Upprepningens återkomst?

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”Natur! Vi omgivas och omarmas av henne – Oförmögna att träda ut ur henne och oförmögna att komma djupare in i henne. Oombedd och utan varning tar hon upp oss i kretsloppet av sin ringdans och för oss med sig i sitt lopp tills vi uttröttade sjunka ur hennes armar. Hon skapar evigt nya gestalter; vad som är, vad som ännu ej var till, vad som varit kommer aldrig åter: allt är nytt och dock städse det gamla… …Det förgångna och framtiden vet hon icke av. Det närvarande är för henne evigheten. Hon är huld och god. Jag prisar henne med alla sina verk.”
Goethe


Upprepningens återkomst?

Jag har valt att försöka göra en liten jämförelse mellan Kierkegaard och Nietzsche, och i första hand mellan deras eventuellt snarlika ”läror” om ”upprepningen” respektive ”den eviga återkomsten”. Har dom nu ingenting direkt gemensamt, så ska jag åtminstone försöka visa att dom indirekt har rätt mycket med varandra att göra. Jag tänker först se vad Kierkegaard har att säga om upprepningen, för att sedan höra Nietzsche och slutligen se om en upprepningens återkomst möjligen skett i och med den senares predikan.

Upprepningen
Den första upprepningen man möter i Kierkegaards bok ”upprepningen”, vilken senare innehåller ett helt gäng båda goda och onda upprepningar, är den pseudonyma författarens namn, Constantin Constantius. Det är denna något cyniska iakttagare som i boken försöker undersöka upprepningens alla möjliga möjligheter och omöjligheter på ett tämlighen förvirrande sätt. Han verkar mena att man gör bäst i att skriva så att ”kättarna inte ska förstå”. För att undersöka upprepningens möjlighet och huruvida man skulle kunna tjäna något på en upprepning, bestämmer sig Constantin för att göra en resa till Berlin, där han redan varit en gång innan. Detta företag tar sig Constantin an då han är övertygad om att upprepningen kommer att spela en oerhört viktig roll i den nyare filosofin. Han säger att upprepningen motsvarar erinringen hos grekerna, det är samma rörelse bara i motsatt riktning. Erinringen upprepas baklänges och upprepningen erinras framlänges och på samma sätt som grekerna hävdade att all kunskap är erinring, så kommer den nya tidens filosofer hävda att hela livet är en upprepning. Det är bara genom en framåtrörelse man kan bli lycklig enligt Constantin. En undersökning av upprepningens möjlighet blir därför ungefär samma sak som att ta reda på om det överhuvudtaget är möjligt för människan att nå en varaktig och stabil lycka. Nåt som är av yttersta betydelse för människorna är kärlek och Constantin försöker nu visa att upprepningens kärlek är den bästa. Han ställer den aktiva upprepningens lycksalighet i ögonblicket mot hoppets oro, som är avhängig en alltid osäker framtid och mot erinringens ofrånkomliga vemod över flydda tider, vilka burit med sig den så eftertraktade och nu saknade kärleken. Att bara hoppas är fegt och att erinra sig det gamla är vällustigt och slappt menar Constantin. Han låter oss förstå att den som inte inser att livet är en upprepning och att det är däri livets skönhet ligger, dömer sig själv till att tyna bort, eftersom han då avskärmar sig från livets sanna näringskälla. För att en människa ska kunna bli lyckligt krävs det först och främst att hon vill upprepningen. Nödvändiga betingelser för detta verkar vara erfarenhet, men framförallt mod. Han säger att när man har seglat hela tillvaron kring, så kommer det visa sig, förutsatt att man har modet att förstå och lusten till att glädja sig åt det ofrånkomliga, att livet är en upprepning. Att acceptera att verkligheten är en upprepning är att ha mognat i allvar, och vem är väl mer mogen och allvarlig än Gud. Han inser i sin upphöjda salighet att upprepningen är den enda möjliga formeln för en värld. Det vore ju illa om Gud hade hållit sig till hoppets orealiserade önskningar eller vällustigt dragit världen allt längre bak i sin erinring. Inget hade då funnits.

Hur gick det då för Constantin Constantinus på sin forskarresa till Berlin? Jo han upptäcker att Upprepningen inte alls är möjlig. Hela resan slutar i idel besvikelser, allt han försöker upprepa från förra gången upplevs nu bara som tråkigt. Han ledsnar och åker istället hem för att hylla posthornet, det kan man ju blåsa i oräkneliga gånger utan att samma ton någonsin upprepar sig. Efter dessa totalt misslyckade och onda upprepningar är det istället en vän till Constantin som får rollen att genom sina upplevelser försöka visa för läsaren vad en god upprepning skulle kunna innebära. Hans vän ”den unge mannen” är förälskad, men det är en kärlek som inte kan realiseras eftersom han är ett tungsint undantag. Den unge mannen känner att han inte alls är skapt för det etiska livet med allt det innebär av moral, regler och giftermål. Detta leder till förvirring och splittring hos den olyckligt förälskade. Han anses skyldig inför världen, det etiska och det allmänna. Men han frågar sig om det inte vore ett större brott mot sig själv och flicka att ingå äktenskap? Han kommer fram till att ett äktenskap med sin älskade omöjligt kan bli verklighet och står nu inför det skandalösa, en återvändsgränd han inte kan komma ifrån förutom i kraft av det absurda Några sidor längre fram får vi veta av Constantin att hans vän nu står inför den verkliga upprepningens problem, som är av en helt annan typ än den världsliga och allmänna vilken alltid slutar i leda. Den ungen mannen är nu på höjden av sin förtvivlan och tar sin flykt till den modige Job i gamla testamentet. Denne gudfruktiga man som i likhet med den unge förlorade allt och hörde omgivningen predika moral, skuld och straff. Men Job lyssnade inte, utan ställde sig istället “inför den Högstes domstol oförskräckt som ett rytande lejon!” Det hela slutar med att gud blir vred på moralpredikanterna och att Job får tillbaka allt han förlorat dubbelt upp. Det som hände var att Job utsattes för en prövning i förhållande till evigheten. En prövning är en temporär kategori och just därigenom kan den, som tur är, även upphävas i tiden. Det är detta upphävande som är upprepningen och fås till stånd genom att man med största allvar och innerlighet konkret förstår evigheten. Den mest eftersträvansvärda upprepningen är alltså inte något yttre eller immanent, utan en slags inre och transcendent rörelse, som sker när människan har realiserat sig själv fullt ut, när hon har funnit en stabil ursprunglighet i allvaret och genom detta i alla väder lyckas bevara sin innerlighets glöd och kan vara sin egen skapande källa. Men så fort ursprungligheten försvinner så finns inte heller upprepningen där, inträder gör istället vanan och tråkigheten. Vanan är upprepningens absoluta motsats. I vanan så upplevs allt nytt som något redan känt, medan man i upprepningen med lust och glädje i ögonblicket upplever allt gammalt som något nytt. Den som har insett upprepningens realitet bejakar helt enkelt det som är fallet med en outsläcklig hunger, han gillar alltid läget.

Hur gick det då för den ungen mannen, lyckades han med upprepningen? Vi får i slutet av boken i ett brev från den unge mannen till Constantin veta att flickan gift sig med en annan. Han utropar i dityrambisk glädje att han nu funnit sin upprepning, att han nu fått sig själv åter och avslutar brevet med att hylla tillvaron. ”Leve kampens nöd! Leve segerns festliga jubel! Leve dansen i det oändligas virvel! Leve stormvågen som störtar mig i avgrunden! Leve stormvågen som kastar mig högre än stjärnorna!”. Men i ett efterord till ”Välborne Hr N. N. den verkligen läsaren av denna bok”, får vi veta att den unge mannen inte finns utan endast är ett påhitt av Constantin, en figur i en bok där han även placerat in sig själv, allt för att såväl som möjligt kunna belysa den unge mannens psykologi. Hans slutsats är att han inte fullt ut lyckades med den transcendenta rörelsen. Men hans halvdana upprepning gav honom ändå en religiös klangbotten, som gör det möjligt för honom att ana evigheten i ett hemlighetsfullt poetiskt dunkel. Något som är nödvändigt för ett religiöst författarskap. Den unge mannen var och förblev en diktare och glad är väl eftervärlden för det!

Återkomsten
Även Nietzsches bok ”Så talade Zarathustra” innehåller upprepningar, bland annat ett ofta återkommande skrattande. Zarathustra går även, som solen, hela tiden upp och ner, först in i sig själv och sin visdom, för att sedan i likhet med Platons filosofer gå ner till folket och berätta vad han skådat. Han gör även långa vandringar genom världens nihilism för att samla erfarenheter, styrka och mod att våga acceptera det enda adekvata sättet att se på livet, som en evig återkomst. I linje med Kierkegaards förslag så ger sig Zarathustra också ut på en seglats. Det är under sitt andra nedstigande, ombord på en båt bland andra modiga sökare, vilka i likhet med Zarathustra själv törs styra ut på fruktansvärda hav, som han för första gången känner sig själv och tiden mogen att förkunna läran om den eviga återkomsten, vilket görs genom en berättelse om en gåtfull syn. Inte heller Nietzsche gör sig några som helst besvär för såna som trevande och fegt försöker uttyda det lilla, han vänder sig ju till framtidens filosofer som hatar allt smått, åtminstone så länge det finns utrymme för stora fantastiska gissningar. Synen börjar med att en dyster Zarathustra sakta släpar sig upp längs en liten bergsstig, tyngd av sin ärkefiende. Denna Zarathustras djävul, till hälften dvärg och till hälften mullvad är tyngdens ande, den som på grund av sin livsfientlighet vill hämnas på livet. Men plötsligt tar profeten mod till sig och försöker skrämma mullvaden med sin avgrundsdjupa tanke. Men den lilla dvärgen förstår inte det stora och förskräckliga i den, han hoppar i istället nyfiket ner från Zarathustras skuldra och blir uppmärksam på en port som det står skrivet ”ögonblick” på. Zarathustra frågar nu dvärgen om han tror att evigheterna på båda sidor om denna port evigt kommer att motsäga varandra? Dvärgen verkar erkänna orimligheten i detta och mumlar bara föraktfullt att allt rakt ljuger och att tiden i sig själv är en cirkel. Zarathustra blir nu lite ilsken då han tycker att dvärgen gör det alltför lätt för sig. Han försöker nu förklara för sin börda vad en krum värld får för konsekvenser. Eftersom det inte finns några motsägelsefulla evigheter, så kommer allt ändligt att löpa genom denna port ett oändligt antal gånger, och livet blir en evig återkomst. Men synen är inte slut här, snart ser han en herde sprattlande på marken under en kvävande och förskräcklig fasa. Hans olycka beror på att en stor svart orm krupit in i hans svalg och där bitit sig fast. Zarathustra försöker utan framgång dra ormen ur hans mun, och skriker slutligen att herden själv ska bita till. Han tar mod till sig och gör som han blev tillsagd, spottar ut huvudet och blir genast förvandlad till en skrattande. Synen tolkas av Zarathustra som ett varsel om något fruktansvärt, men också något underbart som kommer hända i hans egen framtid. Hans längtan efter skrattet tär honom, men menar ändå att han nu aldrig skulle kunna uthärda att dö. Här börjar nu hans sökande på allvar, efter den sista avgrundsdjupa prövning, vars övervinnande likt en stormvåg kommer kasta honom högre än stjärnorna.

Hur gick det då för Zarathustra, klarade han av att bära kunskapen om den eviga återkomsten? Jo då, det ordnade sig tillslut. Den stora svarta ormen kröp in i hans svalg, och precis som Job modigt röt som ett lejon mot moralen, så tog även Zarathustra mod till sig och bet av ormens huvud, frigjorde sig från världens begränsningar, fann sig själv och fick sin själsfrälsning. Tillskillnad från Kierkegaard som med en pseudonyms hjälp hittade på en ung man som verkar få upprepa hans egna erfarenheter och öde, så gick det väl tyvärr i förhållande till sin diktskapelse snarare precis tvärt om för Nietzsche, som så småningom helt tappade bort sig själv.

?
Har då upprepningens återkomst skett? Det är kanske inte helt lätt att svara på. Vad Kierkegaards upprepning egentligen innebär verkar för oinvigda för alltid vara dolt i hans egenartade religiösa tro. Och Nietzsches lära om den eviga återkomsten är inte lättare att förstå, då även den verkar vara ordentligt dold i mystik och transcendens. Men gemensamt verkar dom i alla fall ha, att det handlar om verklighetens innersta och för människan mycket svårfattliga natur. Båda gör ju klart att det är fruktlöst att försöka förstå vare sig upprepningen eller återkomsten som något trivialt. Det handlar inte i första hand om dom tråkiga upprepningarna vi kan iaktta i samhället, inte heller om naturens lagbundna och mekaniska kretslopp eller om stora världsår i stoikernas och vedaskrifternas mening, som man passivt bara ska acceptera som meningsfulla av det ena eller andra skälet. Med det inte sagt att även allt detta kanske ryms under begreppen ”upprepningen” och ”den eviga återkomsten”, men främst verkar det onekligen ha att göra med ett slags eget självförverkligande och meningsskapande. Att leva i upprepningen eller klara att bara den tunga börda som insikten om den eviga återkomsten ger, är mer ett sätt att vara, än något att ha kunskap om. Sanningen är ändå alltid subjektiv, allt är perspektivistiskt. Bara en objektiv sanning är säker här i världen, att den finns till och enbart därför så förtjänar den att bejakas och skapas i hela sin mångfald. I Likhet Med Job som beskyller sina belackare för att vara partiska med gud och på så sätt får över honom på sin sida , så värnar både Kierkegaard och Nietzsche till den enskilda individen att inte förlita sig på någon hinsides frälsning utan istället ta mod till sig och själv skapa sin egen. Dom verkar mena att enda sättet att nå det gudomliga är att göra sig själv gudomlig, göra verklighetens innersta till sitt eget jag. Det sägs att båda alltid promenerade till sig sina bästa tankar och vägrade slå sig ner och vara nöjda med några en gång för alla färdiga metafysiska ”sanningar”. Gemensamt uppskattade dom i viss mån Sokrates, Spinoza och Schopenhauer, kanske inte alltid lika mycket för vad dom lärde ut, som för deras civilkurage och orubbliga karaktär, det helt centrala i deras filosofi var ju just den enskilda individens existens. Båda verkade även ha ungefär samma aningar om vad som behövdes för att människorna ska kunna ha en chans att bli sig själva. Det var inget mindre än en rejäl dos dionysisk lidelse, enskildhet och innerlighet för att lösa upp den masspsykos som de ansåg att den fegt nöjda uniforma och apollinska allmänheten befann sig i. Dom ville få människorna att frigöra sig från sin passivitet, få dem att göra av med all gammal invand statisk kunskap som inte befr...