Ragtime

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Ragtime är en starkt synkoperad, ofta pianobaserad musikgenre. Den var populärast under 1900-1918 med Scott Joplin som mest kända kompositör.

Runt 1890 började afro-amerikanska kompositörer i Amerika att komponera denna musikstil. Det är en livlig musikstil baserad på synkopation, vilket är när man kan dra ut på vissa toner hur man vill. Om man spelade piano lät man ofta ena handen spela i en takt medan den andra spelade i en helt annan och kanske improviserade. Det är också därifrån genren fått sitt namn, rag; som betyder ungefär trasig, precis som rytmen var. Resultatet var väldigt glad musik som spelades oft apå dansställen. Ragtime är en blanding av marsch och jig, med den fasta hårda takten från marschen och den glada dansmusiken från jig. Från början spelades bara ragtime av den svarta befolkningen i USA och i städer där det bara bodde svarta. Men senare, i början av 1900-talet så spreds musikstilen över hela landet och spelades och lyssnades på av både vita och svarta.

Traditionell ragtime räknas av många som en klassisk musikstil eftersom musiken spreds i notblad istället för att spelas in eller av att imitera live-shower av band man hade sett.

Scott Joplin räknas som en av grundarna till ragtime och han skrev cirka 60 olika ”rags”. Några av hans mest kända kreationer är ’Maple Leaf Rag, som kom ut år 1899’ och ’the Entertainer’.

Ragtimen var, tillsammans med bluesen, en av huvudinfluenserna till Jazzen under 1900-talet.
Runt 1920 hade Jazzen vuxit sig större än ragtimen och den blev också mycket populärare.

Ragtime är skrivet i 2/4 eller 4/4 takt, med bastoner spelade på de udda takterna och ackord spelade på de jämna takterna.