Jämförelse av böckerna Bärnstenskikaren av Philip Pullman och Stolthet och Fördom av Jane Austen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jämförelse
Jag har läst Stolthet och fördom av Jane Austen och Bärnstenskikaren av Philip Pullman.
Personbeskrivningarna i de båda böckerna är ganska olika.
På sidan 62 i Bärnstenskikaren finns följande beskrivning:
”Spionkaptenen hette lord Roke. Han hade ett uppseendeväckande utseende, för han var inte mer än en tvärhand hög och slank som en trollslända. Lord Asriels andra kaptener bemötte honom med stor respekt, för han var beväpnad med en giftig tagg på sina hälsporrar.
Han brukade sitta på bordet och hade för vana att bemöta allt utom största artighet på ett högdraget och giftigt sätt. Han och hans folk, gallivespierna, hade inte mycket av det som krävdes av bra spioner, utom förstås sin exceptionella litenhet: de var så stolta och lättstötta att de hade varit oerhört indiskreta om de varit i lord Asriels storlek.”
På sidan 13 i Stolthet och fördom lyder en beskrivning av ett sällskap så här:
”Mr Bingley såg bra ut, förde sig som en gentleman och hade ett otvunget, naturligt sätt. Hans systrar var fina damer med ett uppträdande som tydligt angav att de tillhörde stora världen. Hans svåger, mr Hurst, gjorde endast intryck av att vara en gentleman, men hans vän, mr Darcy, tilldrog sig snart allas uppmärksamhet genom sin fina, högresta gestalt, sina vackra drag, sin nobla uppsyn och det rykte, som spred sig inom fem minuter efter hans inträde, att han hade tiotusen om året. Herrarna förklarade att han var en fin karl, damerna försäkrade att han var mycket vackrare än mr Bingley, och han betraktades med stor beundran ungefär halva aftonen, då det plötsligt blev slut med hans popularitet. Man kom nämligen underfund med att han var en fasligt dryg herre som tydligt lät omgivningen förstå att sällskapet var för enkelt för honom. Hela hans stora gods i Derbyshire kunde då inte rädda honom – han hade ett högst frånstötande, obehagligt utseende och kunde inte på något sätt jämföras med mr Bingley.”
Likheterna i dessa båda beskrivningar är att förklaringarna är invecklade och att båda senare visar sig vara osanna.
I ungdomsboken är förklaringarna lättare, där är kortare ord och beskrivningen gäller mer utseende och vissa drag i personligheten. I vuxenboken däremot, är det invecklade, långa, svåra ord och beskrivningen lämnar utseendet helt åt den egna fantasin, medan karaktären beskrivs in i minsta detalj.
Miljöbeskrivningarna i Stolthet och fördom är inte många. Det viktiga i boken är inte hur allting ser ut utan vad som händer där. Det som beskrivs är mest parker och salar. Orden som används är överdrivna och ger ett pråligt intryck, eftersom huvudpersonen är en mycket kritisk ung dam.
I Bärnstenskikaren är miljön jätteviktig, beskrivningarna många och rika. På sidan 9 i boken är den första:
”I en dal skuggad av rhododendronbuskar, nära snögränsen, med en fors som var mjölkvit av det porlande smältvattnet och med duvor och hämplingar som flög ut och in mellan tallarna, låg en grotta till hälften dold av klippan ovanför och de styva, tunga bladen, som låg samlade nedanför.”
Beskrivningen är väldigt romantisk, och eftersom det är första meningen i boken är det viktigt att väcka läsarens intresse. Efter den här beskrivningen av det synliga i miljön beskrivs alla ljuden och känslorna och dofterna på platsen. Författaren är noga med att beskriva ordentligt så att man verkligen ska förstå, fast det inte har någon direkt betydelse för resten av boken. Så fort man kommer till en ny plats beskrivs den in i minsta detalj så att man kan se varenda vrå framför sig.
Språket i böckerna skiljer sig mycket.
Stolthet och fördom är förvisso en gammal bok, och där används många gamla ord som vi nuförtiden inte ens får lära oss i skolan. Exempelvis ehuru.
Satsföljden är krånglig och ibland svår att följa med i, när man är ovan.
Bärnstenskikaren är ju betydligt nyare, och bara i och med det mycket lättare, men för att vara en ungdomsbok är den ganska svår. Jag tror att ett försök att göra de enklare har resulterat i att har och hade använts på tok för mycket. En mening kan se ut så här: ”När hon vaknat hade Lyra gått ner till bäcken och hade druckit sig otörstig och hade tvättat sig i ansiktet.” Själv tycker jag att det i stället för att göra texten enklare störde och kändes som en smärre katastrof.
Den är lång och har invecklad handling. Har man inte läst de två första böckerna i serien fattar man noll. Ibland är det svårt att följa med vilken av alla huvudpersoner det handlar om just då, eller vilka som säger vad.
Det är en stor skillnad mot Stolthet och fördom. I den skrivs hela tiden namnet på den eller dem som pratar, funderar, promenerar.
Handlingen i Stolthet och fördom är betydligt enklare, plattare och tråkigare än i Bärnstenskikaren, men jag måste erkänna att jag, trots fördomar om hur tråkig den är, ibland glömde b...