Att Leva Innan Morgondagen

2852 visningar
uppladdat: 2006-06-15
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Gruset knastrar lätt under dem. De rör sig sakta över den halvt igenvuxna grusgången som sluttar försiktigt ned mot sjön. Svartmönstrade, vita björkar med lågt hängande grenar växer längs med den smala gången och lite varstans på trädgården som omgärdar den. De planterade björkskotten nästan det första de gjorde när köpet var klart och huset med omgivande tomt var deras officiellt. De hade inte ens packat upp alla lådor med kastruller och sådant som skulle vara i köket. `Skotten behöver tid på sig att växa och bli stora´, som han uttryckte det då. Hon skall aldrig glömma hur det var när de som nygift par äntligen fick ett eget hem, och hur roligt de hade när de skulle göra i ordning den stora trädgården som fångat båda deras hjärtan redan från början, för så många år sedan…
Hon suckar. Det var när de var unga med hopp och drömmar inför framtiden. Nu är hon tacksam varje gång hon vaknar på morgonen och hör hans tunga, rasslande andetag, med vetskapen om att de är välsignade med ytterligare en dag tillsammans.
De når fram till strandlinjen nu. Den annars ljusa sanden är tung av fukt efter den senaste tidens regn. Det är tungt att stötta honom när de går i sanden, men hon lyckas ändå ta dem fram till vattenlinjen. Den ligger högre upp nu än den gjorde första gången de var där, och hon finner det märkligt att hon aldrig märkt det förrän nu.
Vattenytan ligger nästan spegelblank så här års bortsett från små krusningar när löv från träden som växer runt den lilla sjön faller ned i det mörka vattnet. Det står en liten snidad träbänk några meter till höger om dem, och hon leder långsamt fram honom dit. Försiktigt hjälper hon honom att sätta sig på bänken innan hon själv sjunker ihop på det av tiden nötta träet. Ett lugn ligger över sjön och det är helt tyst. Hon har nästan glömt hur lugnt det kan vara där, det är länge sedan han orkade vara ute en längre stund. Men den här morgonen hade han mer ork när han vaknade än han har haft på många år. Hon känner ett sting av saknad när hon ser ut över sjön och minns alla tidigare gånger de kommit ned till sjön genom åren. Hur de har suttit på bänken och pratat med varandra om allt, delat varandras tankar och känslor, men även från tid till tid bara suttit tysta och njutit av varandras sällskap och den omgivande stillheten. Hon ser på honom och tänker på hur han var första gången de träffades. Han hade varit tjugotvå, tre år äldre än hon, och de hade mött varandra på stadens utedansställe en fredagskväll på sensommaren. Hon kan fortfarande känna doften av syren som låg tung i luften när han bjöd upp henne till dans, och de båda visste från den stund att det var kärlek vid första ögonkastet. Tre månader senare hade han friat till henne på just den bänk de sitter på nu, och han hade med hjälp av sin armékniv från tiden i lumpen ristat in sitt namn och hennes i ett litet hjärta i mitten på bänkens ryggstöd. Försiktigt för hon fingertopparna över den enkla kärleksförklaringen och låter dem utforska de djupa linjerna i träet, när hon känner hans svala hand mot sin kind. Sakta lägger hon sin andra hand på hans och sluter ögonen och njuter av hans närhet och det lugn som omger dem. Hon hör hur några fåglar flyger över dem och landar på sjön, och hur vattnet kluckar in mot stranden sekunderna därefter. En stilla bris sveper över trädtopparna och ruskar om lövverken.
Ett plötsligt väsande ljud följt av några hostningar får henne att öppna ögonen igen och hon förstår att de varit ute för länge. Hon förebrår sig tyst för att hon borde ha förstått hur den kyliga luften skulle påverka honom. Hon reser sig så snabbt hon kan, men bara så snabbt som hennes stela leder tillåter henne, och hjälper honom upp från bänken och lägger hans högra arm på hennes axel. Varsamt hjälper hon honom att ta några små ansträngande steg i sanden, innan de når upp på grusgången igen. Den lätta lutningen erbjuder ett visst motstånd, men hon har fortfarande kraft nog att stödja honom uppför sluttningen. Hon ser ned på grusgången och kommer på sig med att vara tacksam över att deras söner ännu inte hjälpt dem med att ta bort grästuvorna som växer upp bland gruset. En lätt suck undslipper henne när de äntligen stiger upp på den horisontella marken, bara några meter framför det röda huset med vita knutar som varit deras hem under så många decennier. Den nötta trappan som de en gång tagit sig uppför på några snabba steg utgör nu en utmaning svår att bemästra. På vingliga ben assisterar hon honom och de tar sig sakta upp de fyra trappstegen, steg för steg. Den gamla verandan i mörkt körsbärsträ knarrar lågt under dem när de rör sig mot den vita ytterdörren. En grön krans hängandes på en rostig spik pryder den, ett minne från den gångna sommaren. Hon håller upp dörren med foten för att låta honom gå före henne in i den fönsterlösa hallen. Dröjande står hon kvar på verandan, blickandes ut över trädgården ser hon det sista kvällsljuset falla mellan björkarna och bilda vackra ljusspel på det lövtäckta gräset.
Hon vänder sig om, och dörren går igen med ett svagt klickljud när hon följer honom in i huset. Hennes ögon behöver ett ögonblick för att vänja sig vid dunklet som råder i hallen, men hon behöver inte se för att veta att han befinner sig i vardagsrummet till höger om henne. Ett svagt gnällande når hennes öron då hon stiger in i det ombonade rummet och finner honom sittandes i gungstolen bredvid fönstret. Han har ansiktet vänt mot fönstret och verkar försjunken i tankar, och hon vet att de inte rör utsikten. En kort stund står hon kvar i dörröppningen innan hon går fram till honom. Han vänder sig inte om när hon böjer sig över honom och drar fram en filt ur en flätad korg som ligger bredvid stolen. Hon lägger den i knäet på honom och bäddar in honom så att den täcker det mesta av honom från axlarna och ned. Ett svagt leende sprider sig över hennes läppar när hon ser hur han kurar ihop och myser i värmen. Hon ger honom en lätt puss på pannan och går sedan tillbaka ut i den lilla hallen.
Köket ligger precis framför henne när hon står på dörrmattan vid ytterdörren. Hon tar fram en kopparpanna av ringa storlek och fyller den med vatten innan hon sätter den på den vedeldade spisen. Ett svagt fräsande hörs när några vattendroppar faller ned på den varma plattan. Då luckan som håller elden inne inte är lika varm som plattan öppnar hon den med oskyddad hand och lägger in två torra vedträn för att underhålla de värmegivande flammorna. Hon dröjer kvar i hukad ställning och ser drömmande in i det färgsprakande skådespelet som utspelas framför henne i järnspisens inre. För en stund glömmer hon allt hon vet skall ske, förtrollad av lågornas skönhet, men ljudet av det uppkokande vattnet väcker henne ur transen. Den värkande ryggen låter henne förstå att hon stått så en längre tid än hon själv inser och hon förebådar sig själv för att hon låtit dyrbar tid passera. Hon reser sig upp och sträcker sig efter två koppar som står i ett av köksskåpen som täcker väggen ovanför spisen och omliggande. Hon sätter ned dem på den murade bänken bredvid spisen och sträcker sig sedan efter kopparpannan som nu tjuter. Hennes hand darrar lätt då hon häller vatten i kopparna och några droppar rinner utanför ned på det rödbruna underlaget. Hon tar fram två assietter att ha under kopparna samtidigt som hon letar efter teet i det sinande skafferiet. Hon hittar det längst in till höger och tar det tillbaka till bänken där hon lägger lite av det i en sil som hon sedan håller ned i vardera koppen tills vattnet har fått en ljusbrun färg. Sedan släpper hon ned två sockerbitar i den ena koppen och rör runt med en liten tesked. En bricka i olika färger hänger på väggen vid dörren och hon tar ned den från fästet och placerar de två kopparna på den. Hon tar upp den och går ut ur köket.
Han sitter fortfarande vänd mot fönstret då hon kommer in i det allt mörkare vardagsrummet, men vänder sig mot henne när han blir medveten om hennes närvaro. Deras blickar möts under en kort tid och de har en tyst kommunikation som bara finns mellan dem som levt länge med varandra, och när de väl ser åt olika håll igen vet båda vad som skall ske.
Hon sätter ned brickan på bordet framför fönstret och slår sig långsamt ned i den andra gungstolen. Han ser på henne och vänder sig sedan mot fönstret. Vemodigt följer hon hans blick och de sitter så i tystnad medan teet i kopparna svalnar i ångor på bordet mellan dem.
De sista solstrålarna ligger lågt över marken och trädgården utanför ligger dold i långa skuggor. Mörkret har även börjat sänka sig över rummet där de sitter, men ännu kan de se varandra och hon låter det vara. Några strålar av kvällsljuset har förvillat sig ned till sjön och hon kan se det sista solljuset glittra i vattnet. De annars så vanliga molnen smyckas nu...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Att Leva Innan Morgondagen

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2006-06-15]   Att Leva Innan Morgondagen
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=6591 [2024-03-29]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×