Örnsköldsvik år 2106

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag visste inte vad jag gjort, jag hade ingen aning.
Jag var oskyldig. Åtminstone trodde jag det.
Jag kände mig oskyldig. Men egentligen är det bara så, att jag inte minns.
Mitt minne hade de dragit tillbaka två månader.
Men jag hade ändå fått mitt straff, jag hade blivit förflyttad till Örnsköldsvik. Året var 2106 och jag bodde nu i Sveriges tråkigaste stad. Örnsköldsvik. Vad jag hade gjort?
Jag hade enligt juryn i Svea hovrätt gjort mig skyldig till ett flertal inbrott och några fall av misshandel.
De ansåg att en förvisning till Örnsköldsvik skulle vara värre än fängelsestraff och jag kan nu mer än väl hålla med.
Jag skrattade när jag hörde att straffet var att jag skulle få bo i Örnsköldsvik i tre år. Nu gråter jag.
Här finns det absolut inget att göra.
Jag bara sitter hemma och önskar att jag istället vore i ett fängelse, för där finns det i alla fall en chans till att finna en vän. Där finns det i alla fall någotsånär ”normala” människor. Här finns det inte det, här är människorna stela, bestämda, reserverade, ja rent av tråkiga. Folk här är rädda för att ta kontakt.
De är vetskrämda för att göra något överhuvudtaget, för då kan deras straff förlängas.
Annat var det tydligen i Örnsköldsvik på farfars tid, vid 2000 talets början. Då styrdes inte allt av datorer, chip och maskiner.
Då ville människor fortfarande ha kul, de ville helt enkelt leva. Jag vet nu inte hur det är att leva, jag vet inte hur det är att ha roligt. Inte efter att jag nu i över ett års tid bott här i Örnsköldsvik.
Det tär sakta på en, jag vet att jag aldrig mer kommer att göra något brott igen, för nu när jag levt i Sveriges tråkigaste stad vill man överhuvudtaget knappt tänka, inte på brott i alla fall. Man vill knappt leva.
Ändå har jag lite drygt två år kvar av mitt straff.
Här finns det bara en massa fabriker, maskiner och stora byggnader.
Det finns ingenting utanför Örnsköldsvik, bara ödemark och vägar, vägar som i 99 fall av 100 inte leder någonstans.
Det är världens mest komplicerade labyrint dom har skapat för att ingen ska kunna ta sig ut. De som prövat har dött på kuppen. De villar bort sig. Men det finns fortfarande de som prövar. De kanske tycker den lilla chansen till frihet, och den stora chansen till döden är att föredra framför det här stället.
Om man ens tänker på att göra något brott så registrerar chipet människorna här har inbyggt i sitt huvud det till Sveriges huvuddator och tre veckor läggs till på deras straff.
Människorna här är rädd för att tänka, här får man inte göra brott. Så man vågar inte ha kul, man vågar inte göra någonting. För om man gör någonting kan man råka göra något ändå.
Jag h...