Ett sommarminne

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Alla verkade längta till sommaren, alla utan jag, men det gjorde inget… det var inte så att jag inte gillade sommaren, det var trevligt med sommar och sol, vatten och bad, dofterna och blommorna… men jag skulle inte ha någon att fira sommaren med. Jag skulle bara få sitta inne, titta ut genom fönstret och längta efter min bästa vän…

Det hade alltid varit hon och jag, vi mot resten av världen, varje dag efter skolan gick vi hem till henne, tog ut nudlarna och kokade dem, de skulle alltid vara lite hårda, det var så vi alltid år de, vi tog fram de vita skålarna med lejonhuvuden som handtag, det var alltid de vi skulle ha.

Sedan satt vi framför TV: n eller uppe på hennes rum och bara var oss själva. Det var då det. Denna sommar var hon inte här längre, jag var helt plötsligt ensam. För en dag sen hade hon varit bredvid henne, hur kan en människa försvinna så snabbt? Går det verkligen?

Sommaren började precis som jag kände mig inuti, grå och regnig. Allting kändes hopplöst och att sitta framförfönstret och kolla ut på regnet blev en av mina favoritsysslor. När det inte regnade brukade jag ta cykeln och cykla utanför hennes lägenhet, eftersom hon bodde på bottenvåningen kunde man se in, helt tomt, helt dött, hur kunde det bli så dött på en plats som för några dagar sedan var full med liv?

Efter ungefär halva sommarlovet tog hennes pappa med henne in till stan, de gick runt, tog en glass och satte sig på en bänk, han sa: ”Bosse, han fyller femtio snart, och de har åkt till Grekland för att fira honom.” Bosse var hennes pappas bästa kompis. De hade hållit ihop sen tvåan i skolan ändå fram till nu, cirka 40 år senare, och de litade på varandra till hundra procent. Jag tittade på pappa några sekunder och sen frågade jag lite försiktigt: ”Så vi ska inte vara med och fira honom när han fyller 50?” Nog för att jag satt inne mycket den sommaren, men en sak som jag faktiskt hade sett fram emot var Bosses 50-års fest, för var det någonting pappa och Bosse var bra på så var det att få en fest att bli en total succé. Han såg lite lessen ut och skakade på huvudet. För att få honom att se lite gladare ut sa jag på skoj: “Kan inte vi åka till Grekland och fira honom da?” Pappa sken plötsligt upp och jag vart genast orolig, han tänkte väl inte allvarligt talat åka till Grekland? Men det tänkte han, så vi gick in på närmsta rese butik och köpte en barn och en vuxen biljett, sista minuten till Rhodos.

När vi kom hem ringde jag mamma direkt, du kan tänka dig hur förvånad hon blev när jag ringde och den första meningen jag sa var “Jag kommer hem nästa vecka istället för imorgon, jag ska till Grekland”, efter mycket om och men höll jag på att packa en väska.

När vi sedan kom fram till Rhodos var det redan hans födelsedag och det var nu som det svåra började, vi tog in på ett hotell ganska centralt och sedan ringde vi honom klockan 10 på morgonen, vi frågade honom vilket hotell han bodde på eftersom vi ville ”skicka ett fax”, så vi fick båda telefonnummer och namnet på hotellet, det var ungefär bara det som behövdes. Vi haffade någon som gick förbi och frågade vägen till ”Hotell Naxos”, hon gav oss en vägbeskrivning som gick ungefär, höger, höger, vänster, höger, vänster…

När vi hade följt vägbeskrivningen märkte vi att vi stod framför vårt hotell, men han bodde på ”Hotell Naxos” vi bodde på ”Hotell Delfinaki”, det var då vi vände på oss och satte oss ner och värmen var verkligen överväldigande. Då, som ur ett under såg vi skylten med texten Hotell Naxos precis mittemot vårat hotell och precis ovanför den lokala snabbaffären. Vi gick in i affären och köpte Pappas och Bosses absoluta favoritdricka, Ouzo. Vi hittade som genom ett under även en liten ouzo – servis gjord i grekisk Keramik och med de typiska nyanserna av blått som bara finns i Grekland.

Så vi tog servisen hällde upp ouzo i kopparna, plockade en liten blomma och frågade efter rum numret till ”Mr Moberg”. Sen bar det av, upp för de trånga trapporna och sedan till vänster. Jag knackade lite försiktigt samtidigt som Pappa höll i servisen. Dörren öppnades och du kan bara tänka dig minen, tänk dig själv att få se din bästa kompis som borde vara flera tusen mil bort stå utanför din dörr med din favoritdricka i kopparna. Det leende var verkligen bland det ärligaste leendet jag någonsin sett, det var verkligen ett leende av ren lycka och överraskning.

Hela sommaren vart inte så pjåkig i alla fall, trots att Mikaela hade flyttat upp till Luleå så överlevde jag, jag hade ju trots alla andra i min o...