Voltaire

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Voltaire 1694 - 1778

Han föddes under ett århundrade som skulle visa sig fullt med förakt till kungen, adeln och prästerna. 1700-talet skulle komma att avslutas med en revolution i Frankrike, som skakade om hela Europa. När denna revolution ägde rum var Voltaire redan död, men han hade i allra högsta grad medverkat i den…

Voltaire, eller rättare sagt, François-Marie Arouet föddes den 21 november 1694. Fadern, François Arouet, var jurist. Hans mor var Marie-Marguerite D’Aumard. Hon dog när han var sju år gammal. Två år senare skickades han till Collège Louis-le-Grand, som var en känd jesuitisk skola.
År 1711 var han sjutton år gammal och hade gått klart på skolan. Voltaire ville då bli en författare, men hans far bestämde att han skulle läsa juridik. Så unge François-Marie fick lov att lyda sin far. Efter att ha studerat juridik ljög han och sa att han fått jobb på en advokatfirma. Men egentligen satt han och skrev smädedikter. När hans far kom på sin son så skickade han denne ut på landet i ett år för att komma på andra tankar. Men inte ens detta fick honom på andra tankar.

När unge Arouet kom tillbaka var det just i tid för den franske regenten Ludvig XIV: s död. Året var 1715. Två år efter, den 16 maj 1717, blev han satt i fängelset Bastiljen i elva månader. Han hade skrivit några satiriska epigram om Filip av Orléans, som var Frankrikes nye kung. Medan han satt i fängelset skrev han sin pjäs Oedipe, som visades på Thétre Français i 45 kvällar. Den blev mycket omtyckt och gav Voltaire pengar, men även berömmelse. Han skrev även delar av Henriaden där.
När han kom ut från Bastiljen hade han bytt namn. Han kallade sig Arouet de Voltaire eller bara Voltaire. Det finns en hel del olika idéer till hur han kom på det namnet. Det troligaste är att det är ett anagram av hans namn Arouet l.j. (Arouet le jeune), som betyder samma sak som svenskans Arouet d.y. Om så var fallet så skulle han i så fall ha bytt ut J mot I och U mot V, vilket var vanligt att man gjorde.

1726 blev han fängslad återigen. Han hade råkat i ett gräl med en ung adelsman, och dennes familj hade skaffat en häktningsorder mot Voltaire. Detta visade hur korrumperat rättssystemet var då, och från denna stund började Voltaire kämpa för ett rättvisare system. Bara för att man hade makt och kontakter så skulle man inte kunna stå över rättssystemet.
Voltaire valde att gå i exil till England i tre år. Där öppnades hans ögon för engelsmännens fritänkande. Han hade tidigare läst om Newton och Locke. Nu kunde han noggrannare studera britternas filosofi. Han kom underfund med att vad som behövdes i Frankrike var religions- och yttrandefrihet. Under sin tid i England skrev han klart Henriaden; en hjältedikt om den franske kungen Henrik IV. Kyrkan och den franske regenten Ludvig XV var inte så förtjusta i den.

År 1733, efter att åter kommit hem till Frankrike, publicerade han en bok där han prisade engelsmännens politiska och religiösa frihet. Boken, som hette Lettres philosophiques sur les Anglais, förbjöds och brändes. Den ansågs att indirekt kritisera kyrkan och det politiska systemet i Frankrike. Voltaire rymde till sin vän och älskarinna markisinnan Émelie du Chtelet, som bodde i Lorraine som då var ett självständigt hertigdöme.
I tio år bodde han på hennes slott. Markisinnan var själv författare, matematiker och fysiker och uppmuntrade Voltaire i hans intresse för naturvetenskap. Tillsammans gjorde de flera olika experiment och de skrev också verket Eléments de la philosophie de Newton. Vilken givetvis handlade om Newton och hans arbete.
År 1735 kunde han åter fritt röra sig fritt i Paris. Två år senare fick han hålla sig borta igen ett tag efter att ha skrivit dikten Le Moudain, där han skrivit nedlåtande om Eva och Adam.

På 1740-talet blev han mera omtyckt. Särskilt efter pjäsen Profeten Mahomet, där Voltaire får profeten Muhammed att se ut som en girig lögnare. Tre år efter blir han utnämnd till kunglig historieskrivare och får även samma år en medalj av påven. Året därefter blir han invald i Franska Akademien.
1751 blir han bjuden till Fredrik II av Preussen. Han stannade där i tre år. Han fick lov att återvända till Frankrike efter att ha kommit på kant kungen själv och ett antal personer i dennes hov.

Efter att han kom tillbaka till sitt hemland så fick han varken bo eller vistas i Paris, så han flyttade till godset Les Délices just utanför Genève. Han startade en egen teater där och det hände att han personligen var med och spelade på scenen. I Genève var teater inte lagligt så han var tvungen att lägga ner teatern. Pga. detta så lät han bygga ett slott som låg nära sitt gods i Genève men ändå inom Frankrikes gränser. Ville han vara socialt fri så kunde han vistas i slott i Ferney, Frankrike, och om han då råkade i kläm där så kunde han smidigt förflytta sig någon mil till sitt gods där han var politiskt fri. I hans nybyggda slott skulle han tillbringa resten av sitt liv. Många berömda och inflytelserika människor kom dit på besök. En av alla dessa besökare var den svenske kungen Gustav III.
Under denna tid på sitt slott i Ferney så skrev han sitt mest kända verk, Candide eller Optimismen. Det var år 1759. Han fick idén efter från jordbävningen i Lissabon, som hade ägt rum några år tidigare. Huvudpersonen i boken råkar ut för den ena olyckan efter den andra och även människorna runt omkring. Denna bok återspeglar Voltaires pessimistiska syn på sin samtid. ”Vi lever i den bästa av världar” återkommer ofta i boken, och man förstår mer och mer att det är ironiskt menat.
År 1778 fick han åter tillstånd att vistas i Paris. Invånarna i staden hälsade honom med stor glädje. Den 30 maj 1778 dog han i sin födelsestad Paris. Han var då 83 år gammal. Kroppen fraktades till ett kloster i Champagne, för att sedan 1791 bli flyttad till Panthéon i Paris. Men 1814 togs hans kvarlevor bort för att förstöras. Det enda som finns kvar av honom är hans hjärta, som förvaras på Thétre Français.

Han var, utan tvekan, sin tids mest inflytelserika person. Utan honom så hade troligtvis Franska revolutionen aldrig ägt rum. Han ifrågasatte adelns och prästernas makt genom sitt vassa språk. Och han tog den vanliga människans parti, för han visste hur det kändes att bli orättvist behandlad. Han fick den vanliga människan att förstå att det kyrkan och adeln sa kanske inte alltid var rätt. Alla människor har ju samma stamfäder, så varför ska vissa ha det bättre än andra?
Många gånger hände det att Voltaire tog det vanliga folkets parti i rättsliga ting, särskilt när det gällde religions- och yttrandefriheter.
Man kan tro att Voltaire var en ateist när man läser ett citat som var vanligt förekommande i hans brev. ”Écrasez l’infme” (krossa den skändliga) kan man tro är syftat mot Jesus eller Gud. Men det var menat som den korrumperade kyrkan. Han var själv deist. Det betyder att han såg Gud som världens skapare som upprätthåller alla naturlagarna, men han ingriper aldrig i människornas förehavande. Denna syn på Gud var ny och kopplas samman med upplysningstidens tänkande. Man satte människan i centrum och varje individ kunde skapa sitt eget öde.
Visserligen var Voltaire emot kungen och dess adel, men han tyckte inte heller att rätt väg för Frankrike var demokrati. Han tyckte att landet skulle vara lett av en upplyst despot som...