Palestina konflikten - då och nu. ett specialarbete under kursen internationella relationer

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Palestinakonflikten efter nittonhundrafyrtioåtta, en IR uppsatts av Erik Ljungquist, SH3a

Inledning/frågeställning

Konflikten om Palestina är den konflikt som har fått överlägset mest mediauppmärksamhet under åren efter murens fall. Det är långt ifrån den konflikt som skördat mest liv och mänskligt lidande, men är ändå den mest politiskt laddade konflikten, där det är svårt att helhjärtat stödja en utav parterna och där det knappt finns något rätt eller fel.

Palestina har varit en plats för konflikter, oro och krig sedan Abrahams dagar och området har lytt under fler stormakter är någon annan plats i världen. Efter de pre-antika Babylon, Assyrien och Egypten så har Fenicierna och Rommarna varit där, korstågsstater och det väldiga muslimska Kalifatet har behärskat dess jord och både det shiitiska Mameluckerväldet och det sunnitiska Osmanska imperiet har regerat dess befolkning. Efter turkarna kom britterna och det var nu, nittonhundrasjutton, som dagens konflikt började gry.

Konflikten mellan de två olika folk som idag bor i Palestina, judarna och palestinierna (araber) har av många klassats som olöslig. Araber och judar har det bott i området längre än någon kan hålla koll på sitt släktträd, judarna har styrt landet vid flera tillfällen och araberna har styrt det genom diverse imperium. Dessutom hävdar båda folken att de fått landet (judarna) eller har fått rätt att göra anspråk på det (palestinierna) av Gud som har förmedlat det till folken genom olika profeter, stamfäder och skrifter. I den frågan kan inte heller någon vika, eftersom skrifterna antingen är A; Fullkomliga och ofelbara, eller B; Några ord kan vara fel, men berättelserna/redogörelserna är i det mesta rätt och helt sant. Det är dessa två rivaler som bråkat i princip oavbrutet sedan andra världskrigets slut, och vars bråk har resulterat i ett flertal krig, självmordsattacker och hämndaktioner. Även om en fredsuppgörelse ligger närmre tillhands idag än fyrtioåtta, så är freden fortfarande långt borta.

Målsättningen med uppsatsen är att försöka komma fram till varför konflikten är så svårlöst (ingenting är, som bekant, omöjligt), att försöka resonera fram till vilken typ av konflikt det är och vilka orsaker som ligger bakom, mer än de historiska och religiösa anspråken, och försöka argumentera fram någon form av grund till ett fungerande och varaktigt fredsavtal. Dessutom så avser uppsatsen att visa vilka de olika aktörernas mål i konflikten är.

Uppsatsen avser att behandla den moderna delen av konflikten, efter nittonhundrafyrtiofem, det som nu följer är en redogörelse av konfliktens förlopp från andra världskrigets slut fram till idag.

Konfliktens förlopp

Nittonhundrafyrtiofem är det värsta krig som människan skådat äntligen över. Efter sju år av mänskligt lidande över hela världen och ett systematiskt slaktsystem av judar kände hela Europa en kollektiv skuld för det som man gjort mot och låtit hända judarna. Redan efter första världskrigets slut nittonhundrasjutton hade Storbritannien fått i uppdrag av Nationernas Förbund att bilda ett judiskt folkhem i provinsen Palestina. Men med tanke på hur britterna styrde Palestina är det svårt att se om de någonsin hade tänkt bilda en judisk stat på platsen. Det var först nu, tjugoåtta år senare som det nybildade Förenta Nationerna verkligen tänkte slå mynt i saken.

Under mellankrigstiden och andra världskriget hade det skett en massimmigration av judar till det heliga landet och det hade inte setts med blida ögon från landets arabiska invånare och motarbetades således av engelsmännen. När britterna nittonhundrafyrtioåtta gav upp försöket med att lösa konflikten bollade man över problemet till FN som samma år håll en omröstning i generalförsamlingen där en majoritet på två tredjedelar röstade för att landet skulle delas upp i ett judisk och ett arabiskt land. Beslutet mötte en massiv kritik från araberna som såg sig överkörda eftersom de inte ville ha någon judisk stat där alls och för att judarna fick en större del av landet än araberna i proportion till befolkningen. Den fjortonde maj fyrtioåtta utropades den judiska staten Israel och det följdes direkt av en krigsförklaring från en samlad arabvärld. Israel vann kriget och annekterade halva den tänkta palestinska staten medan Jordanien och Egypten erövrade den andra halvan. Som följd av kriget fördrev judarna de palestinier som bodde på områden som tilldelats Israel och arabstaterna förvisade de judar som bodde i deras länder. Israel tog hand om de flyktingar som anlände till Israel medan araberna samlade ihop sina i stora flyktingläger där de lever än idag.

Suezkrisen

Nittonhundrafemtiosex försökte Egyptens ledare Gamel Abdel Nasser provocera fram ett krig emot Israel, mer för att stärka sin ställning i området än av sympati för palestinierna. Nasser nationaliserade Suezkanalen som tidigare ägts av franska och brittiska bolag. Israel stod i förbund med britter och fransmän och anföll Egypten, varpå brittiska och franska styrkor sattes in i kriget för att ”skilja på stridande förband”. Egentligen var det hela ett försök till att återta kontrollen över kanalen. Företaget mötte starka protester jorden runt och Sovjetunionen och USA tvingade gemensamt ut Frankrike och Storbritannien ur Egypten. Nasser vann mycket prestige, även om han förlorade själva kriget mot Israel, så gjorde han det inte jättestort.

Sexdagarskriget

I maj nittonhundrasextiosju hade Egyptens president Nasser beordrat alla FN-trupper att lämna Sinai, varpå man även blockerade Tiransundet. Israel hade tidigare deklarerat att man skulle se en blockad som en krigshandling. Genom detta fråntogs Israel sin enda hamn i Röda havet. Egypten undertecknade även en militärpakt med Syrien, Irak och Jordanien.
Den 5 juni samma år gick det Israeliska flygvapnet överraskande till attack och utplånade nästan hela den Egypten baserade alliansens flygvapen. Flygplan förstördes innan de ens lyft marken. Med totalt luftherravälde tog det bara sex dagar innan striderna slutade och Israel hade på dem dagarna hunnit ockupera Sinaihalvön, Golanhöjderna, Västbanken östra Jerusalem och Gazaremsan. För att försöka få till stånd en varaktig fred lämnade Israel senare tillbaka Sinaihalvön till Egypten.

Krigen mot Libanon

PLO: s och Hizbollahs terroristattacker mot Israel från libanesiskt territorium ledde till israeliska invasioner av Libanon nittonhundrasjuttioåtta och nittonhundraåttiotvå. Vid det sistnämnda ockuperades landet ända upp till huvudstaden Beirut. Nittonhundraåttiotre slöt Israel och Libanon fred, men avtalet revs upp av den libanesiska presidenten efter syriska påtryckningar. Två år senare drog sig Israel tillbaka från större delen av det tidigare ockuperade området, varav man behöll en säkerhetszon längs gränsen i söder.

Intifadan

Den åttonde december nittonhundraåttiosju inleddes det palestinska upproret kallat intifadan. Med intifadan menar man ungefär ”att resa sig upp och borsta av sig dammet”, om med dammet menar man Israel. Upploppet började då en israelisk lastbil körde in i palestinska fordon och dödade fyra palestinier. Idag går det knappt en dag utan att medierna rapporterar om döda i terrorattacker eller om civila som stryket med i Israeliska hämndattacker. Det förhandlas fram och tillbaka, men en fredsuppgörelse verkar långt borta. När nu Ariel Sharon verkar ha tappat kontrollen över sitt Likud, som inte gick med på hans förslag om total retträtt ifrån Gazaremsan och Hamas ledare mördas så fort en väljs har jag svårt att se en lösning inom den närmsta framtiden.

Nittonhundranittiotalets förhandlingar

I Oslo och på Camp David försökte olika medlare få till stånd en fred mellan israeler och palestinier. I Oslo fick palestinierna ett visst självbestämmande och Yasser Arafat fick Nobels fredspris för detta. I utbyte skulle PLO erkänna den judiska staten Israel och stryka den översta punkten i dess stadga där PLO kräver att den palestinska staten skall ligga på hela den plats där Israel idag ligger. PLO lovade detta men tog aldrig bort punkten från sin stadga men fick ändå det självstyre som lovades.

Under Camp Davidförhandlingarna var en fred nära och dessutom en Palestinsk stat om det inte vore för att de båda parterna inte kunde enas om tempelberget och om de palestinska flyktningar som fördrivits från Israel skulle ha rätt att komma tillbaka och deras rätt till kompensation.

Gazautrymningen

Tvåtusenfem utrymmer Israels premiärminister Ariel Sharon de drygt sjutusen bosättare som bor i Gazaremsan. Utrymningen möter massiva protester från både politiker och den Israeliska befolkningen. Utrymningen var viktig för den avstannade fredsprocessen. Efter utrymningen har mängden terrordåd minskat dramatiskt, som terroraktörerna lovat.

Analysdel

Aktörer i konflikten

Israelerna och palestinierna är som bekant de två huvudparterna i konflikten. USA är en av Israels svårfunna allierade och är den nation som förser Israels krigsmakt med pengar. Möjligen kan det också ha varit USA som stod bakom Israels kärnvapenprogram men några starka incidier finns ej och ännu mindre några konkreta bevis. Israel är en av USA: s få allierade i arabvärlden och Israel är dessutom en viktig postering för USA när det gäller att ha någon slags kontroll över världen för att minimera risken för krig och terrorism. USA har dessutom en ganska stor minoritet judar bland sin befolkning och även om deras röster inte väger tyngst så har de betydelse i de jämna amerikanska presidentvalen och behandlingen av Israel och dess existens är alltså viktigt även på hemmaplan. Dessutom har USA en förkärlek till demokratier och Israel är en av få att hitta i mellanöstern och Mindre Asien. Israels lagstiftning påbjuder dessutom ”vissa fysiska påtryckningar” (läs: tortyr) i sin lagstiftning om det gäller att förhindra terrorism, vilket kan vara intressant för CIA.

Arabsamfundet är den organisation som samlar de arabiska länderna. Arabländerna har vid flera tidpunkter anfallit Israel med syften som bl a att ”driva juden ut i havet” (Nasser) och att utplåna den Israeliska staten från kartan. Det var Egypten och Jordanien som först ockuperade Västbanken och Gaza. I de arabiska länderna för ofta regimerna en hätsk antisemitisk propaganda och som exempel kan den iranska (Iran är inte ett arabiskt land men närstående) dagen ”utplåna Israel” nämnas.

PLO är den organisation som representerar de statslösa palestinierna politiskt. Innan den nu avlidne Yasser Arafat tecknade ett fredsavtal med israelerna så använde PLO bl a flygplanskapningar och regelrätt gerillakrig i bl a Libanon. PLO har som första mål att bilda en palestinsk stat och som andra mål att bilad en palestinsk stat på hela den yta där Israel nu ligger . PLO har alltså som mål, enligt deras egen agenda, att utplåna den Israeliska staten, men det är något som sällan kommer fram i media. PLO har begagnat sig av terrorism men fördömer alltså nu offentligt terrorism och deras säkerhetstjänst verkar nu, efter Arafats död, aktivt kämpa mot terrorism och gripa misstänkta terrorister. Efter Arafats död så har relationerna mellan ena sidan Israel och USA och å andra sidan PLO mjukats upp. Israel och USA terrorstämplade ju som bekant Arafat strax innan hans död.

Hamas, Islamiska jihad och Al aqsa martyrernas brigader är exempel på terror grupper som med våld och terror mot civilbefolkningen försöker uppnå sina mål. Rörelserna drivs av religiös fanatism och är obevekliga i sina handlingar. Rörelserna vill att en palestinsk stat skall grundas på hela den plats där även Israel ligger. Organisationerna ser inte sitt våld som något nödvändigt ont utan tror att den som dör i en attack genast inträder i himlen och blir rikt belönad där.

Vilka följder har konflikten fått för de inblandade parterna?

Som i alla andra krig finns det ingen vinnare. Däremot har parterna förlorat olika mycket, och de som har förlorat mest är palestinierna. Palestinierna hade, om inte deras egna brodersfolk i grannländerna, haft en egen stat idag. Efter delningen av Palestina skulle palestinierna ha fått sin stat om det inte vore för deras grannar som gjorde de en ordentlig björntjänst. Genom deras krigsförklaring kunde Israel ockupera stora områden utan att förlora sin goodwill i världen, samtidigt förstorade också Jordanien sitt rike, på palestiniernas bekostnad. Nu lever många palestinier i flyktingläger, arbetslösheten är skyhög och de kan inte resa eller förflytta sig som de vill. Palestinierna måste hela tiden vara rädda för att inte råka illa ut i någon israelisk hämndaktion. Tack vare diverse religiösa extremister vågar inte Israel låta palestinier att komma in i Israel vilket gör det omöjligt för de att skaffa jobb. Fast att påstå att alla palestinier lever i total misär och utan några som helst rättigheter är fel. Palestinier med israeliskt medborgarskap åtnjuter de bästa demokratiska och mänskliga rättigheterna av alla araber i hela mellanöstern.

Israel hade tillsammans med USA världens största goodwill efter andra världskriget. USA hade räddat Europa och Östasien undan Japan och Tyskland, och Israel var askungesagan om ett hunsat och förtryckt folk som hade lidit mest under andra världskriget och som hade blivit utsatta för ett försök till förintelse, som nu äntligen fick det land som deras Gud lovat de. Idag är Israel ett av de mest hatade länderna i hela världen. Anledningen till detta är att världen till slut fick upp ögonen för de människor som bodde på platserna innan judarna kom. Judarna har fått ett land, erövrat Golanhöjderna och således kontrollen över Jordan, erövrat Västbanken och den problemfyllda och överbefolkade landremsan kring staden Gaza. Men Israel hade säkerligen mycket hellre levt åren efter fyrtioåtta i fred. Dessutom har landets invånare, endast några årtionden efter förintelsen fått se en ny antisemitism växa fram i hela världen.

USA: s stöd till Israel är en bidragande orsak till att USA inte längre betraktas som ”världens bästa land” i mångas ögon utan blir numera betraktat som en globaliserings- och makthungrig världspolis som inte skyr några medel för att öka sitt inflytande och sin makt i världen. Däremot har de amerikanska politikerna vunnit många röster på hemmaplan tack vare sin pro-israeliska politik.

Arabsamfundets medlemmar har förlorat åtskilliga krig och soldater och pengar i dessa, men i omvärldens uppfattning om de ligger kvar vid ”diktaturiska islamistiska stater med mycket olja”.

FN har de senaste åren försvagats och en anledning kan vara organisationens oförmåga att lösa konflikten i mellanöstern. De palestinska flyktingarna har fått ett eget FN organ, UNRWA, och av de åttahundrasextiofem (tvåtusentre) resolutioner som generalförsamlingen och säkerhetsrådet sammanlagt utfärdat har femhundratjugosex varit riktade mot Israel .

Vilken typ av konflikt är detta?

Som tidigare nämnt är detta en djupt rotad religiös och historisk konflikt men det är inte de enda faktorer som gör att konflikten är så svårlöst.

Konflikten och särskilt kontrollen över Jerusalem är laddad med prestige. Även om en snar lösning skulle vara det bästa för båda parter är det nästan omöjligt från någon sida att göra några eftergifter eftersom båda gapar efter mycket och ingen vill visa sig svag. När Sharon utrymde Gazaremsan handlade det om några tusen bosättare och detta ledde till massiva protester i hela landet. Efter förintelsen och Israels grundande har det Israeliska folket och politikerna tänka att de aldrig mer skall visa sig svaga, för att aldrig mer bli utsatta för extremt våld bara på grund av att de tillhör ett speciellt folk . Kontrollen över tempelberget är inte bara viktig ur religiös synvinkel. Eftersom båda parter vill kontrollera det så visar den part som kontrollerar det att de är mäktigare än sin motståndare.

I svenska medier är det dock oftast så att konflikten ses som en etnisk konflikt. Det är en konflikt mellan judar och araber. Judarna är de europeiska kolonialisterna och palestinierna är det överkörda statslösa folket i en annan värld och med en annan kultur, precis som hela Afrika en gång var. Det är nu som svenska tyckare, medvetet eller omedvetet, gör Israel till den nya kolonialmakten och sådana stater kan man inte tycka väl om. Det är nu som världens dåliga samvete från vad som hände under kolonianismens dagar kommer fram och då blir det lättast att lägga all skuld på Israel.

En fråga som ofta kommer i skymundan är kontrollen av sötvatten i området. Vatten är en bristvara i hela mellanöstern och vattnet är sålunda eftertraktat. Under Västbanken finns det ovanligt mycket grundvatten gentemot resten av området. Israel har borrat många brunnar vid sina bosättningar där och förbjuder palestinierna att borra till ett visst djup och sålunda kontrollerar Israel grundvattnet i Västbanken . Jordan är dessutom en av få floder i området och i och med Israels ockupation av Golanhöjderna så kontrollerar man dess flöde. Det är dessutom Jordan som skiljer Israel från Västbanken, så nu när landet kontrollerar bägge sidor av Jordan och Golan höjderna är det svårt att strypa Israels vattentillförsel. Israel har dessutom konstbevattnat sitt torra land och har på sina håll gjort Negevöknen bördig. Att Israel använder det lilla vatten som finns för att odla apelsiner och vattenmeloner har givetvis retat upp deras grannländer.

Dessutom är konflikten mellan rika och fattiga. Det industrialiserade Israel med USA som supporter mot palestinierna som knappt får något stöd alls från de länderna i arabvälden som tjänat mycket pengar på olja, som istället skjuter fram palestiniernas dåliga villkor i propagandasyfte. En av anledningarna till palestiniernas fattigdom är en extrem och utbredd korruption i PLO: s led . Rika länder ger biståndspengar till det palestinska folket och låter PLO förvalta det. Pengarna försvinner och den palestinske invånaren har förlorat igen. Innan murens fall var också konflikten laddad politiskt på höger – vänster skalan. Israel var den kapitaliska högerstaten som fick vapen av USA och regimerna i arabvärlden deklarerade att deras ekonomi och samhällsstyrning var en slags socialism och köpte scudmissiler av Sovjetunionen .

Konflikten kan även klassas som rasistisk, och då är det främst arabstaternas rasism mot det judiska folket. Regimerna i Israels grannländer har fört en välsmord propagandaapparat där lögner om judar sprids till allmänheten. Värt att nämnas är att flera arabiska regimer har spridit litteratur som ”Sion vises protokoll” och ”Mein kampf”, att Syriens dåvarande försvarsminister nittonhundraåttiotvå skrev en bok där han förklarade hur judiska ritualmord på icke-judiska barn går till. Hur absurt det än låter så skrev han inte boken som en berättelse utan snarare som facklitteratur och hävdade att allt i boken var sant . Sådant påverkar givetvis stämningarna i mellanöstern och bidrar till det accelererande judehatet. Liberala ungdomsförbundet påstår i ett utskick att i en av kurserna i den palestinska grundskolan, som SIDA skjuter mycket pengar till, måste eleven kunna förklara och redogöra för varför Europa ville mörda juden för att bli godkänd. I Syrien kunde befolkningen för några år sedan se affischer med texten ”blodsbröder” ovanför en bild där en judisk soldat hälsar på en nazistisk stående i Libanons blod som placerats av den syriska regimen . Vad kan vara mer kränkande för en jude än att placeras ihop med en nazist?

Ett anspråkslöst förslag

Nu kommer vi till det viktiga, hur skall denna invecklade konflikt lösas så att alla parter blir nöjda och belåtna, eller inte helt missnöjda?

För att en fred skall kunna nås måste två företeelser genast upphöra. Det ena är att de olika staterna slutar sanktionera rasism och det andra är att godtyckligt våld och terror från båda parters sida genast måste upphöra. När dessa två mål är genomförda skulle förhandlingarna kunna starta. De två parterna vid förhandlingsbordet skulle då inte längre vara i krig emot varandra vilket gör det avsevärt lättare att lösa problemen då det inte skulle ligga fult så mycket prestige i förhandlingarna.

För att konflikten skall kunna ta slut och för att en bestående fred skall kunna infalla måste de viktigaste konfliktskapande företeelserna lösas. För det första har vi grundandet av en palestinsk stat och de palestinska flyktingarnas framtid. Frågan om de israeliska bosättningarna måste också den lösas för att fred skall kunna inträffa. Jerusalem är för en stor del av världens befolkning en av de heligaste platser på jorden. Dess framtid är en alltid lika het potatis i debattsammanhang och frågan om staden är en av de frågor som innehåller mest prestige och som ingen verkat kunna vika sig en tum bakåt om. Vatten är en av de stora bristvarorna i området och även om frågan sällan behandlas i medierna är det en större konfliktfaktor än många förstår.

Den palestinska staten och dess flyktingar

I dagsläget kontrollerar Israel större delen av de områden som är tänkta att bilda den första palestinska nationen. Gazaremsan och Västbanken är de områden som är tänkta att vara palestinska grundområden. Men nu kommer en intressant; vill verkligen alla palestinier bo i en framtida palestinsk stat istället för Israel. Anledningen till att frågan ställs i uppsatsen är att ett oberoende opinionsundersöknings företag gjorde en undersökning bland palestinier i den östra delen av Jerusalem huruvida de ville tillhöra den palestinska staten eller den israeliska. Det häpnadsväckande var att majoriteten inte ville bo i ett tänkt Palestina utan hellre i Israel . Varför de tillfrågade nu svarade detta kan diskuteras. Tänkbara orsaker är den terror som PLO fört mot palestinier som har misstänkts för att ha samarbetat med Israel och rädslan som detta har skapat . Därför anser uppsatsen att folkomröstningar bör hållas i olika ”valkretsar”. Den stora majoriteten kommer säkerligen vilja tillhöra en palestinsk stat, men en omröstning bör ändå hållas eftersom folket alltid bör tillåtas innan stora samhällförändringar och för att viktiga beslut alltid bör föregås av en demokratisk omröstning. Israel måste givetvis garantera att man aldrig mer skall ockupera provinserna och på samma sätt måste Palestina ge löfte om att aldrig föra krig mot Israel eller upplåta sitt territorium för stater som för krig mot Israel. PLO måste dessutom avsäga sig sina anspråk på hela Israel. Den palestinska staten måste givetvis styras genom demokrati och byggas på total religions-, yttrande-, åsikts- och tryckfrihet, något som skulle vara unikt i den muslimska världen.

De palestinska flyktingarna som fördrevs från Israel är i många fall döda. Men deras barn och barnbarn bor kvar i de flyktingförläggningar som skulle vara temporära men som nu har byggts upp till hela städer. En av de stora knäckfrågorna i konflikten har varit huruvida de skall få återvända eller inte. Men frågan är då vad de har att återvända till? Ett hus bland andra där de andra invånarna ser på de med oro och förakt där du själv aldrig bott men som din mor berättade för dig om. De palestinska flyktingarna har dock rätt till kompensation. Frågan är dock om det är Israel som skall stå för denna, då även dess folk har lidit de år efter konfliktens stegring. Vi får inte glömma att judar blev fördrivna ur sina hemländer i arabvärlden, ej heller att glömma är alla de krig som nationen tvingats utstå. Därför bör det samlade världssamfundet stå för kompensationen, men de palestinska flyktingarna bör inte kunna återvända till Israel efter det att en palestinsk stat har grundats. Förslaget är moralsikt förkastligt men praktiskt ansenligt och det viktigaste är i den här frågan är att lösa problemet på det sätt som får minst dåliga konsekvenser.

Bosättningsfrågan

De israeliska bosättningarna är lätta att se som ett led i en israelisk kolonialpolitik, erövra, integrera behålla . När Sharon utrymde de få tusen bosättare som fanns på Gazaremsan utbröt kaos i landet, frågan är då vad som kommer hända vid en eventuell utrymning på västbanken där antalet bosättare räknas i hundratusental. Om man skall se det ur ett moraliskt perspektiv så skall varenda bosättning utrymmas. Men vore det verkligen värt att utrymma, t ex den största bosättningen av alla som har ca sjuttiotusen invånare och som ligger bara några kilometer in på palestinskt område, strax utanför Jerusalem? Det palestinska folket bör inte bli överkört ännu en gång, men blir det verkligen bättre av att göra ännu fler hemlösa? Att de små bosättningarna och de som ligger längre in på palestinskt område skall avvecklas råder det ingen tvekan om, men de stora i gränslandet? Än en gång är nog den praktiska lösningen den moraliskas överman. Att flytta stora mängder människor några få kilometer är ingen mening. Däremot ...