En studie av ställningsfullmakten i svensk rätt

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

INNEHÅLLSFÖRTECKNING
FÖRKORTNINGAR 2

1 INLEDNING 3
1.1 PROBLEMSTÄLLNING 3
1.2 AVGRÄNSNING 4
1.3 SYFTE 4
1.4 DISPOSITION 5
1.5 JURIDISK METOD 5

2 FULLMAKT 6
2.1 OLIKA TYPER AV FULLMAKTER 6
2.2 STÄLLNINGSFULLMAKT 8
2.2.1 Ställningsfullmäktigens behörighet 11
2.2.1.1 Lag 11
2.2.1.2 Sedvänja 12
2.2.1.3 Ändamålsövervägande 13
2.2.1.4 Rättshandlingens beskaffenhet 14

3 BEHÖRIGHETSÖVERSKRIDANDE 15
3.1 KONSEKVENSER AV BEHÖRIGHETSÖVERSKRIDANDE 15
3.2 SAMHÄLLSEKONOMISKA KONSEKVENSER 17
3.3 RÄTTSSÄKERHETEN – HUR KAN TREDJE MAN AVGÖRA EN FULLMÄKTIGS BEHÖRIGHET? 17

4 RÄTTSPRAXIS 19

5. AVSLUTANDE SYNPUNKTER 40

6. KÄLLOR OCH LITTERATUR 41




Förkortningar

Art Artikel
AvtL Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område
HD Högsta Domstolen
HovR Hovrätt
JustR Justitieråd
JT Juridisk Tidskrift vid Stockholms Universitet
JämO Jämställdhetsombudsmannen
NJA Nytt Juridiskt Arkiv, avdelning I
NJA II Nytt Juridiskt Arkiv, avdelning II
Prop Proposition
RH Rättsfall från hovrätterna
SFS Svensk författningssamling
SjöL Sjölagen (1994:1009)
SOU Statens offentliga utredningar
SvJT Svensk Juristtidning


1 Inledning
1.1 Problemställning

Vem har rätt/möjlighet att ingå avtal för en annans räkning? Denna fråga behandlas bl.a. i fullmaktsinstitutet. Flertalet avtal träffas dagligen av personer som p.g.a. sin ställning i ett bolag har rätt att ingå avtal för bolagets räkning. I ett kommersiellt förhållande mellan två avtalsparter kan man utgå ifrån att det oftast är personer som inte är VD eller ingår i bolagets styrelse som ingår de flesta avtal. En aktiemäklare hos en fondkommission kan ingå avtal för åtskilliga miljoner kronor dagligen för sin arbetsgivares räkning. En säljare vid ett telefonbolag kan ingå avtal med flera privatpersoner under en dag. Hur kan dessa personer binda sin respektive huvudman vid olika avtal? Vad sker för det fall att fullmäktigen överskridit sin behörighet? Vad har ett sådant avtal för rättsverkningar? Hur kan tredje man veta att den han har kontakt med har behörighet att binda sin huvudman vid ett eventuellt avtal?

Det är de huvudsakliga frågorna som jag har för avsikt att försöka besvara i denna framställning. Uppsatsen kommer att behandla institutet ställningsfullmakt. För att göra detta blir det även nödvändigt att kortfattat redogöra för de olika typer av fullmakter som finns. Vidare kommer jag att relativt ingående redogöra för hur ställningsfullmäktigens behörighet uppkommer.

Mitt intresse för ämnet har väckts under den tid som jag varit verksam som informationschef/grundare av ett företag vid namn Studentum AB. Företaget sysslar med marknadsföring av utbildningar primärt via Internet (se www.studentum.se). För närvarande har Studentum AB fyra heltidsanställda försäljare som dagligen träffar avtal med företagets kunder via telefon, mail och även skriftliga avtal. Företaget har aldrig reglerat deras möjlighet att binda Studentum AB i respektive anställds anställningsavtal. Detta har inte heller diskuterats mellan företaget och de anställda. Rabattsatser, villkor för införsäljningar m.m. har diskuterats ad hoc av primärt företagets VD tillsammans med respektive säljare. Hur kan då dels företaget (Studentum AB) samt den aktuella kunden veta, eller annorlunda uttryckt, vara helt säker på att ett bindande avtal verkligen har träffats?

1.2 Avgränsning

Som framgått av inledningen kommer jag att redogöra för institutet ställningsfullmakt. Jag kommer endast kortfattat att redogöra för övriga fullmakter. Vidare kommer jag endast att behandla ställningsfullmakt där huvudmannen är en juridisk person. Jag kommer således i princip ej att behandla ställningsfullmakt som uppkommit på icke kommersiella områden.

Utgångspunkten för min redogörelse är att ett avtal har träffats mellan två parter, varav minst den ena parten är en juridisk person. Det föreligger en ställningsfullmakt från huvudmannen till fullmäktigen. De avtal som uppsatsen behandlar kommer att avse avtal som till alla delar förutom fullmäktigens eventuella behörighetsöverskridande är giltiga. Jag kommer således ej att redogöra för tredje mans eventuellt bristande rättshandlingsförmåga.

1.3 Syfte

Syftet med uppsatsen är att redogöra för hur ställningsfullmakt kan uppstå. Jag kommer även att redogöra för de konsekvenser ett behörighetsöverskridande hos fullmäktigen får för det avtal som träffats mellan fullmaktsgivaren och tredje man. I denna del av uppsatsen anläggs ett de lege lata perspektiv. Jag kommer även att försöka beskriva rättsutvecklingen vad gäller ställningsfullmakt. Här kommer även en kortfattat samhällsekonomisk bedömning av ställningsfullmaktens konsekvenser att göras. I detta avsnitt av uppsatsen anläggs ett de lege ferenda perspektiv. Min förhoppning är här att kunna bidra till en ökad förutsägbarhet hur behörigheten för en person med ställningsfullmakt bestäms.


1.4 Disposition

Uppsatsen har följande disposition; i kapitel två sker en genomgång av olika typer av fullmakter. Huvudsakligen kommer kapitlet att redogöra för ställningsfullmakten. En kortare redogörelse för övriga fullmakter kommer dock att göras, för att visa på likheter och skillnader avseende ställningsfullmakten i förhållande till övriga fullmakter. I kapitel tre redogörs för konsekvenser av fullmäktigens eventuella behörighetsöverskridande. Kapitlet kommer även att behandla hur tredje man kan avgöra fullmäktigens behörighet samt vilken samhällsekonomisk betydelse ställningsfullmakten har. En kort prognostisering av fullmaktsinstitutet kommer att avsluta kapitlet. I kapitel fyra sker en utförlig praxisgenomgång av de domar som jag funnit relevanta på området. Här görs återknytningar till tidigare teorier som presenterats i uppsatsen. Kapitel fem innehåller en sammanfattning. Personliga reflektioner och slutsatser presenteras även i denna del av uppsatsen.

1.5 Juridisk metod

Min utgångspunkt vid utarbetandet av denna uppsats har varit användandet av traditionell rättsdogmatisk metod. Med detta menas att jag studerat de gällande rättskällorna; lag, förarbeten, rättspraxis, sedvänja samt doktrin. Jag har således haft för avsikt att redogöra för vad som är gällande rätt, de lege lata, avseende ställningsfullmakten och dess rättsverkningar. I uppsatsen ges även utrymme för samhälls- och rättsekonomiska analyser av ställningsfullmaktens rättsverkningar. Dessa bedömningar kommer växelvis att ske de lege late respektive de lege ferenda.

2 Fullmakt
2.1 Olika typer av fullmakter

Ett avtal kan träffas direkt mellan parterna. Förutom avtalsslut mellan två parter kan avtal slutas med hjälp av en fullmäktig. Detta är ofta fördelaktigt ur en ekonomisk synvinkel då huvudmannen ofta inte kan/har möjlighet att direkt sluta avtal med sin motpart. När man diskuterar fullmakt och avtalsslutande via fullmakt finns alltid (minst) tre parter inblandande, dessa benämns vanligen; fullmaktsgivaren , fullmäktigen och tredje man. Värt att notera är att man benämner den part som fullmäktigen slutar avtal med på fullmaktsgivarens vägnar som tredje man, en benämning som traditionellt har en annan betydelse inom juridiken. Fullmaktsgivaren är den person som utfärdar fullmakten. Fullmäktigen är den person som bemyndigas enligt fullmakten. Tredje man är fullmaktsgivarens tänkta avtalspart.

Relationen mellan tredje man och fullmaktsgivaren betecknas ofta som det yttre rättsförhållandet. Med detta menas att fullmakten ofta ses som en rättshandling riktad till tredje man. Detta synsätt har dock fått utstå kritik. I den rättsliga relationen mellan fullmäktigen och fullmaktsgivaren finns det oftast ett avtal som har formen av sysslomannaavtal. Det kan röra sig om ett uppdrag att ta hand om fullmaktsgivarens kundservice via telefon, försäljning av fullmaktsgivarens produkter, etc. De parter som agerar vid avtalsslutandet är fullmäktigen och tredje man. Vid avtalsslutandet är det dock endast fullmaktsgivaren och (i regel) tredje man som binds vid avtalet, eftersom avtalsslutandet av fullmäktigen har skett i fullmaktsgivarens namn.

Regler om fullmakt finns i andra kapitlet avtalslagen. I motiven till avtalslagen beskrivs fullmakten som en förklaring till tredje man från huvudmannen där huvudmannen accepterar de rättigheter och skyldigheter som stipuleras i ett eventuellt avtal som träffas på dennes vägnar av fullmäktigen. Fullmakten beskriver således som något skilt från det avtal/uppdrag som finns mellan fullmäktigen och fullmaktsgivaren. Sikte tas istället på det yttre rättsförhållandet mellan fullmaktsgivaren och tredje man.

Traditionellt görs en åtskillnad mellan självständiga och osjälvständiga fullmakter. Den osjälvständiga fullmakten brukar även betecknas som uppdragsfullmakt. Nedan kommer en kortfattad redogörelse att göras av denna fullmakt.

- Under de självständiga fullmakterna brukar man hänföra; fullmakter med uttrycklig (fullmakts-)förklaring. Det kan röra sig om en skriftlig fullmakt, en kungörelsefullmakt eller en s.k. direktmeddelad fullmakt. Även ställningsfullmakten brukar hänföras till denna grupp av fullmakter. Gemensamt för dessa fullmakter är att de är synbara för tredje man. Fullmakten innebär att tredje man via vissa synbara fakta kan skaffa sig en uppfattning om fullmäktigens behörighet. Genom rättspraxis har även tolerans- och kombinationsfullmakten utvecklats. En toleransfullmakt kan aktualiseras då brist på sedvänja ”botas” genom att fullmaktsgivaren ej ingriper trots ett upprepat handlande av fullmäktigen. Detta kan resultera i att fullmaktsgivaren blir bunden av de rättshandlingar som fullmäktigen företar trots avsaknad av egentlig sedvänja. En kombinationsfullmakt är närmast att ses som en fullmakt vars uppkomst bygger på förekomsten av vissa yttre fakta (för tredje man) i samspel med tolerans från fullmaktsgivarens sida. Detta medför tillsammans förekomsten av en s.k. kombinationsfullmakt

- Därutöver finns den osjälvständiga fullmakten, även kallad uppdragsfullmakten. Uppdragsfullmakten grundar sig enbart på rättsförhållandet mellan fullmäktigen och fullmaktsgivaren. Den har inga yttre synbara tecken som går att identifiera av tredje man. Tredje man förlitar sig således uteslutande på vad fullmäktigen uppger om sin behörighet.

Ovan nämnda typer av fullmakter har ansetts vara uttömmande. Samtliga rättsverkningar som kan tänkas uppstå vid en fullmakts utfärdande skall kunna härledas till ovan nämnda fullmaktstyper. Noterbart är att en eventuell behörighet kan grunda sig på en eller flera typer av fullmakter, som ibland är kumulativa eller alternativa. Man kan t.ex. tänka sig att en tillfällig (tidsbestämd) skriftlig fullmakt utvidgar en fullmäktiges behörighet enligt en annan fullmakt.

2.2 Ställningsfullmakt

En fullmaktstyp som har stor praktisk betydelse i dagens samhälle är ställningsfullmakten, 10 § 2 st AvtL. Denna fullmakt bygger på att fullmäktigen, gentemot tredje man, har erhållit vissa yttre synbara tecken som leder till att tredje man får uppfattningen att fullmäktigen, på grund av sin ställning har rätt att binda fullmaktsgivaren. Denna behörighet skall grunda sig på fullmäktigens ställning såsom anställd i annans tjänst eller annars till följda av avtal mellan fullmaktsgivaren och fullmäktigen. Det senare är ofta fallet vid olika uppdrag från fullmaktsgivaren till fullmäktigen. 10 § 2 st AvtL inskränker således inte fullmakten till att endast innefatta anställningsavtal. Trots att behörigheten för fullmäktigen kan uppkomma genom ett ”internt” avtal med fullmäktigen så räknas ställningsfullmakten till de självständiga fullmakterna, då behörigheten beror av den yttre synbara ställning som fullmäktigen intar gentemot tredje man. Fullmaktsgivaren kan inskränka fullmakten genom instruktioner (muntliga eller skriftliga) till fullmäktigens avseende hans befogenhet. Dessa inskränkningar kan endast göras gällande gentemot en ondtroende tredje man, se 11 § 1 st AvtL

10 § 2 st AvtL innehåller följande rekvisit vilka måste föreligga för att en ställningsfullmakt skall anses föreligga;

1) Mellanmannen skall inta en ställning. Med detta menas t.ex. en kassörska i kassan på ett varuhus. I och med att hon arbetar i kassan signalerar hon yttre synbara tecken för tredje man som ger intrycket av att hon de facto innehar en viss ställning. Gränsen avseende var eller när denna ställning uppkommer kan bli svår att avgöra, men yttre synbara tecken som att fullmäktigen har en viss titel eller befinner sig i huvudmannens lokaler är indikationer på att han innehar en dylik ställning.

2) Ställningen skall enligt lag eller sedvänja medföra behörighet för mellanmannen att med bindande verkan träffa avtal för huvudmannens räkning. Hänvisningen till lag får anses som en påminnelse om att vissa specialstadganden innefattar regler om ställningsfullmakt, se nedan. Hänvisningen till sedvänja har desto större praktiskt betydelse. Sammanfattningsvis kan konstateras att sedvänja skall föreligga för att en ställningsfullmakt skall anses föreligga. Huruvida en dylik sedvänja föreligger eller ej, se vidare 2.2.1.2.

3) Ställningen som fullmäktigen intar skall grunda sig på avtal med huvudmannen. I exemplet ovan med butiksbiträdet grundar sig dennes ställning på ett anställningsavtal. Även olika uppdragsavtal kan ligga till grund som avtal mellan huvudmannen och fullmäktigen. Ett exempel då huvudmannen ej blir bunden är när en främmande person befinner sig i huvudmannens butik och gentemot tredje man agerar expedit. Någon bundenhet för huvudmannen i detta fall torde ej uppkomma.

4) Fullmäktigen skall företa rättshandlingen i huvudmannens namn. I svensk rätt föreligger en presumtion för att en person handlar i eget namn, då betalningsskyldigheten (och övriga skyldigheter) enligt avtalet blir gällande för den personen. För att huvudmannen skall bli bunden av det avtal som fullmäktigen träffar med tredje man krävs således att fullmäktigen bryter presumtionen att han skulle avtala i eget namn. För att fullmaktsläran i nordisk rätt skall kunna åberopas krävs att fullmäktigen agerat i huvudmannens namn. Att endast påstå att fullmäktigen ingått avtalet för huvudmannens räkning torde ej vara tillräckligt för att huvudmannens skall bli bunden av avtalet. För att ett sådant påstående skall godtas krävs att fullmäktigen kan styrka att han agerat i huvudmannens namn. Slutligen anses att huvudmannen blir bunden av avtalet om det för parterna varit ”förutsatt” att huvudmannen skulle för sina fordringsanspråk hålla sig endast till viss tredje man.

5) Rättshandlingen skall falla inom fullmaktens gränser, dvs. inom gränsen för den behörighet som lag eller sedvänja stipulerar. Tolkas meningen e contrario finner man att en rättshandling som fullmäktigen utför och som faller utanför fullmaktens gränser (behörigheten) inte blir gällande gentemot huvudmannen. Om fullmäktigen företar en rättshandling som faller utanför behörigheten skall den fullmäktige själv ansvara för rättshandlingen. Tredje man som är i god tro, kan i sådant fall kräva skadestånd av fullmäktigen. Detta stadgas i 25 § AvtL.

6) Tredje man måste agera i god tro. Han skall inte ha insett eller bort inse förekomsten av inskränkande föreskrifter från huvudmannen till fullmäktigen eller avsaknad av ställningsfullmakt hos fullmäktigen. Ond tro hos tredje man föreligger t.ex. om denne känner till eller borde ha känt till en inskränkande föreskrift som meddelats från huvudmannen till fullmäktigen. Dock får eventuella inskränkningar i fullmäktigens befogenhet inte någon betydelse för det fall tredje man agerar i god tro. Tredje man anses inte heller med framgång kunna hävda att han handlat i god tro avseende yttre synbara förhållanden som han rimligtvis borde ha noterat.

Utgångspunkten att ställningen är ett avgörande moment i vad som skall avgöra ställningsfullmaktens gränser förekommer tidigt i tysk rätt men har enligt Grönfors utvecklats främst i skandinavisk rätt.


2.2.1 Ställningsfullmäktigens behörighet

Ställningsfullmäktigens behörighet (dvs. vad som avgör vilka rättshandlingar som faller innom fullmäktigens behörighet) är beroende av ställningens art och bestäms av sedvänja eller lag, se 10 § 2 st. AvtL Följer behörigheten av en viss ställning eller, mer sällan, av lag skall fullmaktsreglerna tillämpas på den aktuella situation. Här har dock en viss utvidgning skett under senare år, ställningsfullmäktiges behörighet kan även bestämmas genom s.k. ändamålsavgörande samt av rättshandlingens beskaffenhet, se nedan.
2.2.1.1 Lag

En ställningsfullmakt kan uppkomma på grund av lag. I 6 kap 8-10 §§ SjöL ges en fartygsbefälhavare behörighet att på redarens vägnar ingå avtal rörande transport av gods och passagerare på en viss rutt. Denna ställningsfullmakt har gamla traditioner och historien visar att fartygsbefälhavaren redan i romersk rätt hade en ställningsfullmakt att binda redaren i dylika frågor. Behörigheten i 6 kap 8-10 §§ SjöL är konstruerat som ett fast omfång. Med detta avses att behörigheten omfattar rättshandlingar som är till för fartygets bevarande och fortsättningen av aktuell resa. Med tanke på att man fortfarande har att göra med en självständig fullmakt blir den yttre synbara situationen av yttersta vikt. De rättshandlingar som befälhavaren företar skall typiskt sett falla innanför fartygets bevarande eller resans fortsättande för att vara bindande för huvudmannen, redaren. Ändamålen med rättshandlingen som fartygsbefälhavaren företar skall vara ägnad att verka för resandets samt fartygets bevarande. Den ställningsfullmakt som stadgas i 6 kap. 8-10 §§ SjöL är ej att ses som ”exklusiv” dvs. man kan fortfarande tänka sig situationer då den allmänna ställningsfullmakten enligt 10 § 2 st AvtL tillämpas parallellt med ställningsfullmakten enligt SjöL. Detta kan bli aktuellt när en ställningsfullmakt i enlighet med avtalslagen inte är begränsad till en viss resa eller för fartygets bevarande.

Ett annat exempel på ställningsfullmakt i lag är 5 kap 1 §, distans- och hemförsäljningslagen (2005:59). Enligt denna bestämmelse har näringsidkarens ombud en viss behörighet att vid avtalets ingående utfästa vissa förmåner trots att dessa kan avvika från fullmaktsgivarens, huvudmannens skriftliga avtalsunderlag. Ombudet, fullmäktigen har även rätt att motta betalning från tredje man. Denna behörighet kan fullmaktsgivaren ej inskränka. För det fall fullmäktigen t.ex. ger ett löfte om en extra rabatt som inte finns med i det tryckta avtalet blir fullmaktsgivaren bunden, förutsatt att tredje man är i god tro. Anledningen till denna något ovanliga bestämmelse vad gäller ställningsfullmakt får antas vara att lagstiftaren velat skapa ett starkare konsumentskydd.

2.2.1.2 Sedvänja

Som ovan konstaterats hänvisar 10 § 2 st AvtL till såväl lag som sedvänja avseende ställning som medför behörighet. Hänvisningen till sedvänja är av betydligt större praktisk vikt än hänvisningen till lag. Den praktiska betydelsen av hänvisningen till lag är att betrakta som ringa. Någon klar definition av begreppet sedvänja torde ej föreligga i praxis. I och med hänvisningen till sedvänja i 10 § st AvtL har domstolarna getts stor möjlighet att tolka in olika handelsbruk och eller andra företeelser under begreppet sedvänja samtidigt som den ändå håller sig inom ”lagens gränser”. Domstolarna kan med andra ord bruka stadgandets hänvisning till sedvänja såsom ”rättsgrund” för den egna rättsskapande verksamheten då den anser att behörighet enligt ställningsfullmakt skall föreligga. Lagstiftaren har således gett domstolen ett tänjbart rekvisit vid bestämmande huruvida en rättshandling skall falla inom ramen för ställningsfullmakten eller inte. Se mer om detta under 2.2.1.3.

Med hänvisningen till sedvänja som ett behörighetsgrundande rättsfaktum avses inte samma sak som en hänvisning till handelsbruk (kutym). Med sedvänja avses istället en hänvisning till gängse skicka och bruk samt en hänvisning till ”den allmänna rättsuppfattningen”. För att sedvänja skall medföra behörighet enligt reglerna om ställningsfullmakt krävs således att sedvänjan skall föreligga enligt en allmän uppfattning i en viss bransch eller liknande. Sedvänjan skall således inte grunda sig på ett lokalt handelsbruk (kutymer) eller liknande. Ett handelsbruk som uppkommit mellan två parter kan vara avgörande som tolkningsdata vid bestämmande av ett visst avtals innehåll men detta kan aldrig vara grund för ställningsfullmakt i enlighet med reglerna om ställningsfullmakt enligt sedvänja. I motiven till köplagen anges att ett handelsbruk för att vinna tillämpning skall ha erhållit allmän utvidgning samt även ha vunnit en viss stadga och fasthet. Begreppet sedvänja får därför förutsättas ha en något mer vidsträckt innebörd än begreppet handelsbruk.

Begreppet sedvänja innefattar att handlingstypen som skall innefattas under detta begrepp har nått en geografisk spridning. Till skillnad från handelsbruk kan det ej röra sig om lokala förhållanden. För att ett handlande skall falla inom ramen för sedvänja bör man således kunna konstatera ett handlande som är mer allmänt utbrett och accepterat.

2.2.1.3 Ändamålsövervägande

I de flesta fall av ställningsfullmakt är det sedvänjan som är avgörande för huruvida en rättshandling som företas av fullmäktigen skall vara bindande för huvudmannen. Dock kan man i rättspraxis se vissa avsteg från denna princip. I vissa fall har HD ansett att en praktisk bedömning/ändamålsavgörande har lett till att rättshandlingen skall vara bindande för fullmaktsgivarens räkning. Man kan därvid konstatera att HD ej fastställt någon sedvänja men ur ett ändamålsperspektiv ansett att rättshandlingen skall vara bindande för huvudmannen. Med denna formulering konstaterar HD att någon traditionell ställningsfullmakt inte föreligger. Samtidigt väljer HD att utvidga 10 § 2 st AvtL till att även täcka dessa situationer, med uppfattningen att man fortfarande har stöd i lag genom uttrycket sedvänja. HD har således inordnat begreppet ”praktisk bedömning” under ordet sedvänja. Någon annat lagstöd för HD:s resonemang torde man inte kunna finna stöd för. Den aktuella utvidgningen av ställningsfullmakten får anses som naturlig bl.a. med tanke på det faktum att fullmaktsreglerna innehåller vissa normativa inslag.

Hur HD har tillämpat detta begrepp i praxis behandlas under kapitel fyra.


2.2.1.4 Rättshandlingens beskaffenhet

Ytterligare ett sätta att fastställa huruvida ställningsfullmakt föreligger är genom rättshandlingens beskaffenhet. I NJA 1998 s 304 (se nedan) för HD ett resonemang om vilka rättshandlingar som skall anses falla inom ramen för en ställningsfullmakt. HD konstaterar att det vanligtvis rör rättshandlingar av schablonartat slag. I rättsfallet hade en dödsbodelägare haft behörighet att upplåta vissa delar av dödsboets mark till sina grannar, för vinterförvaring av båt och anläggande av ett potatisland. HD anser dock att denna dödsbodelägare inte haft behörighet att ingå avtal om upplåtelse av mark för att grannarna skulle uppföra ett garage.

Av domen framgår att HD beaktat rättshandlingens beskaffenhet för att avgöra om den faller inom dödsbodelägarens behörighet. En mer ovanlig och omfattande rättshandling anses således inte falla inom behörigheten.

I RH 1996:159 finner HovR att en föreståndare för ett kommunalt daghem inte haft behörighet att träffa avtal avseende leasing av ett solarium. Hovrätten anser inledningsvis att det är samma regler som får anses tillämpliga för en kommun som för ett privat rättssubjekt vad gäller ingående av rättshandlingar genom fullmäktig. Reglerna om ställningsfullmakt i 10 § 2 st AvtL anses av domstolen gälla för den aktuella rättshandlingen som föreståndaren för daghemmet ingått. Efter detta konstaterar hovrätten att för att föreståndaren skall kunna binda sin huvudman, enligt reglerna om ställningsfullmakt, krävs att sedvänja föreligger. Sedvänja gäller dock endast ärenden av mer rutin- eller schablonartad karaktär. Detta anses inte vara för handen i aktuella fallet. HovR finner således att föreståndaren inte haft behörighet att träffa det aktuella avtalet.




3 Behörighetsöverskridande
3.1 Konsekvenser av behörighetsöverskridande

Vad som gäller om fullmäktigen agerar utan fullmakt eller utöver sin behörighet behandlas i 25 § AvtL. Fullmäktigen kan mycket väl tänkas förutsätta att en ställningsfullmakt föreligger när det i själva verket inte förhåller sig så, dvs. de rekvisit som ovan beskrivits är inte uppfyllda för att en ställningsfullmakt skall föreligga. Det får dock anses som mer vanligt att fullmäktigen agerar utanför sin behörighet. För det fall att fullmäktigen blir skadeståndsansvarig för avtalsinnehållet gentemot tredje man för att denne ej kunnat göra avtalet gällande gentemot huvudmannen, krävs att tredje man är i god tro avseende fullmäktigens fullmakt och att den senare agerat inom ramarna för den fiktiva fullmakten.

Det personliga ansvaret för fullmäktigen aktualiseras endast när dennes huvudman ej blir bunden av rättshandlingen. Fullmäktigen kan ju till exempel ingå en rättshandling utöver sin behörighet och som huvudmannen sedermera väljer att godkänna i efterhand, s.k. ratihabition. Även tyst ratihabition anses kunna befria fullmäktigen från eventuellt ansvar gentemot tredje man. Huvudmannan anses även kunna bli bunden genom passivitet eller genom konkludent handlande, om rättshandlingen medfört nytta för huvudmannen. Detta stadgas i 18 kap 3 § HB vilket stadgande enligt 27 § 3 st AvtL fortfarande är tillämpligt. Denna rättsregel kan användas av domstolarna för att nå ett materiellt riktigt resultat. Fullmäktigen anses ha bevisbördan för att bundenhet uppkommit för huvudmannen.

Det har ansetts att i vissa fall när huvudmannen ej är bunden av ett avtal som träffats mellan fullmäktigen och tredje man, denne ändå anses bunden genom, att han vid företagandet av rättshandlingen, får anses ha riktat ett anbud till huvudmannen, som denne har möjlighet att acceptera. Detta gäller om tredje man insåg att fullmäktigen saknade behörighet att ingå det aktuella avtalet. Om huvudmannen väljer att acceptera anbudet undgår fullmäktigen personligt ansvar. Av allmänna rättsgrundsatser anses följa att tredje man har rätt att frånträda avtalet om han ej insett att fullmäktigen agerade utöver sin behörighet.

25 § AvtL reglerar förhållandet mellan fullmäktigen och tredje man. För det fall en godtroende tredje man inte kan göra rättshandlingen gällande gentemot huvudmannen har han möjlighet att begära skadestånd av fullmäktigen. Detta gäller således endast huruvida tredje man kan göra rättshandlingen gällande, stadgandet tar ej sikte på huruvida rättshandlingen genomförs eller ej. Fullmäktigen har däremot inte något ansvar för huvudmannens solvens. Fullmäktigens ansvar sträcker sig till existensen av den aktuella fullmakten. Huruvida huvudmannen har för avsikt eller möjlighet att uppfylla avtalets förpliktelser har tredje man själv att bedöma vid avtalets ingående.

Tredje man kan begära skadestånd av fullmäktigen för all skada som uppkommit på grund av att rättshandlingen inte blivit gällande. Fullmäktigen står som tidigare konstaterats i regel utanför avtalsförhållandet mellan tredje man och fullmaktsgivaren. För det fall tredje man ej kan göra rättshandlingen gällande gentemot fullmaktsgivaren inträder fullmäktigen i huvudmannens ställe, detta gäller även för det positiva kontraktsintresset. En viss lindring av detta ansvar kan dock utläsas ur 25 § 2 st AvtL där skadestånd i vissa situationer ej utgår.

Värt att notera i 25 § 1 st AvtL är att den person som utger sig för att ha en fullmakt ansvarar för att en fullmakt föreligger. I stadgandets andra stycke kan, som ovan noterats, en viss lindring av detta ansvar utläsas. Om tredje man agerar i ond tro med avseende på omfattningen av fullmäktigens fullmakt, dvs. tredje man inser eller borde ha insett att fullmäktigen handlar utöver sin behörighet, kan tredje man inte göra rättshandlingen gällande vare sig mot fullmäktigen eller mot huvudmannen. Detta gäller även om tredje man har fått denna vetskap på grund av yttre omständigheter. Man kan t.ex. tänka sig det fallet att huvudmannen direkt vänt sig med ett meddelande till tredje man om att fullmäktigen inte längre har någon ställningsfullmakt.

3.2 Samhällsekonomiska konsekvenser

Klart är att de motstående intressen som föreligger vid ställningsfullmakt får samhällsekonomiska konsekvenser. Dessa intressen är huvudmannens intresse av att inte bli bunden av ett avtal och omsättningsintresset. Om man gynnar det senare intresset torde fler transaktioner komma till stånd. Att i allt större utsträckning ta till vara huvudmannens intresse kan bidra till en ökad osäkerhet, vilket kan få till följd att färre transaktioner genomförs. Detta är något som torde påverka antalet transaktioner, i vart fall sett ur ett nationalekonomiskt perspektiv. Att ytterligare utreda denna fråga faller dock utanför ramarna för denna uppsats.
3.3 Rättssäkerheten – hur kan tredje man avgöra en fullmäktigs behörighet?

Som framgår av praxis, se särskilt NJA 2002 s 191 I och II, under kapitel fyra har ofta tredje man att förlita sig på yttre synbara tecken för att fastställa fullmäktigens behörighet. För att tredje man skall vara säker på att han gör en korrekt bedömning av behörigheten krävs att tredje man gör samma bedömning avseende yttre synbara tecken vid avgörandet av den aktuella behörigheten som en domstol sedermera kan komma att göra. Trots en relativt riklig rättspraxis kan man nog konstatera att en sådan bedömning inte är särskilt lätt att göra. Att kräva att en privatperson skall kunna beakta relevant beslutsunderlag och fatta ett korrekt beslut, dvs. i överensstämmelse med HD:s praxis, är nog att många gånger kräva för mycket. Grundläggande för avgörandet av fullmäktigens behörighet är ofta personens ställning i det företag han som anställd representerar. En mer självständig ställning inom ett företag ger en mer vidsträckt behörighet. Det är ofta detta som tredje man har att bedöma och vad som sedermera är avgörande huruvida rättshandlingen binder huvudmannen eller ej. Som ovan konstaterats förlitar sig ofta tredje man på yttre synbara tecken. I en eventuell process huruvida en rättshandling skall vara bindande för huvudmannen eller ej måste ofta tredje man kunna föra bevisning om dessa yttre synbara tecken, något som kan vara svårt att göra. Denna fråga kommer dock inte att behandlas i denna uppsats.


För det fall fullmaktsgivaren ej blir bunden, när fullmäktigen saknar erforderlig behörighet, kan fullmaktsgivaren ändå bli ansvarig för rättshandlingen, om fullmäktigen är arbetstagare hos arbetsgivaren. Enligt 3 kap 1 § skadeståndslagen kan ett principalansvar föreligga för arbetsgivaren, för ren förmögenhetsskada som fullmäktigen/arbetstagaren i tjänsten vållar genom brott. Arbetsgivaren/fullmaktsgivaren kan i sådant fall, om synnerliga skäl föreligger, regressvis göra gällande motsvarande anspråk gentemot arbetstagaren /fullmäktigen. Detta följer av 4 kap 1 § skadeståndslagen.


4 Rättspraxis

Tyngdpunkten i uppsatsen kommer att läggas på en genomgång av rättspraxis avseende Högsta domstolens avgöranden rörande ställningsfullmakt. Framför allt kommer jag att redogöra för hur HD resonerar beträffande de olika rekvisiten vid bedömning huruvida en ställningsfullmakt föreligger, dvs. hur HD avgör om en viss person har fullmakt enligt t.ex. sedvänja. I första hand har jag för avsikt att redogöra för enbart avgöranden som rör ställningsfullmakt. Dock kommer vissa andra fullmaktstyper som t.ex. tolerans- och kombinationsfullmakt att behandlas. Jag har vidare för avsikt att försöka återkoppla varje rättsfall med den aktuella teori som presenterats ovan och som har med aktuellt fall att göra. Jag kommer även att försöka tydliggöra och utveckla de teoretiska avsnitt som presenterats ovan i samband med de olika rättsfallen. Förhoppningen är att kunna koppla samman HD:s praxis med de slutsatser som redovisats i kapitlen ovan.

För de flesta fullmakter är behörigheten ofta inte något större problem att fastställa. Att bestämma behörigheten enligt en skriftlig fullmakt eller en fullmakt som meddelats direkt till tredje man brukar oftast inte vålla några problem. Dock har behörigheten som följer av ställningsfullmakt varit svårare att fastställa. Om detta vittnar HD:s många avgöranden angående ställningsfullmäktigens behörighet.

Jag har nedan för avsikt att redovisa de mest relevanta rättsfallen som påverkat/belyst frågan om hur behörigheten fastställs vid ställningsfullmakt. Framför allt har jag för avsikt att fokusera på rättsfall som avgjorts under senare år.


NJA 1917 s 176

Målet gällde om en disponent för ett tegelbruksaktiebolag, som varken var styrelseledamot eller hade rätt att teckna bolagets firma, kunde binda företaget vid vissa köp på grund av sin ställning. Företaget invände att disponenten ej ägt rätt att binda bolaget. Disponenten hade tidigare varit styrelseledamot samt verkställande direktör i bolaget. Att han inte längre var styrelseledamot respektive verkställande direktör hade kungjorts i allmänna tidningar innan det aktuella avtalet träffades. Sådana avtal hade träffats under den tid som han varit anställd som disponent i bolaget med ansvar för ledning och drift av bolaget.

HD konstaterade att ställningsfullmakt förelåg och att den ställning som disponenten haft måste anses ha i och för sig (kurs här) innefattat behörighet att ingå det aktuella avtalet, Behörighet ansågs föreligga med hänsyn till de yttre synbara tecken som ställningen medförde. HD konstaterade vidare att tegelbruket inte hade visat att någon inskränkning i disponentens behörighet hade kommit till tredje mans kännedom. Värt att notera är att HD inte förde något resonemang huruvida sedvänja för den aktuella ställningsfullmakten förelegat. Trots avsaknaden av sådant resonemang kan man eventuellt förutsätta att HD ansett att sedvänja förelegat och avtalet rymts inom ställningsfullmakten.

NJA 1943 s 316

En kassör i en bostadsrättsförening hade tagit emot en återlämnad inteckning från en långivare. Målet gällde huruvida kassören haft behörighet att ta emot den aktuella inteckningen med bindande verkan för föreningen, något som sedermera lett till att föreningen lidit (ekonomisk) skada. Kassören hade tidigare erlagt betalningar avseende amorteringar och räntor i enlighet med skuldebrevet. Dessa upprepade rättshandlingarna var dock ej identiska med mottagandet av inteckningen.

HD konstaterade att någon behörighet enligt lag eller sedvänja för kassören ej kunde anses föreligga. Trots detta ansåg domstolen att behörighet för kassören att företa rättshandlingen förelåg. HD motiverade sitt avgörande med att kassören regelbundet hade erlagt betalningar av amorteringar och räntor för föreningens räkning. Vidare tog HD fasta på att dessa rättshandlingar tillsammans med den rättshandling som tvisten gällde hade ett nära funktionellt samband. Tredje man hade även fått ett befogat intryck av att kassören haft behörighet att företa den aktuella rättshandlingen. Att det här rör sig om behörighet på grund av toleransfullmakt har konstaterats i doktrin. HD valde närmast att ”straffa” föreningen genom bundenhet till den aktuella rättshandlingen då kassörens upprepande rättshandlingar fått passera utan aktivt ingripande från huvudmannens sida. Huvudmannens passivitet torde således, enligt principerna om toleransfullmakt, ha varit en bidragande orsak till att bundenhet ansågs föreligga.

NJA 1946 s 388

En kvinna hade vid besök på ett hotell blivit av med sin sälbisampäls. Pälsen hade förkommit efter det att kvinnan avlämnat pälsen till förvaring i hotellets garderob. En av företagets medarbetare tog vid ankomst till festvåningen emot pälsen för förvaring.

HD fann att medarbetaren närmast var att likställa med en av hotellets anställda samt att denne haft möjlighet att motta restaurangbesökarnas ytterkläder med bindande verkan för hotellet. Något närmare resonemang om ställningsfullmakt eller dess behörighet baserat på anställningen gör inte HD. Sammanfattningsvis kan konstateras att det här rör sig om en handling av relativt enkel beskaffenhet vilket är signifikant för grunderna i ställningsfullmakten.

NJA 1949 s 46

En gäst vid ett hotell hade inför sitt besök på hotellet blivit informerad om att han skulle ha tillgång till såväl rum som garage. Vid ankomsten fick hotellgästen besked om att något garage ej fanns att tillgå. Han fick då ett erbjudande av hotellets nattvaktmästare att denne skulle med jämna mellanrum köra igång bilen för att motverka den stränga kyla som rådde vid det aktuella tillfället. Erbjudandet accepterades av hotellgästen. Sedermera visade det sig att nattvaktmästare hade låtit motorn gå i allt för höga varvtal varför skada uppkom på motorn. Gästen krävde ersättning av hotellet för skadan på bilen.

HD konstaterade att det uppdrag som hotellgästen hade lämnat till nattvaktmästaren föll utanför den behörighet som enligt sedvänja, nattvaktmästaren haft för hotellets räkning. Med hänsyn till uppdragets beskaffenhet (dess särart, egen notering) konstaterade HD att nattvaktmästaren ej fick anses ha agerat på hotellets vägnar varför någon skadeståndsskyldighet för hotellet ej förelåg.

Rättsfallet illustrerar relativt tydligt hur gränserna för sedvänjan bestämmer att ställningsfullmaktens behörighet överskridits och varför något ansvar för huvudmannen ej blev aktuellt.

NJA 1950 s 86

I rättsfallet ansågs en försäljare av bilar sakna behörighet att träffa bindande försäljningsavtal med köparen. Behörighet att ta emot handpenning av en köpare med bindande verkan för bolaget ansågs dock föreligga. Sådan behörighet förelåg på grund av tre särskilda omständigheter; (a) en särskild klausul om handpenning i det av säljaren till kunden uppvisade kontraktsformulär (dock var kontraktet förlegat), (b) köparen hade fått ett befogat intryck avseende säljarens behörighet samt (c) den av säljaren begagnade ordersedeln innehöll otydligheter, något som enligt HD endast kunde drabba bolaget. Dessa omständigheter gav tredje man det befogade intrycket att säljaren hade en mer vidsträckt behörighet än vad som de facto var gällande. Dock underlät bolaget att aktivt klargöra situationen avseende försäljarens behörighet. Då bolaget underlåtit att ingripa ”bestraffas” bolaget närmast med bundenhet av det aktuella avtalet.

I kombination med de aktuella, under punkterna a-c angivna, omständigheterna har bundenhet uppkommit i enlighet med kombinationsfullmakt. Brist på sedvänja samt att huvudmannen underlåtit att agera för att klargöra vad som gäller avseende fullmäktigens behörighet samt hur tredje man uppfattat situationen har varit avgörande för att huvudmannen skulle bli bunden av försäljarens rättshandlingar.


NJA 1953 s 566

Målet gällde huruvida mellanmannen intagit en viss ställning i huvudmannens organisation och haft behörighet att genomföra den aktuella rättshandlingen med bindande verkan för huvudmannen.

En person, som var föreståndare för ett avdelningskontor i Stockholm, hade ingått avtal per telefon om köp av gummiband till avdelningskontoret. Huvudkontoret var beläget i Göteborg. Huvudmannen (arbetsgivaren) ansåg sig ej bunden av avtalet då personen i fråga ej intagit den ställning i organisationen som krävs för att avtalet skall anses giltigt med hänvisning till ställningsfullmaktsinstitutet. HD inhämtade yttrande från Stockholms Handelskammare, Kommerskollegium m.fl. De flesta av dessa yttranden gav stöd för att en föreståndare av detta slag hade behörighet att vidta vissa inköp enligt handelsbruk. Stockholms Handelskammares yttrande var dock något mer försiktigt. HD:s majoritet (tre justitieråd) ansåg att någon behörighet för att företa den aktuella rättshandlingen ej förelåg. Käromålet lämnades utan bifall.

NJA 1956 s 656

Ägaren till en bil hade parkerat denna i ett garage i centrala Stockholm. Samtidigt som han lämnade in bilen lämnade han in en kamera för förvaring hos garagevakten varvid en lapp sattes på kameran med bilistens namn eller registreringsnumret på bilen. Att lösa föremål mer eller mindre frekvent inlämnades till garagevakten för förvaring ansågs bevisat i målet, trots att företaget utfärdat ett förbud för sina anställda att ta emot lösa föremål för förvaring. Kameran försvann från förvaringen, troligtvis blev den stulen. Bolaget bestred betalningsskyldighet bl.a. med invändningen att garagevakten ej haft behörighet att ta emot lösa föremål för förvaring.

HD fann att garagevakten på grund av sin ställning haft behörighet att ta emot kameran för förvaring i samband med mottagandet av bilen. Förvaringen av kameran hade inte skett med tillräcklig aktsamhet varför bolaget ansågs skadeståndsskyldigt gentemot billisten för den försvunna kameran. HD förde närmast ett resonemang som gick ut på att ställningsfullmakten som institut måste ges möjligheten att fungera praktiskt. Det mest ändamålsenliga, sett till det aktuella avtalet, har av HD ansetts som det sedvanliga. Här kan sägas att HD tangerar yttergränserna för vilka rättshandlingar som kan anses falla inom ramen för ställningsfullmakten.

NJA 1965 s 204

Målet gällde huruvida en försäljare haft ställningsfullmakt att uppbära betalning med bindande verkan för huvudmannen.

En kvinna hade köpt en dammsugare på avbetalning av en försäljare i en butik. En viss del av köpesumman erlades kontant till försäljaren i butiken. Efter en tid kom parterna överens om att försäljaren skulle komma hem till kvinnan för att laga en defekt del i dammsugaren. Vid detta tillfälle erlade kvinnan resterande köpeskilling kontant till försäljaren. Försäljaren redovisade inte betalningen till bolaget. Bolaget krävde sedermera kvinnan på den betalning som försäljaren underlåtit att redovisa.

Bolaget åberopade det skriftliga avtalet där det framgick att bolagets försäljare inte ägde uppbära avbetalningar förutom handpenningen. HD:s majoritet (tre justitieråd) fann dock att försäljaren utåt sett framstått som föreståndare för butiken. HD ansåg inte att man kunde utgå från ordalydelsen i avtalet eftersom denna utgjorde en inskränkning i den allmänna ställningsfullmaktens gränser. HD tog fasta på att försäljaren var ensam i butiken vid köptillfället samt att han haft rätt att uppbära den första betalningen. HD ansåg att försäljaren hade en sådan ställning i bolaget att han med bindande verkan för bolagets räkning haft behörighet att ta emot betalning från kvinnan. HD torde här ha fäst stor vikt i vad som varit synbart för kvinnan. Att ställa ytterligare krav på att konsumenten (kvinnan) skulle utreda hur bolagets organisation var uppbyggd utöver de yttre synbara tecken som förelåg torde inte ha varit rimligt.


NJA 1969 s 185

Ett avtal hade träffats mellan en anställd försäljare vid ett bolag och en köpare (bolag) om köp av två bilar. Försäljaren av bilarna redovisade dock endast försäljningssumman för den ena bilen till sin arbetsgivare. Resterande del av köpeskillingen tillgodogjorde han sig själv. Säljaren krävde köparen på den resterande del av betalning som försäljaren ej redovisat till säljaren.

HD hade att avgöra huruvida försäljaren haft ställningsfullmakt att ingå det aktuella avtalet. HD konstaterade att försäljaren sålt bilarna i bilbolagets namn, att försäljaren vid försäljningstillfället varit anställd i bilbolaget och att försäljaren ej haft ställning av försäljningschef eller liknande. Enligt utredningen i målet kunde dock ej någon sedvänja för en person i försäljarens ställning att träffa dylikt avtal enligt handelsbruk styrkas. HD fann att försäljaren ej haft behörighet att ingå det aktuella avtalet och biföll säljarens talan.

I målet blev utredningen om sedvänja direkt avgörande. HD ansåg att det ålegat köparen att utreda huruvida säljaren haft behörighet att ingå avtal för huvudmannens räkning. Värt att notera är att något konsumentskydd ej var aktuellt i detta fall eftersom parterna båda var näringsidkare. (Jmfr NJA 1965 s 204 och NJA 1950 s 86).

NJA 1972 s 408

Målet gällde huruvida en försäljare i en möbelaffär haft ställningsfullmakt att avtala med en möbeltillverkare om köp och leverans av möbler direkt till tredje man. Köparen, en privatperson, hade ingått avtal och erlagt betalning till försäljaren avseende möbler som skulle levereras direkt till köparen. Försäljaren redovisade dock inte betalningen för huvudmannen. Möbelleverantören yrkade betalning av möbelaffären för levererade möbler. Möbelaffären bestred betalningsskyldighet och invände att försäljaren ej haft behörighet att avtala om inköp av möbler. Möbelaffären hade tidigare förbjudit sina anställda säljare att på eget initiativ köpa in möbler. Detta hade dock den aktuelle möbeltillverkaren ej informerats om.

HD hade således att avgöra huruvida försäljaren haft en sådan ställning i enlighet med sedvänja på området för att ingå det aktuella avtalet med bindande verkan för huvudmannen. HD inhämtade yttrande från Stockholm Handelskammare som konstaterade att det regelmässigt sker att en möbeldetaljist fullgör avtal som dennes försäljare ingår med olika möbelleverantörer. Med hänsyn till det värde som målet det var fråga om i målet ansåg HD att det låg inom handelsbruket att ingå avtal med köpare om leverans direkt till denne. HD fann att försäljaren haft behörighet på grund av sin ställning att ingå det aktuella avtalet med bindande verkan för sin huvudman.

HD grundade sin bedömning i målet endast på utredningen om sedvänja för försäljaren. Rättsfallet klargör tydligt hur HD går tillväga för att avgöra om en viss person har ställning enligt sedvänja att ingå ett visst avtal. HD hade därvid ej att beakta någon konsumentskyddsaspekt. HD biföll möbelleverantörens talan.

NJA 1974 s 706

En person som förestod ett företags postavdelning hade under två års tid hanterat företagets checkar på ett icke korrekt sätt. Vid det lokala postkontoret hade mannen kunnat uppbära kontant betalning vid inlösen av företagets checkar. Dessa kontanter hade mannen sedermera behållit. Genom mannens agerande hade skada uppkommit för företaget. HD hade att ta ställning till huruvida postens utbetalningar till mannen gällde mot företaget. HD ansåg att mannens ställning i och för sig inte innefattade behörighet att ta emot de aktuella utbetalningarna. Dock tog HD hänsyn till skyddet för omsättningen och konstaterade att på det sätt som mannen nästan dagligen under två års tid uppträtt gentemot postkontoret gav ett befogat intryck att mannen agerat i enlighet med, av företaget, givna instruktioner. HD ansåg således att någon skadeståndsskyldighet för postkontoret gentemot företaget ej förelåg.

Det faktum att det passerat så lång tid, två år, utan att företaget hade reagerat och att företaget helt underlåtit att agera får anses vara två förklaringar till HD:s dom. Någon viljeförklaring från huvudmannen som konstituerade bundenhet ansåg HD ej att posten visat. Det som ledde till bundenhet för företaget var istället ett medvetet passivt förhållningssätt till vad som försiggick. HD likställde således ”tolerans” med företagets uppenbara underlåtenhet att skapa sig en uppfattning om den anställdes agerande. Företaget kan sägas straffas, genom bundenhet, för dess bristande internkonstroll. Man ser här en klar skillnad mellan ställningsfullmakt och toleransfullmakt.

NJA 1985 s 717

Målet gällde huruvida en försäljare för sin huvudman i det bolag han var anställd i var behörig att lämna anbud avseende leverans av ett prefabricerat trähus. Förhandlingarna mellan försäljaren och köparen avseende köpet av huset hade resulterat i ett avtal som försäljaren till köparen sänt till denne med post. Avtalet bestod av ett ”blankettavtal” med förtryckta uppgifter. Avtalet bar rubriken ”Leveransavtal”. Till avtalet fanns ett frankerat kuvert med vilket köparen skulle återsända ett underskrivet exemplar av avtalet till bolagets huvudkontor. På avtalet fanns plats för såväl köparens underskrift som (antagligen) säljarens underskrift. Vid underskrift av köparen saknades det underskrift av säljaren. I och med sin påskrift av avtalet hävdade köparen att ett giltigt avtal kommit till stånd, med hänvisning till att det till honom sända avtalet utgjorde ett bindande anbud från försäljaren, för bolagets räkning. Bolaget hävdade att något avtal ej kommit till stånd då försäljaren ej haft behörighet att lämna bindande anbud avseende den typ av avtal som det rörde sig om i det aktuella fallet. Köpet innehöll vissa villkor som var individuellt utformade efter köparens särskilda önskemål.

HD konstaterade att försäljaren ej haft behörighet enligt sedvänja att ingå det aktuella avtalet. Detta fastslogs genom inhämtade utlåtanden från såväl Konsumentverket och Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund. HD analyserade därefter utformningen av det avtal som bolaget tillsänt köparen. Något stöd för att försäljaren skulle ha haft behörighet att ingå det aktuella avtalet kunde HD ej finna baserat på avtalets utformning.

Domen ger enligt doktrinen uttryck för principen att ”om huvudmannen beter sig på ett sätt som ger tredje man intrycket att företrädaren har behörighet, så ansvarar huvudmannen för det, medan annars behörigheten inte sträcker sig längre än som följer av styrkt sedvana vilket ger ställningsfullmakt” . Målet avgjordes med tre mot två JustR. De två skiljaktiga JustR ansåg att bindande avtal träffats i och med köparens underskrift av avtalet. Minoriteten kan sägas ha prioriterat tredjemansskyddet högre än vad majoriteten gjorde i målet.

Majoriteten ansåg varken att ställnings- eller kombinationsfullmakt förelåg.


NJA 1987 s 259

Målet gällde om preskriptionsavbrott hade skett trots att ett bolags krav enligt en fordran ej framställt av en ställföreträdare för bolaget utan av en person med underordnad ställning i bolaget.

Två närstående bolag hade ett skuldförhållande mellan varandra. Fråga uppkom huruvida preskriptionsavbrott av en nettofodran mellan bolagen hade inträffat. Bolagen ingick inte i en koncern men ägarna till de olika bolagen tillhörde samma familjekrets. HD konstaterade att en preskriptionsavbrytande handling skall ha riktats till och verkställas av en person med behörighet att företräda bolaget. HD förde därefter ett resonemang om hur ett allt för snävt krav ifråga om behörighet att företräda ett bolag kan få negativa konsekvenser för tredje man. I fallet hade avstämningar mellan bolagen skett årligen varför huvudsyftet med preskriptionsinstitutet ansågs ha blivit tillgodosett. Preskriptionsavbrott ansågs ha skett. HD ansåg således att de personer som skött avstämningen mellan bolagen fick anses ingå i bolagens organisation och haft tillräcklig behörighet att företräda bolaget för att preskriptionsavbrott skulle föreligga.

Avgörande för rättsfallet torde vara rättshandlingens (preskriptionsinstitutets) art. HD uttalar sig om syftet med rättsregeln och kommer fram till att behörighet vad gäller den aktuella rättshandlingen förelegat. Det är dock tveksamt om samma personer skulle haft behörighet att företa någon annan rättshandling för bolagens räkning.

NJA 1990 s 591

En föreståndare med ledande ställning vid en avdelning inom ett företag hade ställningsfullmakt att ingå avtal om köp och försäljning av maskiner. Målet gällde om personen haft behörighet att ingå avtal med anledning av hävning av ett köp.

En föreståndare vid ett bolags försäljnings- och inköpsavdelning hade sålt en maskin till ett danskt företag. Köparen hade sedermera hävt köpet samt begärt skadestånd och att erlagd köpeskilling skulle återgå. Föreståndaren för det säljande bolaget träffade en uppgörelse med köparen som gick ut på att 110 000 DM skulle utbetalas till köparen. Någon utbetalning skedde dock ej. Maskinleverantören bestred betalningsskyldighet med invändningen att företaget inte var bundet av avtalet då avdelningsföreståndaren ej haft behörighet att träffa det aktuella avtalet.

HD behandlade inledningsvis huruvida föreståndaren haft behörighet att ingå avtalet enligt sedvänja. HD inhämtade utlåtande från Stockholms Handelskammare. Av utlåtandet drog HD slutsatsen att någon sedvänja för det aktuella avtalet inte kunde anses föreligga, bl.a. då avtal av detta slag får anses mindre vanliga och kan vara av stor ekonomisk betydelse. Efter detta prövade HD huruvida behörighet enligt kombinations- eller toleransfullmakt förelåg. HD konstaterad att så inte var fallet.

Avgörandet har uppmärksammats i doktrinen. Både Adlercreutz som Grönfors har ansett att det var köparen som tog en risk när han träffade uppgörelsen med en representant för huvudmannen. Det har ej ansetts vara huvudmannens skyldighet att upplysa köparen om föreståndarens bristande behörighet. Fallet belyser att det här rör sig om rättshandlingar som får anses ligga i periferin/ytterkanterna av ställningsfullmaktens gränser. Institutet ställningsfullmakt är särskilt anpassat till schablonartade, ofta upprepade och likartade transaktioner. Detta ansåg HD ej föreligga i rättsfallet.

NJA 1992 s 168

En tjänsteman, platschef, vid ett finansföretag hade lämnat ett muntligt anbud avseende leasingavtal för två maskiner för spiktillverkning. Målet gällde huruvida behörighet för tjänstemannen att göra detta förelåg.

HD fastslog att enligt branschsedvänja träffas leasingavtal först efter att kreditprövning genomförts. Detta gjordes av finansföretagets centralkontor i Stockholm. Någon kreditprövning hade ej skett i målet. HD inhämtade yttrande från Finansbolagens Förening. Av yttrandet framgick att sådana avtal enligt branschkutym träffas skriftligen. HD fann att endast tjänstemannens, platschefens, ställning ej var tillräckligt för att behörighet att träffa det aktuella avtalet förelåg. HD utredde också huruvida det förelåg några ytterligare omständigheter som kunde ge tredje man uppfattningen att det muntliga anbudet skulle anses bindande för finansföretaget. Några sådana omständigheter förelåg ej, trots att finansföretaget hade publicerat en annons i lokaltidningen där det framgick att finansföretaget öppnat ett nytt lokalkontor på orten samt namn, titel och bild publicerats på tjänstemannen. HD ansåg således ej att publiceringen av annonsen medförde att motparten fått intrycket av att tjänstemannen haft en sådan ställning att denne haft behörighet att träffa avtal av det aktuella slaget. Vid avsaknad av sedvänja fäste HD således ingen vikt vid hur tredje man eventuellt uppfattat tjänstemannen behörighet. Detta överensstämmer med principen (se 2.2.1.2) om att sedvänja måste föreligga för att huvudmannen skall bli bunden av en rättshandling.

NJA 1992 s 782

Målet gällde huruvida behörighet för en skadereglerare förelåg, efter det att brand uppstått i ett hotell, att binda sin huvudman, ett försäkringsbolag, trots avsaknad av giltigt försäkringsavtal mellan hotellet och försäkringsbolaget. I rättsfallet hade brand inträffat när hotellet saknade försäkring på grund av att premien hade betalats in en dag för sent. Något ansvar för försäkringsbolaget på avtalsrättslig grund ansåg HD ej föreligga. En anställd skadereglerare vid försäkringsbolaget hade såväl muntligen som skriftligen meddelat hotellet att försäkringsbolaget skulle ansvara för de skador som uppkommit på hotellets fastighet med anledning av branden. Detta kom sedermera att bestridas av försäkringsbolaget som hävdade att skaderegleraren ej varit behörig att göra en sådan utfästelse.

HD prövade huruvida skaderegleraren kunde anses ha haft behörighet för den aktuella utfästelsen baserad på sin ställning. Avsaknaden av lagstadgade regler på området ledde till att HD fick avgöra frågan om förekomsten av sedvänja på området. Utlåtande från bl.a. Försäkringsförbundet inhämtades. I detta konstaterades att ”Förbundet har därvid uttalat att det inte finns någon sedvänja av innebörd att försäkringsbolagen godtar att sådana betydelsefulla och principiellt viktiga ändringar av försäkringsavtalen får göras av skaderegleraren.” HD ansåg ej att den utfästelse som skaderegleraren hade gjort var bindande för försäkringsbolaget, då utfästelsen ej ansågs falla inom ställningsfullmaktens gränser.

HD hänvisade till NJA 1990 s 591 och fastslog att ställningsfullmakten vanligtvis är utformad för ”i det dagliga livet upprepade rättshandlingar”. Något skydd för tredje man som litat på skadereglerarens uppgifter tillmätte ej HD, då den aktuella utfästelsen var allt för mycket avvikande från en skadereglerares normala arbetsuppgifter.

NJA 1996 s 252

En byggentreprenör, hade erhållit en spärrförbindelse i en bank undertecknad av banken och av en byggherre. I enlighet med spärrförbindelsen skulle under vissa förutsättningar byggentreprenören ha rätt till 9,87 miljoner kronor som byggherren hade som fordran på banken. Efter en tid upptäckte byggentreprenören att förbindelsen ej var tillräcklig för att även täcka in mervärdesskatten i uppdraget från byggherren. Byggentreprenören fick efter diskussioner med såväl byggherren och banken ett brev från banken där det framgick att spärrbeloppet även inkluderade mervärdesskatt och således uppgick till 12,34 miljoner kronor. HD konstaterade att byggentreprenören inte haft anledning att utforska behörigheten hos den tjänsteman som skrivit brevet för bankens räkning.

HD fann att brevets innehåll varit vilseledande och att byggherren ej utfäst att förbindelsen även skulle gälla inklusive mervärdesskatt. HD fann att banken i detta fall orsakat skada och att byggentreprenörens skada skulle ersättas av banken. HD fann att ställningsfullmakt förelåg baserat på s.k. ändamålsövervägande.

I och med rättsfallet har HD utvecklat ett ansvar för juridiska personer i detta fallet för den information som lämnats från denne och som tredje man sedermera valt att agera utifrån.


NJA 1998 s 304

Ett dödsbo bestod av en fader och dennes tre döttrar. En dödsbodelägare hade gett tillstånd till sina grannar att uppföra ett garage på den av dödsboet ägda fastigheten. Målet gällde huruvida en dödsbodelägare (fadern) haft behörighet att ingå avtal avseende upplåtelse av mark för garagebyggnaden. Fadern hade tidigare gentemot grannarna vidtagit olika rättshandlingar för dödsboets räkning, bl.a. hade upplåtelse av mark för potatisodling gjorts, upplåtelse av mark för vinterförvaring av en båt samt upplåtelse av mark för ett dike. Sistnämnda rättshandling hade övriga dödsbodelägare dock samtyckt till. Efter det att fadern gått bort invände två av dödsbodelägarna mot att fadern upplåtit mark för uppförande av garage på fastigheten. Dessa ansåg inte att fadern hade haft behörighet att binda dödsboet för en sådan upplåtelse.

HD konstaterade att fadern utåt sett, gentemot tredje man uppträtt som att han haft behörighet att binda dödsboet i frågor som rörde den löpande förvaltningen av fastigheten. Upplåtelse av mark till ett garage ansågs däremot inte vara en sådan rättshandling som hörde till den löpande förvaltningen. Den aktuella rättshandling ansågs därför inte falla inom ramen för den allmänna ställningsfullmakt som fadern hade på grund av att han ensam bott på fastigheten. HD diskuterade även huruvida kombinations- eller toleransfullmakt kunde anses föreligga. Detta besvarades nekande av HD. Genom rättsfallet kan sägas att skyddet för tredje man i detta fall, grannarna, fått stå tillbaka till förmån för skyddet för att en part att ej skall bli bunden av rättshandlingar som ej godkänts.

NJA 2001 s 191 I

Ett företag hade beviljats kredit av en bank. Som säkerhet för krediten hade banken av en av företagets delägare, en privatperson, erhållit en generell borgen. När borgensåtagandet lämnades hade mannen förhandlat med en tjänsteman i banken, som var regionchef och tillika vice VD. Ett muntligt avtal som begränsade borgensåtagandet i tiden hade då träffats. Tanken var att banken skulle erhålla en annan säkerhet för lånet, i form av en säkerhetsöverlåtelse som det låg på bankens ansvar att ordna. Så skedde emellertid ej. Privatpersonen krävdes av banken på betalning i enlighet med det ursprungliga borgensåtagandet. Han invände att borgensåtagandet varit begränsat i tiden och att borgensåtagandet upphört att gälla. Banken i sin tur hävdade att banktjänstemannen ej haft behörighet att ingå överenskommelsen.

HD hade att ta ställning till huruvida banktjänstemannen på grund av sin ställning haft behörighet att ingå det aktuella avtalet (jmf 10 § 2 st AvtL). Utlåtande från Svenska Bankföreningen inhämtades för att undersöka förekomsten av sedvänja. Av utlåtandet framgick att bankföreningen ansåg att det var vanligt förekommande att avtal träffas för bankens räkning av olika anställda som via sin ställning, enligt sedvänja, har för bankens räkning rätt att träffa bindande överenskommelser, ”verksamhetens behöriga gång får anses vara beroende av att dylika överenskommelser kan träffas” . HD ansåg att överenskommelsen var bindande för banken. HD får närmast anses ha fört ett ändamålsresonemang utifrån hur ställningsfullmakten skall fungera i det enskilda fallet (jmf ovan 2.2.1.3). HD beaktade vidare att en kund ofta inte kan avgöra huruvida den person som han förhandlar med har en begränsad behörighet på grund av interna regler; ”… det för bankkunder mestadels är förenat med betydande svårigheter att skaffa sig kännedom om hur beslutsbefogenheter är fördelade mellan olika tjänstemän inom banken”. Värt att notera är att HD fäste relativt stor vikt vid den befogade tillit som bankkunden haft anledning att sätta till de olika personer inom banken som denne hade varit i kontakt med. Till viss del torde man kunna utläsa av domskälen att av vad som utgör sedvänja enligt 10 kap 2 § AvtL egentligen består av den befogade tilliten från tredje man.

NJA 2001 s 191 II

En banktjänsteman som var chef för ett bankkontor hade träffat avtala om att tre låntagares (syskon) betalningsskyldighet skulle begränsas. Avtalet innebar att betalningsskyldigheten begränsades till vad som kunde erhållas vid en försäljning av en av syskonen ägd fastighet. Tidigare hade syskonen haft ett personligt betalningsansvar för lånet, något som i och med det nya avtalet föll bort. Banken hävdade att den ej var bunden av banktjänstemannens överenskommelse med syskonen, då tjänstemannen ej haft behörighet att ingå det aktuella avtalet med låntagarna. Banken krävde syskonen solidariskt på ett belopp utöver vad som kunde fås ut av den pantsatta fastigheten. Syskonen å sin sida bestred kravet med hänvisning till den nya överenskommelsen.

HD hade att ta ställning till huruvida banktjänstemannen haft behörighet på grund av sin ställning att ingå överenskommelsen med bindande verkan för banken. HD inhämtade utlåtande från Svenska Bankföreningen samt hänvisade till bankföreningens utlåtande i NJA 2001 s 191 I. HD uttalade att det ofta finns anledning att förutsätta att den tjänsteman som agerar och ingår olika avtal med en bankkund genom sin ställning har behörighet att träffa olika löpande avtal, detta trots eventuella interna regler som normalt bankkunden inte känner till. Det är endast när det finns en befogad anledning för kunden att känna osäkerhet avseende företrädarens behörighet som det är rimligt att ställa krav på att kunden skall efterforska tjänstemannens behörighet eller befogenhet. HD konstaterade att banktjänstemannen haft behörighet att träffa överenskommelsen med syskonen och att banken var bunden av denna. Bundenhet uppkom till följd av tjänstemannens ställning trots att överenskommelsen avsåg ett betydande belopp och att avtalet hade fått en ovanlig konstruktion. Ett justitieråd var skiljaktig och ansåg att det tidigare i rättspraxis ställts relativt stränga krav för att sedvänja skulle anses kunna föreligga.

I och med NJA 2001 s 191 I och II har HD utvidgat ramarna för vilka rättshandlingar som faller inom den allmänna ställningsfullmakten i vart fall i jämförelse med tidigare praxis. Särskilt intressant är att HD närmast ”fyller ut” eventuell avsaknad av sedvänja då tredje man har en befogad tillit till fullmäktigen. Åtminstone anses sedvänja som grund för behörighet i vissa fall kunna kompletteras med den befogade tillit tredje man kan ha till bankföretagens anställda/representanter. En viss överensstämmelse vid utvidgande av den allmänna ställningsfullmakten i förhållande till toleransfullmakten skulle eventuellt kunna läsas in i HD:s domskäl.


NJA 2002 s 244

Målet gällde omfattningen av behörigheten för en vice kontorschef vid ett bankkontor. En privatperson hade sålt sina aktier i ett bolag för 110 miljoner norska kr. 60 miljoner skulle betalas inom tre veckor och resterande 50 miljoner skulle erläggas senare. I samband med avtalets ingående utfärdade tjänstemannen två bankgarantier om sammanlagt 50 miljoner svenska kr. Säljaren av aktierna krävde sedermera banken på 50 miljoner svenska kr. Banken bestred betalningsskyldighet. Som grund för bestridandet åberopade banken dels att banktjänstemannen inte haft behörighet att ingå avtalet, att säljaren redan erhållit betalning samt att bankgarantierna upphört att gälla på grund av senare inträffade omständigheter.

HD hade att avgöra huruvida banktjänstemannen haft ställningsfullmakt att utfärda bankgarantierna. HD konstaterade att banktjänstemannen inte var firmatecknare och att han hade rätt att bevilja kredit utan säkerhet upp till 100 000 kr och 500 000 kr med säkerhet. Bankkontorets omsättning uppgick till 250 miljoner kr och hade en kreditgräns på 2 miljoner kr. HD konstaterade huruvida ställningsfullmakt förelåg inte endast kunde vara en ren bevisfråga/utredningsfråga. HD refererade till tidigare praxis där ställningsfullmakt har ansetts föreligga trots att man ej kunnat knyta behörigheten till lag eller sedvänja då behörighet har ansetts som ändamålsenlig. Detta är närmast att ses som ett förtydligande av den utvidgade praxis som HD fastslagit genom bl.a. NJA 2001 s 191 I och II. I dessa mål fann HD att behörighet förelåg med hänvisning till att det fick anses som ändamålsenligt.

Det aktuella rättsfallet skiljer sig dock från NJA 2001 s 191 I och II i flera avseende. Varken bankföreningens utlåtande eller utredningen i målet gav stöd för att den gängse uppfattningen i branschen vid den aktuella tiden var att en bank måste infria en bankgaranti som utfärdats av en banktjänsteman i den vice kontorschefens ställning. HD finner således att banktjänstemannen ej haft behörighet att ingå den aktuella förbindelsen.

Om HD hade funnit banken bunden av avtalet kan man förmoda att skyddet för tredje man skulle ha blivit alltför omfattande. Avgörandet belyser närmast hur en rimlig riskfördelning mellan tredjemans skyddsintresse och omsättningsintresset kan göras. HD:s uttalande att utredningsplikten för tredje man inträder om denne känner ”beaktansvärd osäkerhet” måste tolkas relativt snävt, jmf NJA 2001 s 191 I och II. Omständigheter som transaktionens storlek, karaktär och omfattning kan tänkas spela en avgörande roll för huruvida tredje man har en sådan undersökningsplikt avseende fullmäktigens behörighet.

Värt att notera är att det enligt HD:s resonemang skulle krävas att en person som inte är kund i en bank skall utreda behörighetsfrågan noggrannare än en kund i banken. Jag har svårt att förstå detta resonemang. En person som är kund i en bank och således torde ha mer kontakt med banken än en person som inte är kund, skulle alltså ha en lägre utredningsplikt/utredningsförmåga. Enligt rättsfallet skall man göra en åtskillnad mellan dessa två grupper, något som jag ställer mig tveksam till. Man skulle alltså vara tvungen att avgöra behörigheten för en person med ställningsfullmakt med beaktande av vilken relation tredje man har till fullmäktigen. Detta har HD inte tidigare beaktat vid fastställande av behörigheten.

En viss försiktighet bör nog iakttagas när man drar slutsatser av HD:s resonemang i detta fall. Man bör komma ihåg att det här rörde sig om ett stort belopp (ca en femtedel av kontorets årsomsättning) som en vice kontorschef ingick på ”eget bevåg”. Enligt min uppfattning är det en rimlig slutsats som HD kommer fram till. Dock anser jag att HD borde ha utformat domskälen på ett annat sätt och slopat resonemanget om vikten av tredje mans relation till fullmäktigen.

NJA 2004 s 363

En fotograf hade fått i uppdrag av en person som var anställd vid Röda Korset att ta vissa bilder som skull användas i samband med Röda korsets utbildningsverksamhet. Fotografen ansåg att Röda Korset gjort intrång i hans rätt till fotografierna genom Röda Korsets användning av fotografierna. Ersättning för fotografens arbete hade skett mot timpris. Röda Korset hade som sed att alltid träffa avtal om fotografier som innebar att Röda Korset fick obegränsad användningsrätt till fotografierna. Grunden för käromålet var att fotografierna hade använts i betydligt större utsträckning än vad som avtalats. Röda Korset gjorde gällande att person som hade träffat avtalet med fotografen inte haft behörighet att träffa avtal om sådan begränsning i Röda Korsets användningsrätt till fotografierna.

HD fann att personen som hade presenterat avtalet för fotografen inte varit den person som accepterat avtalet för Röda Korsets del. Den person som accepterat avtalet fick aldrig någon information om att det skulle finnas någon begränsning i Röda Korsets rätt till användning av fotografierna. Enligt HD gav utredningen i målet inte stöd för att personen som inlett avtalsförhandlingarna med fotografen haft behörighet att ingå det aktuella avtalet. Någon sedvänja för ställningsfullmakt ansågs av HD således ej föreligga. Fotografen hade även uppfattat att personen uppträtt ”som en slags budbärare” för sina chefer. HD fann att avtalet fick ha ansetts ingåtts av fotografen och kvinnans chef . HD fann att någon begränsning av användarrätten aldrig skulle ha godtagits av kvinnans chef eller att detta framförts till honom. HD fann ej att något intrång i fotografens rätt till fotografierna hade skett. Käromålet lämnades utan bifall.

Nedan kommer två avgöranden från Arbetsdomstolen att redogöras för, då Arbetsdomstolens praxis även rör institutet allmän ställningsfullmakt och AD:s avgöranden på området är belysande. Andra rättsfall från AD som rör fullmakt och som kan vara av intresse att studera är AD 1935 nr 25, AD 1939 nr 121, AD 1941 nr 20, AD 1943 nr 21, AD 1977 nr 62, AD 1977 nr 108, AD 1978 nr 4, AD 1979 nr 148, AD 1981 nr 130, AD 1982 nr 132, AD 1983 nr 56, AD 1989 nr 94, AD 1993 nr 105, AD 1993 nr 22, AD 1994 nr 11, AD 1995 nr 108, AD 1998 nr 55 och AD 2000 nr 69. En viss försiktighet bör dock iakttagas när det gäller AD:s praxis eftersom denna inte har samma dignitet som Högsta domstolens. AD är ofta mer pragmatiskt i sina avgöranden än vad HD i regel är. Vid en genomgång av AD:s avgöranden kan man konstatera att någon utredning a...