Diktkommentar av Pär Lagerkvists

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”Det är vackrast när det skymmer” är skriven av Pär Lagerkvist och kom ut 1919.

Dikten handlar om en människa vars liv snart ska ta slut och som värdesätter och bevarar varje minut av den tid som är kvar av jordelivet.

Första strofen inleds med en metafor för att livet är som allra bäst då det håller på att ta slut; ”Det är vackrast när det skymmer.” där ordet ”det” står för livet och då ordet ”skymmer” associeras till något som håller på att mörkna, gå mot sitt slut så får strofen en innebörd som berättar att livet håller på att ta slut.

Lagerkvist fortsätter sedan att berätta, den här gången med en besjälning, hur all den kärlek ett liv är i stånd att ge kan frammanas i livets sista skede. ”All den kärlek himlen rymmer ligger samlad i dunkelt ljus.” Läsaren får av orden; ”All den kärlek himlen rymmer…” en känsla av att personen i dikten inte hunnit med att älska tillräckligt i livet utan nu tar fram alla dessa oanvända känslor för att i det ”dunkla ljuset”, det mörknande, avslutande skedet av livet, försöka ge all sin livstids kärlek till en sista person.

I andra versen får huvudpersonen själv kärlek tillbaka. Nu är det ordet ”allt” som står för livet; ”Allt är ömhet, allt är smekt av händer.” Eftersom personens liv nu är fyllt av ömhet och närhet tyder detta på att han är lika älskad tillbaka.

Versen fortsätter sedan med att förklara att den döende inte längre letar efter något bättre än det han redan har, än den kärlek han redan får; ”Herren själv utplånar fjärran stränder.” där orden ”fjärran stränder” står för de drömmar och fantasier som ännu inte hunnit förverkligas och man får förklarat för sig att personen inte längre har några övriga drömmar eller fantasier än de som redan uppfyllts.

Personen förklarar; ”Allt är nära, allt ät (sic) långt ifrån.” där den först delen; ”Allt är nära…” står för kärleken, ömheten, närheten av händerna som smeker och ”…allt ät (sic) långt ifrån.” står för den resterande tiden av livet som håller på att rinna personen ur händerna.

Just att livet håller på att rinna iväg påminner sig personen även om i strofen; ”Allt är givet människan som lån.” då personen konfirmerar att allt, livet, kärleken, finns får en tid hos dig för att sedan bara ta slut och försvinna.

Påminnelsen fortsätter även i den sista versen med; ”Allt är mitt och allt ska tagas ifrån mig.” där man även, för första gången, kan höra känslan av bitterhet i och med vetskapen om den stundande döden. Samma bitterhet återses i; ”inom kort ska allting tagas från mig.” och i hopningen; ”Träden, molnen, marken där jag går.” i vilken den senaste man kan se träden stå för framtiden, det gröna och växande som sträcker sig mot himlen, molnen får stå för drömmarna, högt där uppe i himlen lite för högt upp för att nå, och marken som personen går på kan ses som själva livet i vilket man traskar omkring, och man kan då få en förståelse för varför personen känner sig så bitter i vetskapen av att livet ska ryckas honom ifrån.

Hela dikten avslutas med ytterligare ett klargörande av personens framtid; ”Jag skall vandra – ensam utan spår.” detta är det ultimata beviset för att person ska, och dessutom är fullt medveten om, att han eller hon ska sluta sina dagar.

På grund av denna genomgående påminnelse av att livet är till låns och att det strax ska ta slut som återfinns i hela dikten får man som läsare känslan av att Lagerkvist använder diktens utrymme ...