Människans sinnen: Synen, hörseln och balansen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Människans sinnen: Synen, hörseln och balansen

Jag har valt att fördjupa mig i två av människans sinnen. Jag ska först ta reda på hur ögat verkligen är uppbyggt och hur vi kan se. Sen ska jag fördjupa mig inom våran hörsel och balans. Innan jag påbörjade arbetet skrev jag upp en frågeställning med frågor som skulle hjälpa mig med att få ut den viktigaste informationen, och den lyder följande:

Synen
1. Hur är ögat uppbyggt? Och hur ser vi?

Hörseln och balansen
2. Hur är örat uppbyggt? Och hur fungerar balansen och hörseln?


1. Hur är ögat uppbyggt? Och hur ser vi?

Ögongloben har formen av ett lätt tillplattat klot som är ungefär 2,5 centimeter i diameter. Ögongloben finns placerad i ögonhålan och runt globen finns en fettvävnad som hjälper till och skydda ögat. Vi har sex stycken muskler som sitter runtom ögat, som med hjälp av sammandragningar gör att vi kan röra ögat. Dom musklerna styrs av tredje, fjärde och sjätte hjärnnerverna.
Själva ögongloben är ihålig och innehåller till största delen en geléaktig vätska som kallas glaskroppen. Runtom ögongloben finns också flera stycken olika skikt, dom är inte helt likadana utan skiljer sig lite från ögats bak- och framsida. Dessa skikt eller hinnor kallas slemhinnan, hornhinnan, åderhinnan, strålkroppen, regnbågshinnan och näthinnan.
Runt en stor del av ögat finns också en skyddande bindvävshinna, som allra längst ut kallas senhinna, vilket är det vita lagret som man ser på ögats yta. Under denna hinna finns en till hinna som kallas åderhinnan, som innehåller ögats blodkärl. Allra längst in sitter näthinnan som endast finns i ögats bakre del.

I ögat finns nästan tre fjärdedelar av kroppens sinnesceller och på ögats framsida övergår senhinnan i hornhinnan. Den är helt genomskinlig, vilket är nödvändigt för att ljus ska kunna komma in i ögat. Hornhinnan får ingen näring från blodkärl, den hämtar sin näring från kammarvattnet som finns i ögonkammaren bakom hornhinnan. Åderhinnan övergår i strålkroppen och regnbågshinnan, iris. Iris innehåller pigment som ger ögat dess färg. Ju mer pigment, desto större är chansen att man får brun eller grön ögonfärg, och ju mindre pigment, desto större är chansen att man får blå ögonfärg. I regnbågshinnan finns det en rund öppning som man kallar pupillen. Pupillens storlek styrs av musklerna i regnbågshinnan, som i sin tur styr hur mycket ljus det är som släpps in i ögat. Om det är ett kraftigt ljus, så drar pupillen ihop sig, och om det är ett svagt ljus så vidgas pupillen för att så mycket ljus som möjligt ska komma in i ögat.
Fast själva synprocessen går till så att ljus först registreras i ögats näthinna. I näthinnan finns med ljuskänsliga receptorer som kallas stavar och tappar. Stavarna, som är mest ljuskänsliga används för att man ska kunna se i mörker, men dom kan inte skilja mellan olika färger. Tapparna är motsatsen, dom är mest färgkänsliga och används när det är bra belysning. Det finns tre stycken olika tappar som alla tre är mest känsliga för blått, rött eller grönt. Dom flesta tapparna ligger i en central del av näthinnan, som kallas den gula fläcken. Stavarna ligger i näthinnans utkanter. Både tapparna och stavarna i näthinnan har kontakt med nervceller. Nervcellernas långa utskott bildar allihopa tillsammans synnerven. Den utgår från baksidan av ögongloben. Men där synnerven passerar ut genom näthinnan kallas för den blinda fläcken, för där finns varken stavar eller tappar.
Ögat kan bara uppfatta ljus inom vissa våglängder, synligt ljus. Ljus, som egentligen är elektromagnetiska vågor omvandlas till nervimpulser när dom träffat ögat. Nervimpulserna fortsätter till hjärnans syncentrum genom de båda synnerverna, en från varje öga. De två synnerverna korsar varandra på hjärnas undersida i synnervskorsningen. Dom två trådarna flätas då delvis ihop. De fortsätter sedan i form av de två synbanorna så innehåller varje bana information från båda ögonen. Synbanorna fortsätter sen till vårt syncentrum i hjärnas nacklob. Det där bilderna tolkas och omvandlas till en tredimensionell bild. Ljus med olika våglängder uppfattas som olika färger.


2. Hur är örat uppbyggt? Och hur fungerar balansen och hörseln?

Örat är inte bara den synliga öronmusslan som man ser när man kollar sig själv i spegeln. Man brukar dela in örat i tre stycken olika delar, och dom delarna kallas innerörat, mellanörat och ytterörat.
Jag ska nu förklara utifrån och in hur örat är uppbyggt och hur själva örat fungerar.
På utsidan finner vi ytterörat, som är öronmusslan och hörselgången. Öronmusslan innehåller elastiskt brosk medan hörselgången består av ben. Ytterörats har fått sin utseende för att lättare kunna fånga upp ljud, och leda det vidare in i örat. Om man går lite längre in, kommer man till mellanörat, som ligger vid skallens tinningben. Mellanörat består av trumhinnan, trumhålan, örontrumpeten och tre hörselben. Allra längst in i hörselgången sitter trumhinnan, den är oval och inte mer än en centimeter i diameter. Den kallas trumhinnan, för att när det kommer ljud in till den så sätts den i rörelse, som en trumma.
Utrymmet innanför trumhinnan heter trumhålan. Den är fylld med luft och sitter ihop med svalget genom örontrumpeten. Örontrumpetens uppgift är att jämna ut trycket runt trumhinnan. Detta händer varje gång man t.ex. gäspar eller sväljer.
I trumhålan däremot finns det tre hörselben som kallas, hammaren, städet och stigbygeln. Hammaren är fäst vid trumhinnan och har kontakt med städet, som har kontakt med stigbygeln. Stigbygeln sitter vid en öppning mellan mellanörat och innerörat. Denna öppning brukar man kalla det ovala fönstret. Hörselbenens uppgift är att överföra trumhinnans svängningar till innerörat.
Innerörat består av en stor mängd kanaler och hålrum som tillsammans bildar den så kallade benlabyrinten. Benlabyrinten består också av vätskefyllda gångar och säckar som man kallar hinnlabyrinten, som också omges av en vätska.
Det finns också en del av hinnlabyrinten som går in i benbåggångarna som kallas hinnbåggångarna, och en liten del av den går in i bensnäckan, som då självklart kallas hinnsnäckan. Det finns sinnesceller längs hela hinnsnäckan som uppfattar ljud och information om balansen.


Hur fungerar hörseln egentligen?

Det är så att ljudvågor fångas upp av öronmusslan, går vidare in till trumhinnan och sätter den i rörelse. Stigbygelns svängningar i det ovala fönstret fortplantas till hinnsnäckan. Ljudvågorna som satt vätskan i rörelse vid hinnsnäckan påverkar sinnesceller som kallas hårceller. När dessa hår böjs av vågrörelserna aktiveras sinnescellerna. Höga toner aktiverar hårceller vid snäckans bas, medan låga toner självklart gör motsatsen och gör så att hårcellerna i snäckans topp reagerar.
Denna information från sinnescellerna leds sen vidare som nervimpulser genom hörselnerven till hörselcentrum i tinninggloben. Det är när impulserna når hörselcentrum som man blir medveten om ljudet.


Hur fungerar balansen egentligen?

Dom tre båggångarna är alla formade som en halvcirkel och är placerade i tre vinkelräta plan. Varje båggång har en bredare del som kallas ampull vid sin bas. Dom sinnesceller som tar emot balanstryck finns delvis i dessa tre ampuller och delvis i andra delar av hinnlabyrinten. Dom här sinnescellerna kallas också hårceller.
När man rör på huvudet så börjar vätskan i båggångarna röra på sig. Detta sker också under andra lägesförändringar. Rörelsen av vätskan leder till att håren böjs som i sin tur aktiverar sinnescellerna.
Men några av dessa hårceller har en slags tjockare vätska på sin yta som innehåller kalkkristaller. Kalkkristallerna är tyngre än vätskan och därför rör dom sig trögare. Dom här hårcellerna registrerar gravitationen eller tyngdkraften och förmedlar på så sätt information om huvudets läge eller position.
Denna information som kommer från sinnescellerna leds vidare som nervimpulser genom balansnerven till centra i hjärnan. Det är då man blir medveten om kroppens rörelser och ställning. Lillhjärnan får också information om balansen och samordnar denna information från synsinne...