Bokrecension: Therese Raquin av Emile Zola

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag har läst Emile Zolas Thérèse Raquin, som är en roman från 1867. Boken var med och inledde naturalismen, detta märker man på Zolas sätt att måla upp den nakna sanningen. Han är mycket vetenskaplig när han skriver och visar inte så mycket känslor. Zola behandlar människans existens och tycker om att skriva om allt hemskt som kan hända i livet. Det är en dyster roman som skildrar ett triangeldrama, ett mord och mördarnas psykiska påfrestningar efter mordet.
Boken handlar om en kvinna som växer upp med sin faster och hennes son. Fastern arrangerar ett bröllop åt sin son och brorsdotter. Men kvinnan tycker inte om situationen och hittar snart en älskare. Efter ett tag beslutar kvinnan och hennes älskare att de ska mörda hennes äkta man. Änkan och älskaren gifter sig, men klarar inte av att leva med mordet på sitt samvete och tar tillsammans självmord.
Största delen av boken utspelar sig i familjens lägenhet i den lilla lumpna passagen någonstans i Frankrike. Under Thereses och Camilles barndom bor de några år ute på landet där Thérèse verkligen kan leva ut sina känslor, men när de flyttar tillbaka in till stan känner man att hennes inre på något sätt dör, detta märker man på väl författaren sätt att beskriva miljön. Miljön på landet är vacker och varm med en grönskande natur och solens sköna strålar. Medan miljön i staden är minst sagt deprimerande. Dessa skillnader beskriver Zola mycket bra. När man läser känner man värmen och skönheten på landet och i stan den ruttna doften och den fuktiga luften krypa längs ryggraden.
I början av boken beskrivs miljön bra, men lite längre fram är den lite tafatt beskriven. Man glömmer nästan bort hur allting ser ut mot slutet.
Det är i stort sätt bara fyra människor man får möta i den här boken, förutom ett par biroller som jag tror varken författare eller läsaren lägger stor vikt på. Detta tycker jag är ganska bra i en roman. Det blir mycket lättare att lära känna huvudpersonerna och man slipper bry sig om att memorera massa namn.
Först får vi möta Madame Raquin, som är klippan som håller handlingarna tillsammans. Hon väldigt överbeskyddande mot sina små barn, som hon kallar dem. Redan tidigt i boken har hon planerat barnens liv – de ska gifta sig med varandra och tillsammans ärva hennes pengar. Hon är en typisk butter, förutsägbar och tråkig tant. Hennes son Camille är en liten skröplig kille, han var sjuk väldigt ofta när han var liten. Han vill leva lugnt i sitt beskyddade hem. Det är först här skillnaden mellan Camille och Thérèse märks. Thérèse var mycket livfull som barn. Vi träffar henne i boken när hennes far kommer med henne till Madame Raquin för att han inte kan ta hand om henne. Hennes mor, som var ifrån Algeriet, dog strax efter födseln. Här märker man att Zola lägger vikt på arvet, han menar att Thérèses livfullhet kommer ifrån sin mors utländska blod. När Thérèse fortfarande är barn hindras hennes livfullhet av mosterns överbeskyddande och med tiden dör Thérèses livsgnista helt. Detta märks främst då familjen har flyttat in till staden. Men den vaknar snart till liv igen när hon startar ett förhållande med sin mans gamla barndomskamrat Laurent. Laurent och Camille är varandras motsatts på många sätt. Han är väldigt manlig, muskulös och energisk man. När familjen flyttar in till staden väcks lite hopp hos Camille, som har börjat tröttna lite på moderns tjatande, han har beslutat att ta ett jobb. Under tiden som han jobbar blir han lite gladlyntare. När Thérèse och Laurent börjar sitt förhållande, som självklart är hemligt, lever hon ut. Hon blir en helt annan människa. Vi har bara fått se henne liknande en gång tidigare och detta var vid en kort period i hennes ungdom då de levde på landet. De kom på idén att mörda Camille så att de sen kunde gifta sig, leva tillsammans och slippa smyga till varandra. Men efter mordet gick det inte riktigt som planerat. De mår fruktansvärt dåligt av varandras närvaro. Zola skriver i boken ”Camilles vålnad hade manats fram och slog sig nu ned mellan de nygifta framför den flammande brasan. Thérèse och Laurent återfann den dränktes kalla fuktiga lukt i den varma luften de andades. De sade sig att det fanns ett lik i rummet, alldeles bredvid dem, och de iakttog varandra utan att våga röra sig. Nu rullades hela den hemska berättelsen om deras brott upp i deras minne. Offrets namn var nog för att uppfylla dem med det förflutna, för att tvinga dem att återuppleva ångesten omkring mordet.”. Deras sinnen bryter ihop. Till slut försöker de mörda varandra, men kommer på den andre precis innan. Så de delar på giftet och dör bredvid varandra.
Jag tror att det författaren vill säga med sin roman är att synden straffar sig själv. Han tycker också det är spännande att leka med det mänskliga psyket och efterf...