Minnen

3131 visningar
uppladdat: 2006-05-22
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Trantor stod på styrbordssidan av skeppet, en hov placerad på räcket, den andra placerad på trädäcket. Vinden blåste igenom hans man, trasslade ihop den till en enda röra. Han brydde sig inte. Han hade gjort resan, fullföljt sin dröm, ändå, konstigt nog kände han sig tom inombords.

Andra såg hans högväxta gestalt, han kände deras blickar på sig. Han brydde sig inte. Han skulle komma till denna plats, och försöka att avsluta det som han startade för så länge sedan. Han såg dem titta på hans gamla grå uniform. De såg en glimt av medaljerna på hans trötta bröstkorg. De såg hans svarta svans flöda bakom honom i vinden, precis som en hästs man.

En ung människa pekade på Trantor, och sa med hög röst till sin far ”Är det en utomjording pappa?” Hans far tystade honom snabbt och skällde ut honom för att peka. Trantor brydde sig inte. Alla hans sinnen var fokuserade på objektet som närmade sig borta vid horisonten.

Han var knappt medveten om den angenäma känslan som vinden gav honom medan den blåste genom hans päls. En ung vuxen människokvinna på babordssidan såg på Trantor och slogs av hans utseende. Hon tyckte att han var rätt snygg, trots hans art. Hon kände igen hans art från sina historielektioner men hade aldrig mött någon av hans sort i verkligheten. Hon synade honom från öra till hov. Hon såg honom som angenäm och med en förbluffande balans medan däcket gungade fram och tillbaka i havet. Hon såg också något udda i utseendet hos honom. Hennes nyfikenhet var stor, men på grund av sin kultur var hon oförmögen att fråga. Hon var endast tillåten att undra över den konstiga bunten av blommor som han höll varsamt i sin hand, dessa röda V-formade blommor som endast rörde sig litet i vinden från det framåtdrivande skeppet.

Trantor gav henne ingen uppmärksamhet. Han var som förlorad i en egen värld. Han var inte helt säker på hur han skulle agera vid sin ankomst. Han hade försökt att berätta för sig själv att han skulle vara stark. Att åren av smärta som han hade samlat ihop inombords inte skulle spricka och allt komma ut som när en damm brister, men han var inte säker.

Framför honom började nu objektet växa i storlek. Trantor kände sig fortfarande tom. I närapå hundra år hade han planerat för att göra denna resa, och för varje år hade han skjutit upp den. Nu var han här. Nu skulle han konfrontera demonerna som hade följt honom hela hans liv.

Det lilla skeppet drog närmare och närmare vad som självfallet var destinationen, tills det tvingades att sakta in eller riskera att krascha in i den. Trantor höll ögonen på denna sak medan hans hjärta bultade hårt i hans bröst hela tiden.

För de flesta skulle den inte ha sett ut som mycket annat än en konstigt formad byggnad, inte särskilt stor egentligen, placerad mitt i havet, men för dem, som visste dess mening, var dess existens helig. Trantor väntade på sin tur precis som resten av turisterna och gick slutligen av tourbåten, och fortsatte upp för gångvägen och gick in i byggnaden.

När han klev över tröskeln tog han av sin gamla arméhatt, som en gammal vana från sin tid i militären. Han väntade på sin tur. Då han nådde det vänstra räcket, stirrade han ut över vattnet och tårar började sippra från hans ögon.

Han var inte medveten om att han grät, han hade ändå inte brytt sig om det för tillfället. En i taget började han släppa de udda blommorna i vattnet, viskande namnen på sina stupade kamrater in i luften.

Den mänskliga kvinnan, som hade lagt märke till honom tidigare grät också medan hon tittade på honom. In i luften viskade hon en kort bön. ”Må din gud hjälpa dig på något sätt att lindra din smärta, modige.” Hon vände därefter, och steg ombord på tourbåten.

För en kort tid var Trantor nästan ensam, bortsett från turistguiden som arbetade på monumentet. Han såg på Trantor, visste vad som hade hänt i historien.

För hundra år sedan hade en ras känd som T''''rell startat en konflikt med Equines, Trantors ras, genom att utföra en överraskningsattack mot equineslagskeppet Talawees. De anfallande T''''rell öppnade eld mot skeppets reaktor när det passerade genom detta solsystemet. Reaktorn hade exploderat och dödat alla tvåtusen man i besättningen. Inom loppet av minuter hade skeppet fallit in i bana runt planeten och kraschat ner i det grunda havet.

Det som följde var ett tjugo år långt blodbad mellan två raser där Equines slutligen segrade. Båda sidor led enorma förluster med millioner döda. Monumentet där turistguiden och nu även Trantor stod var byggt över Talawees sista viloplats.

Ett annan tourbåt närmade sig och dockade, dess passagerare steg av. Turistguiden tittade på medan passagerarna från denna båt sprang omkring och tog sina bilder. Några tittade underligt på Trantor. Ett mummel uppstod, under ett kort ögonblick vände turistguiden sig om för att se vad som orsakat det.

När han såg vad det var frös han till och öppnade snabbt hölstret till sin blaster. Det hände inte ofta, men då och då befann sig en T''''rell och en Equine på samma plats. Än så länge hade de inte lagt märke till varandra, men det kunde ändras i vilket ögonblick som helst. T''''rellen hade inte militär uniform utan var klädd som en vanlig turist, och var på den andra sidan av byggnaden mitt emot Trantor. T''''rellen lade en krans i vattnet, då det hände.

Trantor vände sig om och kände ögonblickligen igen svansen och de spetsiga öronen, de välkända kattlika kännetecknen för en T''''rell. Han stannade upp och höll ögonen på T’rellen. T''''rellen hade fortfarande inte lagt märke till honom, och turistguiden rörde handen mot sin blaster. Den var inställd på att bedöva, det hade varit ett par gånger han hade tvingats att använda den.

Folkmassan började också lägga märke till dem och rörde sig snabbt undan. Rummet blev tyst, T''''rellen vände sig om för att se vad det var för något som hände. Ett ögonblick senare såg han in i Trantors ögon och deras blickar möttes.

Alla höll andan. Därefter hände plötsligt något magiskt. De två låste blickarna och en tår föll från T''''rellens öga. Det var inte mycket, men den verkade signalera något och de två gick för att mötas ansikte mot ansikte.

Turistguiden drog blastern ur hölstret, redo att skjuta vid behov. Därefter lyfte T''''rellen sin tass, det mänskliga tecknet på ett handslag.

Trantor såg på den ett ögonblick, därefter nästan automatiskt gjorde han det samma. Igen stirrade de in i varandras ögon, tårar flödade. Sen, utan en varning blev handskakningen en djup kram, med båda parter i gråt.

Turistguiden lade tillbaka sin blaster i hölstret och tittade runt i rummet. Allas blickar var fokuserades på de två. De flesta människorna log, några grät. Turistguiden förstod inte riktigt vad som hade hänt. När tourbåtarna var redo att åka verkade de båda vara färdiga.

De skildes åt, och efter ett sista handslag gick T''''rellen tillbaka på tourbåten. Trantor tittade på honom och vände sig och gick därefter till räcket där T''''rellen hade varit och tittade på kransen medan den flöt bort.

Innan den nästa tourbåten la till, gick turistguiden fram till Trantor och inte mycket högre en viskning sade han. ”Herrn, jag vill inte störa dig men jag tänkte att du bör veta att detta är den sista tourbåten för dagen. Vi öppnar imorgon igen vid sju.” Trantor vände sig litet mot guiden och nickade för att visa att han förstått.

Den sista tourbåten la till, och dess människor strömmade ut och fotograferade allt omkring. De flesta gav Trantor konstiga blickar men inte mer. Då de var färdiga gick de ombord, Equinen steg ombord sist, följd av turistguiden som satte sig bredvid honom.

Ingen av dem sa ett ord på den 20 minuter långa resan tillbaka till fastlandet. Sen, just som Trantor skulle gå av skeppet vände han sig till turistguiden och sa helt enkelt ”det var en Awapuhi Lei”, därefter gick han av och tog en svävartaxi till sitt hotellrum.

På väg till sitt rum sökte Trantor djupt inom sig själv och fann att något nytt upptog tomheten som så länge hade varit där. Om han kunde, skulle han ha plockat ut den och undersökt den noggrannare, men detta ting var endast en känsla. Han kunde känna hur dess ljus ökade när han tänkte på det, han tog ett beslut. Och så hjälpte Trantor den känslan att växa sig st...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Minnen

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2006-05-22]   Minnen
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=6311 [2024-03-28]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×