Bemötanden och Kommunikation

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Så tycker jag om vårt bemötande i psykiatrin,
Och så här tycker jag man ska bemöta:
Av mina erfarenheter inom psykiatrin i våran kommun, så finns det tyvärr fortfarande en slags auktoritär hållning bland personalen. Och tack vare den eller del viss med så ses patienten som en person med defekter, och de defekterna ska behandlaren/personalen rätta till.
Men egentligen så tycker jag och antar att det är väl så det egentligen ska vara, att patienten är en person med rätt att bestämma över sitt eget liv och att man utifrån det skall komma överens om en behandlingsplan med hjälp av behandlarens professionella kunskaper.
Jag tror nämligen på ett mer humant synsätt än ett auktoritärt, och har man båda på en arbetsplats så tror jag bara det leder till konflikter. Ett auktoritärt bemötande blir som en kränkning. Patienten känner sig som om hela han/hon vore en defekt. Detta tror jag i sin tur väcker en protest hos denne. Vilket blir ett problem. Kanske i form av motvilliga kännslor inför behandlingsförsöken, av patienten. Vissa patienter, de med dålig självbild, kanske godtar bilden av att de är defekta. Och går med på behandlingsformerna. Men jag tror att pat, då har gjort sig rollen som passiv och beroende. Just därför att de accepterat sig själva ihop med definitionen sjuk/defekt. Behandling under såna bemötanden och former tror inte jag är någon positiv lösning. Bemöter man en pat. Som kanske vistas dygnet runt, med en massa regler och omständigheter som inte finns i det normala livet så uppstår ju naturligt viss nya problem att anpassa sig sedan. Nu är det ju också så i dagens samhälle att det nästan är krav på korta och effektiva behandlingar. Detta tror jag i sin tur leder till snabba, slarviga bemötanden av vad pat. har för problematik. Vilket säger sig själv att det inte skapar plats för ömsesidigt godtagbara behandlingsåtgärden. Det gör ju även att det blir svårt att arbeta med förnuftiga lösningar när pat. kanske är ”stökig”. Jag upplever att man just pga av tid och oproffsig bemötande av problematiken därför hellre väljer att droga ner pat. och ofta då med alltför stora mängder medicin. Vilket jag anser att det är när pat. går som en zombie. Och detta har jag tyvärr alltför många gånger upplevt göras för att pat. ska vara ”lydig” och obesvärlig.
Och jag tycker inte det är pat. som ska vara följsam mot behandlaren, utan tvärtom.
Men ofta är det inte patentens behov som efterföljs. De får vänta med att komma på besök flera veckor, och de får tidsbestämda samtal i samtalsrum. Men detta återkommer jag till mer senare. Något som jag också kan tror påverkas vårt bemötande negativ är alla kriterium system. De tror jag många gånger leder till att pat. möter en behandlare som inte lyssnar ordentligt på pat. egna problembeskrivning. Och inte ser till patientens hela person och livssituation, utan ställer en mängd starkt riktade frågor, för att kunna placera patienten i en speciell kategori, i en färdig mall.
Ett humanistiskt bemötande kan innebära att pat. kan hitta ett intresse att lära känna sig själv bättre och en tro på att detta kan hjälpa honom med hans problem.
Ibland är det när man inte fokuserar på "defekterna" (symtomen), utan på vad patienten själv kommer med, som chanserna är störst att "defekterna" ska rättas till
Jag tycker helt enkelt att:
Personer som söker hjälp eller på annat sätt kommer i kontakt med en vårdgivare ska inte behöva bli kränkta, förtryckta, stämplade som defekta. Dessa personer ska bli bemötta med respekt, som jämlikar, ska få
Samtal - dess bekymmer och lösningar
Som jag ser det:
Samtal är det viktigaste instrument vi som vårdare/behandlare har att arbeta med inom psykiatrin och den bör användas professionellt. Många gånger kanske det inte finns bra eller några utrymmen till samtal kanske för att: Det inte finns tid, det finns inga samtalsrum, osv.
Eller vi själva kanske inte kan ta just det samtalet pga av personliga omständigheter med situationer. Vi kanske inte kan sköta samtalet professionellt pga av våra eller patientens försvarsmekanismer. Men då är det ännu mer viktigt att vi talar om detta för någon annan som kanske kan sköta samtalen professionellt. Det är även viktigt att veta att samtalen som är i dagrummet, på en promenad, vid maten, är minst lika viktiga som de samtal som är tid bestämda med kontaktmannen. Jag tror att som vårdare är det viktigt att kunna pendla mellan medmänsklighet och ett mer objektivt synsätt. Det krävs att man kan fokusera på positiva saker istället för symptom så att man kan samtala framåt istället för att fastna. Man bör också ha ett professionellt förhållningssätt så att man inte blir för ”kompis” med patienten. Det gäller att hitta en balans i medmänsklighet och objektivitet som jag tidigare nämnde.
Men att hålla ett samtal inom psykiatrin, med ett synsätt och ett bemötande mot pat. som om denne vore en defekt, går inte. Samtal och bemötande går hand i hand och detta är viktigt att inte glömma. Den personliga kontakten är viktig, men det krävs också kunnighet för att sköta samtalen inom psykiatrin. Knepet är att kunna möta upp samtalen på rätt nivå och att bedöma vad som behövs och hur. Det är viktigt att kän...