Sexualitetens metafysik - Schopenhauer om kärleken.

1 röster
9904 visningar
uppladdat: 2006-05-31
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Jag har valt att undersöka Schopenhauers syn på sexualiteten, och, när det gäller honom, naturligtvis också den då alltid medföljande metafysiken. Detta tycker jag är intressant eftersom han verkar ha varit en av de första som med filosofiska ambitioner, och helt utan hämningar, tog sig an ämnet. Han är även intressant på grund av hans, tror jag, ganska stora inflytande på senare teoretiker på kärlekens område, speciellt när det kommer till tankar sammankopplade med människan som främst driftvarelse, och detta inte minst när det gäller Freud. Jag tänker försöka besvara vad det enligt Schopenhauer är som ligger bakom och utgör fundamentet för den sexuella kärleken, denna den starkaste av alla passioner, som lovsjungits av poeterna i alla tider. Här har Schopenhauer alltså dessutom hittat ett ämne som, till skillnad från poeterna, de tidigare filosoferna knappt berört. Kanske då med undantag av Platon som skrivit sitt Gästabud till kärlekens ära - fast då handlade det förstås främst om, när det inte blir alltför upphöjt, den lite ”finare” kärleken till unga pojkar. Vi ska snart se vad Schopenhauer säger även om detta. När det sen gäller den mer vanliga, och om man så vill, naturliga kärleken, den mellan man och kvinna, så har det enligt Schopenhauer varit ännu sämre ställt. Han nämner att det skrivits något litet här och där i ämnet, men då alltid saker som varit under all kritik. T.ex. har Rousseau tydligen skrivit något helt felaktigt om detta, och en ytlig undersökning har gjorts av Kant, en man som, enligt Schopenhauer, inte ens hade någon speciell kunskap i ämnet. Eller för att inte tala om Spinozas naiva definition av saken, - vilken Schopenhauer naturligtvis inte missar att göra sig lustig över - som säger att kärleken är en retning åtföljd av föreställningen om en yttre orsak. Det här tvingar nu naturligtvis Schopenhauer att själv ta sig an kärleken och reda ut vad det egentligen handlar om, speciellt då poeternas behandling av ämnet inte ger någon särskild klarhet, då de själva, som oftast, är förblindade av dess berusning.
Den sexuella impulsen
Vad är då hela grejen med det här med kärleken, varför sådan uppståndelse från alla håll och kanter? För det första så konstaterar Schopenhauer att allt har sin grund i den sexuella impulsen, bara i denna, och i inget annat! Det här är, påpekar han, en av de starkaste drivkrafter som finns, ja, efter kärleken till livet i sig, så finns det inget annat som ens kan komma i närheten. Den sexuella impulsen är, kan man säga, den mest utpräglade yttringen av viljans bejakande av livet. Det här är en kraft som till och med kan förvirra de största genierna. Och kanske pratar han här utifrån egen erfarenhet när han beskriver hur den till och med kan efterlämna kärleksbrev i filosofiska manuskript. Schopenhauer säger att: visst kan sexualiteten verka som en ondskefull demon som bara försöker förstöra våra liv, men menar samtidigt att, bara man undersöker det här på ett ärligt och lite noggrannare sätt så ska nog sanningen komma fram. Trots allt, säger han, är faktiskt målet för alla romanser viktigare än allt annat man kan tänka sig här i livet. Det handlar här nämligen om inget mindre än sammansättningen av den nästkommande generationen, och vad är väl viktigare än detta för livets fortvaro. Det viktiga i det här ämnet har alltså egentligen inte alls så mycket att göra med den individuella lyckan, eller besvikelsen, som sexualiteten kan ge upphov till, utan har framförallt att göra med hur våran framtida mänsklighet kommer att vara och klara sig.

Instinkten
För det andra så menar Schopenhauer att det här med mänsklighetens framtida fortlevnad naturligtvis främst ligger i artens intresse, och att hur det i processen sedan går med det individuella verktyget för artens mål är av helt underordnad betydelse. Problemet med det här är dock att något som i allra högsta grad går hand i hand med viljans - dvs., enligt Schopenhauer, våran innersta sanna essens - individualisering är egoismen. Naturen måste därför, för att säkra artens fortlevnad, hitta på ett sätt att, så att säga, lura individen att göra som den själv önskar. Den måste få den enskilda att tro att den här följer sina egna mål, medan det egentligen, och så mycket viktigare, handlar om helt andra, för arten, generella mål. Det här illusionsnumret genomför naturen med hjälp av instinkten. Den här mer eller mindre primitiva förmågan är naturligtvis lättast att iaktta bland djuren, men även människan har sin beskärda del därav. Och inte minst kommer instinkten med i leken när det gäller för oss att finna en lämplig partner att tillfredställa våra sexuella begär med. Schopenhauer menar att själva den sensuella njutningen egentligen inte har så mycket att göra med hur ens partner ser ut, och ännu mindre med hans eller hennes mentala egenskaper. Men däremot är valet av partner av yttersta vikt för egenskaperna hos den nya individ, vilket det hela möjligtvis kan ge upphov till. Just häri ligger även artens intresse, som vill se sin egen framtid konstituerad av individer av så god kvalitet som möjligt. Det är därför vi, till partner, försöker att få tag på ett så gott exemplar som möjligt – ju vackrare desto bättre. Detta eftersom skönhet är en bra indikator på att den uttänkta individen på ett effektivt sätt exemplifierar idén ”människa” - allt i artens intresse. I andra hand ser våran instinkt, enligt Schopenhauer, också till att vi blir förälskade i en person som så väl som möjligt kompletterar våra egna tillkortakommanden, och allt i samma syfte, d.v.s. att kompositionen av den efterföljande generationen ska bli så välbalanserad som möjligt. För den enskilda individen däremot, menar han, slutar en framgångsrik uppvaktning, även om det verkligen var ens drömpartner det handlade om, nästan alltid med - nu när den sexuella njutningen är avklarad - att personen blir djupt desillusionerad och till och med förvånad över att det inte var mer än så här, ja, inte mycket bättre än vilken sexuell tillfredsställelse som helst. Lurad var visst vad han blev.

Män och kvinnor
Innan vi närmar går in på hur vi, av våran instinkt, generellt blir guidade när det gäller sexualiteten så kan det vara på sin plats att ta upp de, enligt Schopenhauer, viktigaste skillnaderna mellan könen. För det första påstår han att det är mycket mer naturligt för en man att byta partner, och därför gäller kanske den ovan nämnda besvikelsen efter sexuell tillfredställelse framförallt mannen. Det gäller väl förövrigt hela hans framställning i ämnet, att det är avhandlat främst ur mannens synvinkel. Och Schopenhauer verkar vara en man som - precis som så många andra män genom historien - gärna vill försöka visa sin överlägsenhet över kvinnan, något som jag strax återkommer till. Schopenhauer skriver att när mannen gjort sin erövring och väl har sitt på det torra, så blir det lätt tråkigt och nästan alla andra kvinnor lockar honom nu mer än sin egen. Kvinnan däremot har en tendens att instinktivt fördjupa sin kärlek för sin älskade allteftersom tiden går. Detta är helt naturligt sett ur artens perspektiv, menar han, vars mål är att föröka sin population så mycket som möjligt. Mannen har ju kapacitet att sätta ett ofantligt antal barn till världen, bara han tillåts vara så otrogen som möjligt, medan kvinnan här är mycket mer begränsad. Det viktiga för henne är istället att försäkra sig om sin försörjares gunst. Det här gör att äktenskaplig trohet är något mer naturligt för kvinnan, och därför blir en otrohet från hennes sida betydligt mycket mer klandervärd. Schopenhauer förespråkar faktiskt till och med polygami som något mycket naturligare än monogami, detta, enligt honom, kristna och fånigt europeiska påhitt. Han menar att Mormonerna har rätt. En annan intressant sak, som är viktig i sammanhanget, är att Schopenhauer menar sig, ganska säkert, veta vilka kvaliteter det är som ärvs av fadern respektive av modern. Av fader, den aktiva när det gäller sexualitet, kommer det mest grundläggande, dvs. viljan, medan modern bidrar med det, enligt Schopenhauer, mer sekundära, dvs. intellektet. Det här antagandet är något som han sedan försöker stödja med massa empiriska exempel, och han ser det som näst intill bevisat att det är så här det fungerar.

Sexus sequior
Som vi sett, när det gäller män och kvinnor, så intar Schopenhauer en ganska klassisk och väldigt essentialistisk syn, och menar helt frankt att kvinnorna i stort är underlägsna männen. Han säger att man vid blotta åsynen av en kvinna tydligt kan se att hon inte är avsedd för några stordåd här i världen. Och när han i en passage i sin essä ”Om kvinnorna” med stor energi hävdar, att det endast är när ett manligt intellekt är helt överskuggat av den sexuella impulsen som han kan finna någon som helst skönhet hos en kvinna, detta, som han säger, alltför ynkliga, smalaxlade och bredhöftade kön med de korta benen, så lyser hans ökända kvinnohat tydligt igenom. Men hon har dock den fördelen, menar han, att, kanske vid en snärjd mans sida, kunna glida igenom livet på ett lugnare vis, då hon inte är predisponerad att riktigt ”ta ut svängarna” lika mycket som han. Inte lika mycket galenskap, men heller inte lika mycket geni, kan man kanske utrycka det. Kvinnan behöver, enligt Schopenhauer, heller inte på samma sätt som mannen lida här i världen på grund av sina handlingar, utan betalar istället sin existentiella ”skuld” mer automatiskt genom den smärta som endast kommer kvinnan till del, t.ex. genom barnafödande, barnens och mannens omhändertagande osv. Schopenhauer påstår vidare att mannens förnuft tillåts att växa ända fram till han är ungefär 28, medan kvinnans av något skäl avstannar redan ca tio år tidigare. Kvinnan skulle således ha svårare med abstraktheter och långsiktig planering, däremot äger hon en i förhållande till mannen överlägsen intuition och urskiljningsförmåga när det gäller alla mer närliggande detaljer. Denna intellektuella närsynthet, som han kallar det, är också bra i så måtto att det hjälper henne att bättre leva i nuet, och är därför i högre grad kapabel att göra det bästa av situationen och lyckas därigenom oftare hålla humöret uppe.

Varför mannen älskar kvinnan
Nu ska vi se hur, och varför, vi blir attraherade av den vi blir, allt enligt naturens listiga plan, verkställd genom instinkten. Vi börjar med att titta på vilka kvinnliga egenskaper, utöver det glada sinnelaget, som gör mannen svag. Schopenhauer menar att åldern är det allra viktigaste för våra överväganden, och när det gäller mannen så funkar väl egentligen alla åldrar som befinner sig inom den delen av den kvinnliga livscykeln där menstruationen är igång, vilket har sin naturliga förklaring med tanke på Schopenhauers kärleksteorier och dessas betoning på fortplantningen. Dock är det i åldrarna 18-28 som det täcka könet har som störst inflytande, och ter sig som mest oemotståndligt för mannen. Han påpekar att en gammal kvinna snarast väcker vår avsky, även om hon vore riktigt vacker, och i parningstider skulle i såna fall en yngre och fulare kvinna vara betydligt mer tilldragande. Näst efter åldern kommer hälsan. Här är det naturligt nog de kroniska och därmed de - kanske - ärftliga sjukdomarna som gör att männen noggrannast aktar sig för samröre. Även skelettstrukturen rankar han som en av de viktigaste sakerna, då det inte finns något annat som mer kan avgöra om individen på ett bra sett exemplifierar artens ideal, det är grunden för hela våran uppenbarelse, så att säga. Det som här framförallt letas efter är en ståtlig hållning, bra tänder som är viktigt för ett effektivt näringsintag, och gärna små fötter eftersom det är en av de saker som tydligt skiljer oss från aporna. Efter detta är det ”yppigheten” som fångar männens intresse, då det bäddar för god näringstillförsel för fostret. Och speciellt väldimensionerade bröst är viktigt eftersom barnet ju måste ha något att äta även efter födseln. För mycket korpulens är dock inte önskvärt, för det kan tydligen tyda på en förtvining av livmodern, enligt Schopenhauer. Alla dessa saker är ingenting som vi vet med huvudet, utan det är enbart instinkten som talar. Det minst viktiga, menar han, är ansiktets skönhet, och även här är det först och främst skelettets form som väcker vårt intresse eller avsky. En fin lite uppnäsa ska det vara, och helst en ganska framträdande haka, då detta, precis som små söta fötter, är en typisk karaktäristika för den mänskliga arten. Ögon och panna är också viktigt, speciellt när det gäller kvinnan, då vackra sådana tyder på ett gott huvud och det ju faller på henne att föra vidare denna egenskap till de följande generationerna.

Vad kvinnor vill ha
När det däremot gäller kvinnans preferenser så är de inte lika inriktade på kroppslig skönhet, som männen är, utan här är det snarare det mer specifikt manliga som tilldrar sig intresse, dvs. alla såna yttre kännetecken som kvinnas själv inte kan bidra med, t.ex. styrka, ett rejält skägg osv. Därför föredrar kvinnorna också ofta lite äldre män, och 30-35 års åldern är tydligen den mest ideala. Att mannen, i spegeln, kanske här redan sett sina skönaste dagar åtskilliga år tidigare spelar ingen roll. Det är, säger Schopenhauer, mycket lättare för en kvinna att älska en ful man, än vad det är för henne att älska en omanlig man, eftersom detta är en allvarlig defekt som hon själv aldrig skulle kunna neutralisera. När det sedan gäller de mer andliga kvaliteterna så är det följdriktigt såna egenskaper som främst berör karaktären som framförallt tjusar kvinnan, egenskaper som mod och viljefasthet, men även ärlighet och ömhet är viktiga. Den manliga intelligensen däremot är av mindre betydelse, då det ju ändå inte faller på hans lott att föra detta vidare. Var och en drar sitt strå till stacken. Och för övrigt så menar Schopenhauer att äktenskapet inte alls är till för någon slags intellektuell underhållning, utan som sagt, bara för att på bästa sätt skicka vidare en livskraftig mänsklighet till framtiden. Kvinnor finner därför ofta en alltför utvecklad intelligens hos mannen icke önskvärd, och ett geni kan till och med uppfattas som något onormalt och skadligt. Omvänt så påstår han att mannen inte heller har något speciellt intresse i en alltför högtstående moralisk kvalitet hos kvinnan, och därför är det som så många Sokrateser har funnit sina Xantippor, menar han. Och apropå antiken, så tänker jag nu gå över till Schopenhauers syn på pederastin

Äldre män och pojkar
Schopenhauer skriver att pederasti ter sig som ett av naturens oerhörda missfoster, något i högsta grad motbjudande och avskyvärt. Man skulle kunna tro att det här genom historien varit något mycket ovanligt som bara de allra mest degenererade och perversa individerna ägnat sig åt, att begäret efter unga pojkar är något som bara förekommit hos ett fåtal fruktansvärda farbröder med en fullständigt vilseledd instinkt. Men menar Schopenhauer, om vi tar en titt på världen, och framförallt om vi vänder oss till historien, så visar det sig att det alls inte är en så ovanlig företeelse som man skulle kunna tro. Hur kan det här komma sig, undrar han, hur kan det t.ex. ha varit så oerhört vanligt i det gamla grekland och i romarriket, något som poeterna bär många vittnesbörd om. För att inte prata om de gamla filosoferna som verkar beröra den här kärleken mer och med större innerlighet än de gör med den mellan man och kvinna. Inte minst Platon som knappt verkar känna någon annan slags kärlek, eller stoikerna som pratar om pederastin som en sysselsättning värdig de visaste. Även i mindre utvecklade kulturer är det enligt Schopenhauer mycket vanligt. Han tar upp hur det först är med den kristna religionen som den allmänna uppfattningen ändrats i frågan. Oerhört stränga straff har behövt införas för att få till en minskning, men långt ifrån någon utrotning av pederastin. Nej, menar han, fenomenet fortsätter att dyka upp på alla platser och i alla tider, och inte minst i de mest oväntade och olämpliga sammanhang. Han drar slutsatsen att det inte kan vara något som endast är kulturellt betingat, utan att det faktiskt är en del av den mänskliga naturen som är orsaken. Men hur är det möjligt att något som så tydligt verkar gå emot naturens djupaste intentioner, dess ständiga återskapande av nya individer, skulle kunna komma från naturen själv? Schopenhauer menar sig lösa den här paradoxen genom att tillsammans med Aristoteles hävda att människor som är allt för unga, eller alldeles för gamla och skröpliga ändå, om de nu fick ge utlopp för sina begär endast på rent ”kristligt” vis, skulle producera en underlägsen och svagsint avkomma utan egentligt värde för sin art. Aristoteles menar närmare bestämt att det efter en ålder av 54 år är dags för mannen att dra sig undan alltför närgångna relationer med det motsatta könet. Kvinnorna har inte riktigt samma problem då menstruationen automatiskt startar och stoppar den för barnafödande lämpliga åldern. Männen däremot bör nu hellre hålla sig enbart till sitt eget kön. Men naturen kan naturligtvis inte lita på att alla är lika kloka som Aristoteles, och när det gäller en sån här viktig sak som de framtida individernas livskraftighet, så vågar hon ingenting riskera. Naturen väljer således det minst onda av två; hon låter den mogna mannen, av instinkt, förföra den yngre, som säkerligen inte, enligt Schopenhauer, undgår att komma till skada i processen, men betydligt värre vore det ändå för arten i stort om dessa allt för virila gamlingar istället riktat sin sexualitet åt motsatt håll. Schopenhauer vidhåller dock att det för att moget förnuft inte är tänkbart att hänfalla åt detta springande efter pojkar. Och mycket riktigt, enligt Schopenhauer, så förbjuder ju även våran moral detta, varför det i västerlandet idag är så ovanligt. Han antar att det under våra omständigheter knappast är ens en på 300 som låter sig påverkas det minsta av dessa böjelser, som trotts allt alltså ändå ligger kvar där i den manliga naturen och pyr latent. Det var bara hos de ”måttfulla” grekerna och strikta romarna det blev riktigt vanligt, för att då inte nämna de, när det kommer till sexualiteten, extremt sparsamma katolska prästerna. Ska man kunna vara riktigt måttfull så krävs det kanske även en viss måttfullhet vad gäller måttfullheten.

Kärlekens svindlande höjder
För riktigt het och passionerad kärlek - något som vi egentligen bara kan iaktta hos den mänskliga arten - är det inte dessa ganska generella egenskaper, för de båda könen i stort, som är de viktigaste, utan istället de för individerna ifråga mer relativa förutsättningarna att skapa en kraftig reaktion sinsemellan - ungefär som i Goethes roman om ”valfrändskapen”. Mänsklighetens, över djuren, överlägsna förmåga till riktigt kraftig passionerad kärlek har att göra med att de mänskliga individerna skiljer sig mycket mer inbördes än vad andra arter gör, en skillnad som bara blir större och större ju längre ner i evolutionskedjan vi rör oss . För djuren gäller i princip endast den här, som jag berört, generella längtan efter sexuell tillfredställelse, en impuls som utan speciellt urval söker sig till det motsatta könet av sin egen art. Men då människorna - med sin högre grad av objektivitet, sett ur viljans synvinkel - skiljer sig så mycket mer från varandra, så skapar detta större utrymme för såväl kraftigare antipatier som för mer extrema grader av passionerad kärlek. Ur artsynpunkt handlar det även här om att försöka neutralisera de ensidigheter och defekter som uppstått i de enskilda individerna, så att de nästföljande kan fås att stämma överens så väl som möjligt med artens rena urtyp, bara med den skillnaden att det här, hos människan, finns så många fler faktorer som spelar in. Det här är faktorer som kan få det hela att ur individuell synpunkt, för ett tag, te sig så mycket mer underbart, men också så mycket mer förfärligt än vad djuren någonsin kan bli medvetna om. Som vanligt när artens ”högre” vilja är i farten så slutar det tyvärr, och helt i linje med Schopenhauers pessimism, oftast med att individens lycka sätts i andra hand. Detta eftersom dessa neutraliseringar alltså i första hand endast syftar till att skapa en så bra avkomma som möjligt, och inte till någon egentlig harmoni parterna emellan. På grund av de förälskades ofta mer eller mindre motsatta naturer, ibland nödvändig för den optimala balansen hos avkomman, så brukar äktenskapslyckan tvärtom ofta sluta i kaos. Följaktligen, enligt Schopenhauers teori, så kommer korta män att söka efter långa kvinnor, och taniga kvinnor kommer helst vilja lägga beslag på muskulösa och kraftfulla män. Lite intressant är att han menar att blonda personer alltid föredrar mörkare individer, men väldigt sällan gäller dock motsatsen. Den här asymmetrin beror på att Schopenhauer menar att den ljusa huden, som han spårar ursprunget till i Skandinavien, skulle vara en slags abnormitet från den naturliga människans svarta eller bruna hud. Men för att återgå till kärleken, så är det alltså så att dess intensitet ökar med dess individualisation. Den mer generella sexuella impulsen som bara riktas helt oriktat mot det andra könet kan aldrig nå den intensitet, de höjder eller de bottnar, som den kan genom brännpunkten som en perfekt komplimenterande individ skapar. Det är först här som kärleken kan göra oss riktigt galna och få oss att dansa på moln - men det är högt, och finns många exempel på tragiska följder. För att inte tala om den melankoli som kan drabba en mänsklig individ med en ouppfylld önskan av detta slag.

Metafysiken
Tack vare omfattningen av den här totalt omkastande kraften som en förälskelse kan innebära, så antar Schopenhauer att det även måste finnas en djupare rot till hela ”galenskapen” än bara de yttre synliga detaljerna, som längd eller kroppsform. Även förhållandet mellan mannens vilja och kvinnans intellekt har stor betydelse för kraften bakom attraktionen parterna emellan, menar han. Schopenhauer anser dock att det är svårt för oss att göra oss någon riktigt klar förståelse av vad det egentligen handlar om, och mycket av kärlekens mystik kommer säkert just av detta. Här har vi återigen att göra med Schopenhauers metafysiska vilja, och dess önskan att objektifiera sig som en särskild individ. Bakom varje förälskelse ligger det alltså delvis en metafysisk ändamålsförklaring, i det att ”das ding an sich” önskar manifestera sig på ett speciellt vis. Och skulle det vara så att viljans önskan blir frustrerad, skulle det inte kunna beröra den mindre. Det eftersom vår fenomenvärld i dess evighet och oändlighet, vad gäller tid, rum och materia, bjuder outtömligt med nya möjligheter att göra viljan till viljes. Kraften bakom den mäktigaste erotiska längtan - den som blivit upphov de största individuella lyckor såväl som olyckor, och utgjort material till den mest sublima ”erotiska” poesin, som t.ex. Petrarcas kärleksdikter - kommer aldrig enbart från individen själv, utan här är det människans innersta eviga vara, som med sitt bottenlösa begär gläds och våndas över sin framgång eller motgång i sina försök att manifestera sig på önskat sätt här i världen. För de kraftigaste förälskelserna så menar Schopenhauer att det ofta räcker med ett enda ögonkast för att det hela ska vara avgjort. Man gör ingen lång bedömning där man väger fördelar och nackdelar hit och dit – man bara vet. Det är ”artens geniala ande” som genom instinkten med kolossal kraft sammanfogar det som sammanfogas skall. I en förälskelse är det alltså metafysiska krafter med i leken, krafter som för oss människor är helt ofattbara, men som ändå, vilket de flesta nog vet, är ytterst kännbara. Inget lidande överstiger den själsliga smärtan vid förlusten av sin älskade, det eftersom det här rör sig om en smärta av transcendent natur. En smärta som inte bara berör individen som fenomen, utan även attackerar människans eviga kärna – dess idé, artens liv. Det är inte ovanligt, menar han, att det slutar med självmord...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Sexualitetens metafysik - Schopenhauer om kärleken.

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2006-05-31]   Sexualitetens metafysik - Schopenhauer om kärleken.
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=6475 [2024-03-28]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×