Bokrecension: Liftarens guide till galaxen + 4 böcker av Adams Douglas

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

LIFTARENS GUIDE TILL GALAXEN

”Torsdag morgon klockan åtta vaknade Arthur och mådde inte särskilt bra. Han vaknade med baksmälla, klev upp, öppnade ett fönster och såg en bulldozer, hittade sina tofflor och gick till badrummet. Rakspegeln pekade mot taket. Han rättade till den och såg en skymt av en bulldozer utanför. Den är gul tänkte han. När spegeln kommit rätt såg han sin egen skäggstubb, och rakade bort den. Ordet bulldozer gled genom hans huvud och försökte hitta fäste.”*

Med dom här orden börjar Liftarens Guide till galaxen, skriven av Douglas Adams. Den här boken är bra. Ja tamejfan på att den är! Liftarens guide till galaxen måste nog vara den sjukaste och mest udda bok jag har läst. Som namnet antyder kan man kanske förstå att det är en Science fiction bok det handlar om, en science fictionkomedi om man ska vara exakt.

Huvudpersonerna i boken är Artur Dent och Ford Prefect. Arthur Dent är en helt vanlig kolbaserad människa från planeten Jorden. Han är en människa som människor är mest, tar en öl på fredag kväll, ser på TV osv. Ford Prefect är en rymdvarelse med mänskligt utseende som av anledningar, som inte avslöjats, fastnat på jorden 15 år tidigare. Boken börjar lite tragiskt med att jorden blir sprängd i bitar av Galaktiska Överrymdsplaneringsrådet för att göra plats åt en hypergalaxtisk expressled. Lyckligtvis lyckas Arthur och Ford lifta med ett rymdskepp innan planeten sprängs. Tillsammans upplever Arthur och Ford många äventyr när dom liftar genom rymden. Några exempel på deras aktiviteter är att finna frågan till svaret om frågan om Livet, Universum och Allting och att rädda universum från att bli sprängd i bitar av de galna robotarna från planeten Krikkit.

Det är svårt att säga en tid som boken utspelar sig i, men i början av boken satt Ford och Arthur i en pub någonstans i England så det måste vara någon gång i slutet av 1900-talet. Men eftersom det går att åka bakåt och framåt i tiden så spelar det inte så stor roll, huvudpersonerna besökte både den förhistoriska jorden och restaurangen vid slutet av universum. Även miljön går inte att sammanfatta på något bra sätt, dom besöker så många olika planeter. Allt från den gröna och bördiga planeten krikkit till vulkanplaneten Magrathea.



Huvudpersonerna åker runt i universum och har kul bara. Visst, dom söker frågan till svaret om frågan om Livet, Universum och Allting (Svaret är 42) men det känns mer som något oseriöst tjafs och inte som någon djup filosofisk fråga.
Som jag nämnde är det här den mest udda bok jag någonsin har läst, Adams språk är hur skönt som helst. Vid vissa tillfällen på gränsen till smaklöst, men bara nästan. Ett exempel på det är:
”Just i den stunden öppnades ett hål i universum vars area var precis ingenting. Ur den ramlade en miljon lättstekta ägg och 12 kortväxta marknadskonsulter. De senare dog nästan ögonblickligen, dels av det faktum att det inte finns luft i rymden, dels av förvåning. Äggen blandades ihop till en sörja och ramlade ner på Panatcha-slätten där en hungersnöd hade härjat ett tag. Den ende överlevande bybon dog två veckor senare av kolesterolförgiftning.”**

Ibland kan det vara svårt att förstå vad som menas när Adams beskriver någonting, han förklarar ganska kortfattat så man får försöka bilda sig en egen uppfattning om vad som är vad. Oftast beskrivs personerna nästan inte alls. Men han beskriver personernas känslor och innandömen bra. Ofta får humoristiska inslag beskriva personer. De flesta beskrivningar är ganska meningslösa som när den sarkastiska och cyniska roboten Marvin skulle somna skrev Adams så här:
”- Jag förebrår dig inte, sa Marvin och räknade femhundranittiosju miljoner får innan han somnade om, en sekund senare.”*
Han beskriver ofta saker rätt udda ibland, kluriga meningar utan någon egentligen mening. Den här meningen skrev han när den galaktiske presidenten Zaphod Beeblebrox förklarade varför han hade stulit ett skepp.
”– Just det, sa Zaphod med exakt den sortens leende som vanligtvis brukar få folk inspärrade i små rum med mjuka väggar.”*
Den meningen säger egentligen inte så mycket men den är rätt så kul. Det är en av många roliga meningar i boken. I stort sätt så småskrattar man mest hela tiden när man läser den.

Boken som jag har läst är en samlingsvolym som innehåller hela serien på 5 böcker:
Liftarens Guide Till Galaxen 1979
Restaurangen vid slutet av universum 1980
Livet, universum och allting 1982
Ajöss och tack för fisken 1984
I stor sett menlös 1993

(Adam Douglas hade sagt att han skulle skriva fortsättningen, men han dog av hjärtinfarkt innan han kunde skriva den sjätte boken. Och på grund av det så vet man inte slutet av serien, alltså man vet inte frågan till svaret om frågan om Livet, Universum och Allting)

Titlarna på böckerna kan verka lite konstiga men om man läst böckerna så förstår man vad han menar med namnen. En kanske lite dålig sak med böckerna är att man tillslut kan tröttna på dess humoristiska språ...