En (o)vanlig dag

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Han gick fram till fönstret och tittade ut på den gråa staden. Äppelträdet på gården nedanför hade börjat blomma, det var ett tecken på att våren började slå ut. Men fortfarande var det ganska kallt ute. På bänken vid den slitna lekplatsen, som bestod av en trasig gunga och en igenvuxen sandlåda, satt en flicka. Han hade sett henne där förut. Hon satt hopkurad i sin mörkblåa tröja och med det ljusbruna håret liggande över sina axlar. Även fast det inte var mer än 10 grader ute verkade hon inte frysa. Hon var inne i sina egna tankar och hade blicken fäst någonstans långt borta. Hon såg ut som hon väntade, inte väntade på någon men ändå väntade. Kanske var hon som honom. Hade inga speciella problem, men väntade fortfarande på att livet skulle börja.

Hon tryckte på snooze knappen för att få tyst på det tjutande ljudet som väckte henne varje morgon, likaså denna morgon. Hon masade sig sakta upp ur sängen och gick fram till fönstret och drog upp rullgardinen. Det var mulet. Lyser aldrig solen här? Muttrade hon tyst för sig själv. Hon gick ner till köket för att äta lite frukost. I korgen låg samma bröd som vanligt. Hon hällde upp Kelloggs cornflakes i sin tallrik och blandade med mjölk. Den välbekanta smaken av blöta, söta cornflakes spred sig i munnen. Hon var trött på den smaken och tänkte att hon nog borde förnya sina frukostmåltider. Hon tittade ut genom fönstret och såg att äppelträdet på gården hade börjat blomma. Det var det ända vårtecknet hon hittade. Efter att hon har gjort i ordning sig går hon sakta iväg till skolan. Det är samma sak varje dag. Hon går till skolan. När hon kommer hem gör hon läxorna, tittar lite på tv. Sen går hon och lägger sig. Några gånger däremellan äter hon och hela tiden väntar hon på att livet ska börja.
I skolan var allt som vanligt. Hon hade några kompisar att vara med, men hon hade ingen sådan jättebra kompis som hon kunde berätta allt för. Hon behöll det mesta för sig själv.

När hon har kommit hem, gjort läxan och ätit går hon ut och sätter sig på bänken vid den slitna lekplatsen. Hon brukar gå dit för att vara i fred och tänka, tänka på livet och döden. Hon ser två barn som kommer och sätter sig i den igenvuxna sandlådan. Dom skrattar och ser lyckliga ut där dom sitter och bygger sandslott. När hon ser det önskar hon att hon var ett litet barn igen. Ett barn som uppskattar dom små glädjeämnena i livet.
Hon väcks upp ur sina egna tankar av att en kille i hennes egen ålder slår ner sig bredvid henne. Han sneglar lite försiktigt på henne. Varför sätter han sig just på denna bänk tänker hon tyst för sig själv. Hans svarta hår blåser lite i vinden. Han ser snäll ut konstaterar hon efter att ha granskat honom lite i smyg. Dom sitter tysta länge och plötsligt säger han.
- Jag har inget liv.
Hon rycker till. Vad är detta för kille egentligen? Det första han säger till henne är att han inte har något liv. Varför säger han det till henne? Syns det på henne att hon känner likadant? Hon tittar på honom för att upptäcka något som tyder på att han driver med henne. Men han ser fullt allvarlig ut.
- Inte jag heller, säger hon efter ett tag.
Han ser på henne och ler ett litet försiktigt leende. Hon ler tillbaka.
En utav barnen som lekte i sandlådan kommer fram till dom och frågar om dom kan hjälpa till att bygga ett jättestort sandslott.
- Ja, varför inte? säger han.
Dom sätter sig i sandlådan och börjar gräva. Plötsligt känner hon en känsla som det var väldigt längesen hon kände. Den sprider sig i hela kr...