans perfekta utförande av det som egentligen inte behövt utföras alls, och de levande skildringarna bygger säkerligen på Strindbergs egna erfarenheter som författare, reporter och filosof, vilket gör att romanen blir mycket realistisk. Romanen saknar dock ingalunda naturalistiska inslag.

Strindberg beskriver miljöer och platser mycket målande och in i minsta detalj. Man får som läsare tidigt en klar bild av omgivningarna och personerna, och hans personbeskrivningar är lika klart som korvspad (hehe , ett eget litet uttryck). Dessa beskrivningar byggs ofta upp enbart med hjälp
av personens karaktär, är nästan alltid baserade på någon liten detalj, och är oftast en smula överdrivna. Här är en mening ur ”Stockholm i fågelperspektiv” som jag också finner glädjande för min ”poesi-hungrande” själ. (en väldigt lång mening)

”Men solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot öster ; de gingo genom rökarne från Bergsund, de ilade fram över Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade sig över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarne på skeppsbrobåtarne, illuminerade i fönstren på stora sjötullen, eklärerade Lidingöskogarne och tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran, där havet ligger.”

Man saknar ända ett genomgående berättartema i boken, och den upplevs därför en aning splittrad. Om det inte vore för att Arvid Falk är med genom hela boken skulle den enligt min uppfattning mera kunna kallas en novellsamling. Denna splittring, som i detta fallet kanske snarare bör kallas för mångsidighet, har nog sitt ursprung ur Strindbergs egna erfarenheter
av livet, och hans önskan att påminna oss om dess orättvisor och falskhet.
Strindberg sätter det mesta i samhället under debatt.

ämbetsverken och kyrkan, politikerna och välgörenheten, allt
tas upp och behandla...