Feminism

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Feminismen kräver i princip jämställdhet mellan man och kvinna. Anledningen till detta är förstås uppenbar: Kvinnans status har i vår kultur med tiden kommit att, till olika grad, befinna sig under mannens. Man anser att mannen ofta har haft förmånerna i samhället, mannen har alltid varit normen, medan kvinnan varit det nästan onaturliga ”andra könet” (för att citera de Beauvoir). Lösningen på detta har man sätt i att helt enkelt kräva samma förutsättningar, och tillgången till samma uppgifter i samhället som mannen. Med bakgrund av den kristna jämlikhetstanken, är det en helt logisk reaktion: Mannen har det bättre, alltså måste kvinnan få det som mannen har tillgång till.

Men för att få detta att gå ihop, måste man förutsätta att mannen och kvinnan är varandra i stort sett identiska till beteende, psyke och fysik, och framför allt att de lever ett hälsosamt liv genom att hänge sig åt samma uppgifter i livet och i samhället. Man kan med skepsis fråga sig om det verkligen förhåller sig så.

För att förstå vårt naturliga beteende, det som vi mår bra av, bör man återgå till rötterna. Tar man en titt hos ursprungsbefolkningar, med paleolitisk livsstil, vilkas liv ännu inte underminerats av den judiskkristna missionen, ser man tydligt att hela samhället bygger på att könens olika kompetens kompletterar varandra. Kvinnan håller sig mestadels inom ramen för hemmet, föder barn, tar hand om sina barn, tillreder mat. Just för att detta är hennes expertis och att den behövs. Mannen å sin sida sköter det som krävs utanför hemmets territorium, där muskler av större kapacitet, rumslig uppfattningsförmåga o.d. krävs. Det är mannens specialitet och den behövs likaså. Tillsammans bidrar ett pars olikheter till en framgångsrik enhet. Även här finns sociala konstruktioner för könen; dessa har helt enkelt formats och anpassats efter respektive köns behov och införlivats i deras kultur, för att underlätta i kvinnors och mäns vardag, och det låter rimligt att så även var fallet i vår förkristna kultur.

I modern tid, med nya arbetsuppgifter långt från vår naturliga miljö, blir det kanske svårare att särskilja könen i detta myller av mer akademiska uppgifter. Våra fysiologiska olikheter kan te sig som bagateller i sammanhanget. Vi bör då ta tillfället i akt och avslöja att hjärnfunktionen mellan könen också är olika. Inte att den ena är den andra underlägsen i stort sett, utan snarare på vissa områden, och att vi intellektuellt har olika expertis och kompletterar varandra via kontraster.

Om vi vänder oss till vetenskapen för empiriska belägg, så ser vi att de senaste femtio årens rön entydigt pekar på samma tydliga skillnader mellan män och kvinnor. Kvinnor har t.ex. ett rikare känsloliv än män; de respektive könen aktiverar nämligen olika delar av hjärnan när de lagrar bl.a. känslomässigt laddade bilder. Män aktiverar amygadala, en lob i lillhjärnan, medan kvinnor aktiverar ett helt batteri av nervbanor när en emotionellt laddad bild visas. Kort sagt använder kvinnor en större del av hjärnan för att lagra och minnas känslor. Det är också allmänt känt att kvinnor är verbalt och språkligt, om inte överlägsna, så åtminstone annorlunda i förhållande till män. Också för detta områdes uppgifter använder könen olika delar av hjärnan.

Den blivande hjärnan formas till antingen manlig eller kvinnlig efter ungefär sex veckor, när det manliga fostret börjar producera hormoner som organiserar dess hjärnas nervbanor efter manligt mönster; i dess frånvaro blir hjärnan kvinnlig. Vi kan alltså redan här med stor visshet skjuta de Beauvoirs kända uttalande ”man föds inte till kvinna, man blir det”, åt sidan. Häri tillkommer också att undersökningar bl.a. har visat hur barn så unga som ett till tre år gamla, har åskådliggjort hur deras mentala förmågor skiljer sig avsevärt åt beroende på könstillhörighet. I vissa specifika tester har pojkar lärt sig betydligt fortare än flickor; i andra, har övertaget varit det motsatta.

På det stora hela är män uppenbart mer aggressiva och konkurrensinriktade och skickligare inom områden som kräver rumslig uppfattningsförmåga och matematiska resonemang. Kvinnor å sin sida är känsligare för nyanserna i uttryck och gester, och skickligare på att bedöma individer på det emotionella planet. Det tycks helt enkelt vara så att kvinnor genom evolutionens gång formats för att vara mer sociala varelser, medan män är mer intresserade av föremål. Om detta är så, torde det vara ytterst nödvändigt att acceptera vilka vi är, och låta detta stå som grund.

Vad som kan kritisera dessa rön, är förslagsvis hjärnans flexibilitet. När ett sinne går förlorat, skärps de övriga; hos den som mister synen, ersätter hjärnan sitt synområde med att nervceller från exempelvis hörsel och känsel växer in och får ett större område i hjärnan. Man vill ibland hävda att små flickors hjärnor på ungefär samma sätt, via sociala konstruktioner, tränas att bli mer känslomässigt mottagbara. Det är dock ytterst tveksamt huruvida denna parallell alls är rimlig eller ej. Skulle dessa helt och hållet kulturella faktorer verkligen kunna bidra till det fenomen som gör att kvinnor och män aktiverar helt annorlunda områden i hjärnan för olika ändamål? Det tycks mer sannolikt att kvinnan genetiskt har utvecklat en mer känslomässig karaktär, då hon är den i vår art som främst varit ansvarig för barnen och deras tidiga utveckling, medan mannen format sin robusta natur för att korrekt kunna analysera det som sker utanför hemmet.

Det viktigaste av allt i dessa olikheter: Barnet behöver sin mor, biologiskt korrekt under så gott som 24 timmar om dygnet, de upp till fyra första åren. (Vilket betyder att modern inte bör föda oftare än just var fjärde eller var femte år, för att få tillfälle att helt ägna sig åt det enda barn som är i behov av hennes ständiga övervakning. Ålderskillnaden hos barnen minskar dessutom på konkurrensen mellan jämnåriga i en familj, vilket är evolutionärt lönsamt, och torde vara hälsosamt även för dagens moderna kärnfamilj.) Anledningen till att barn suger på tummen är att där egentligen skulle ha funnits en mors bröst ständigt tillgängligt. Amning har i modern tid i västvärlden ofta skett efter ett slags standard ”var fjärde timme”, utan att ta hänsyn till barnets behov däremellan. Barn bör också sova hos båda sina föräldrar, och få vara mycket nära sin mor under de första levnadsåren. Om inte detta följs leder det till skrikattacker, psykiska obalanser, ångest och liknande för barnet, som i framtiden eventuellt tar sig uttryck i hustrumisshandel, barnmisshandel och/eller sexuella övergrepp. Att som mor i feminismens namn ägna sig åt en individualistisk karriär, vore därför att svika sin plikt, en plikt bara hon till fullo kan ta ansvaret för. (Detta är förstås ett ideal, som inte alltid är möjligt att uppnå, men vill vi få ett bättre samhälle, bör vi veta vad som är oss naturligt hälsosamt, för att få detta att fungera som ett rättesnöre för framtiden.)

Det är något som kommit att motarbetas – många mödrars vilja att få vara just mödrar och hemmafruar, inte externa försörjare av familjen. Det ligger biologiskt sett inte i kvinnans intresse att konkurrera på den hierarkiska skalan på arbetet (denna form av monetär konkurrens är kanske inte nyttig för någon i ett samhälle, men det är en annan historia). Detta brukar leda till utbrändhet hos många kvinnor, och livsstilen med dubbel inkomst brukar få ytterst negativa konsekvenser för familjen. För varje konkurrensinriktad kvinna, finns det i proportion till detta rent biologiskt säkert minst tio manliga motsvarigheter i ett samhälle. Ofta vill man nu ändå att hälften av arbetarna på en arbetsplats skall vara kvinnor, för att markera det nuvarande samhällets egalitära ideal.

Mycket talar för att kvinnorna kommer att få det oerhört svårt att nå framgång, om de spelar på männens planhalva och efter männens spelregler, vilket som sagt generellt sett inte intresserar kvinnans natur. Och de få kvinnor som lyckas är rimligtvis nästan uteslutande sådana som under fosterstadiet fått en abnorm överdos av testosteron, fått sina hjärnor att formas till manlig sådana (där bl.a. viljan till konkurrens och övriga manliga karaktärsdrag präglas), och därför alltså är ett slags män med ett kvinnligt yttre. Sedan hör man hur dessa framgångsrika kvinnor ofta grämer sig över hur övriga kvinnor inte tar sig "rätten" att också inta marknaden. Det kan tyckas vara ett sätt att mana sina egna till lycka, men i själva verket har inte den konkurrensinriktade kvinnan särskilt mycket gemensamt med den stora majoritet av kvinnor, som nu i feminismens tidsålder känner ångest inför uppgifter de ofta varken vill eller är ämnade att utföra. Vår framgångsrika, arbetande kvinna kan alltså utan att hon vet om det lura sina medsystrar in i något de i längden inte över huvud taget vinner på.

Vilket av de båda könen som i allmänhet kommer att dominera i ett samhälle, beror på dess omgivning. Uppfattas den som farofylld vad gäller livsmedelsförsörjningen, så kommer mannens aggressiva, beskyddande egenskaper att värderas högre, han får en samhällelig dominans för att folket skall överleva, och fäderna befinner sig långt från spädbarnen. Tolkas omvärlden däremot som ofarlig, tar kvinnan över, samhället får en inre orientering, fäderna tar större kontakt med spädbarnen och skapelsesymboliken får ett kvinnligt ursprung. Inte sällan förekommer dock en dualistisk inriktning, i vilken ett parförhållande uppträder i folkets myt.

Enligt teorier hade vi i nordisk förkristen tid, och långt innan vikingarnas härjningar påbörjades, under perioder en mer matriarkaliskt inriktad kultur. När den judiskkristna utvidgningen närmat sig Norden, tvingades dock nordborna strukturera om sina myter för att skydda sig från utvärtes intressen: Kvinnlig gudom ersattes med krigiska gudar.

Då kvinnans uppgift enligt tradition inte bestod i krigiska, yttre åligganden, så tvingades hennes betydelse i samhället ned och därmed också hennes ställning. Ändå betraktas våra förfäder under denna tid som förvånansvärt toleranta i sitt förhållande till kvinnan. När så kristenheten till slut fått grepp om Norden, hade vår livssyn förvrängts till ökenperspektiv (d.v.s. en syn vars kultur egentligen hörde hemma i ökenlandskap på andra sidan jordklotet) och kvinnans sexualitet fruktades.

En del människor hävdar att uppdelningen mellan könen är ett sätt för mannen att undanskuffa kvinnan ”till köket” och bort från makten. Det har dock funnits ett oräkneligt antal – och finns fortfarande – paleolitiskt levande matriarkaliska stammar, i vilka kvinnan sköter hemmet och mannen jagar, och trots detta har kvinnan betydligt högre status än mannen. Uppdelningen i sig har alltså ingenting med makten i samhället att göra, utan vilar på den betydelse som de olika uppgifterna får i förhållande till vad den kollektiva situationen kräver.

Att det råder klara skillnader mellan män och kvinnor såväl mentalt som fysiskt, är det måhända trots allt få som motsätter sig. Därför är en mer väsentlig fråga hur stor betydelse dessa skillnader bör ha. Det är vanligt att hänvisa till individen som en flexibel enhet, som trots sitt kön vid vissa tillfällen besitter en kompetens som är vanlig främst hos motsatt genus, och att man bör ta hänsyn till individens rätt att kanalisera sin kompetens. Detta är ett högst godtagbart argument, men man bör troligen främst ha den kollektiva hälsan i åtanke, som påverkar samtliga individer i ett samhälle. Denna kräver att inte bara karriären prioriteras, utan även familj och barn. Och detta sistnämnda är något, som bevisligen är beroende av kvinnans specialiserade hand under heltid. Vi får inte glömma att också mannen måste ta sitt fulla ansvar, som extern försörjare (som komplement till kvinnans interna insats); man kan tycka att kvinnans roll är den enda som diskuteras. Men det finns ett gott skäl för detta, eftersom det är just hennes uppgifter som försummas. I en kosmopolitisk värld som vår, får familjens intima sfär naturligt nog allt mindre tid och utrymme, medan fokus ligger på det externa för samtliga parter, något som kan ha stor del i särskilt vår mentala ohälsa. I princip varje högre levande kollektiva varelse på Jorden har historiskt sett varit, och är fortfarande, helt beroende av att dessa två krafter – den ”inkomstbringande” respektive den familjära, den manliga respektive den kvinnliga (när det gäller människan) – får prestera sin fulla naturliga kapacitet, som troligen endast är möjlig genom en någorlunda tydlig uppdelning, som tillåter fokus för respektive kön. Med denna vetskap tycks det sannolikt allt mindre lockande att rätta sig efter den extrema form av jämlikhet som är i antågande.

Vi bör förstå att den ”strikthet” som nämns, inte alltid är möjlig, och får naturligtvis anpassas i extrema situationer. Man får ta hänsyn till att många fler faktorer måste spela in för att göra detta möjligt, då detta inte är ett försvar (som ett fåtal kan misstolka det som) av situationen i dagens samhälle, kvinnoförakt eller den syn på man och kvinna som varit gällande sedan Ansgar, utan ämnat som en del i en på det hela taget mer hälsosam livssituation, bortom det moderna oket, och långt bortom mycket av det vi sett under historiens gång ungefär sedan järnåldern.

På något plan uppfattas de flesta feminister önska utrota allt vad sociala konstruktioner heter. Vad vore då kvar av definitionen ”kvinna”? Vore hon en människa med – i förhållande till mannen – unika anatomiska attribut och inget annat? Alla agenter i ett samhälle, även könen, tillsätts efter hand en funktion. Det blir allmänt känt vilka kvaliteter en sorts individer förfogar över och på vilket sätt dessa kan komma till användning i gruppen. En kvinna (eller man) lever och utvecklas inte oberoende av sin anatomi då denna har en unik funktion, precis som kvinnans – i förhållande till mannens – till viss del säregna psyke kommer att avgöra vilka uppgifter hon generellt sett är lämpad att hänge sig åt. Kön är en social konstruktion helt enkelt för att stämma överens med den biologiska verkligheten och inte motarbeta den. Man bör också komma ihåg, i samma ögonblick som man demoniserar allt vad sociala konstruktioner heter, att även idén om kvinnor och män som homogena individer är en social konstruktion i sig. Skillnaden består i att den senare ger en felaktig bild av verkliga förhållanden, om vi skall tro den logik vi gått igenom ovan.

Det kön som i ett samhälle kan sägas inneha det största inflytandet, kommer naturligtvis att dra fördel av att hylla de ärftliga faktorernas betydelse i en människas utveckling. Det kön som däremot kan sägas ligga i ”underläge” vad gäller inflytande, frihet och funktionell betydelse (det kan återigen poängteras att det sistnämnda är det centrala och vad det hela egentligen handlar om), kommer å sin sida tjäna på att demonisera det biologiskt determinerade, och konsekvent fokusera på att ”existensen föregår essensen” även biologiskt, vilket ger utrymme att betrakta den ofta refererade synen på könen som inte mycket annat än irrationell, vilseledande och falsifierande myt.

Det vore troligen att sätta krokben för hela mänskligheten att föra en intern strid könen emellan, likt två klassers konkurrens om makt; man erkänner endast de biologiska eller endast de miljömässiga elementen för att säkerställa sin auktoritet respektive rubba den nuvarande.

Inte bara denna dualism har en kristen underton. Den taktik som feminismen nyttjar påminner starkt om den kristna doktrinens, som säger att alla själar i Guds ögon är lika värda. Den underlägsne tar sig ett steg högre i hierarkin genom att jämställa sig med sina överlägsna ”fiender” via en allmänt upphöjd lag. Men mannen och kvinnan ligger generellt inte i vertikalt hierarkiförhållande till varandra. De består inte av två konkurrerande klasser, utan påminner snarare om två kaster med olika funktion i samhällskroppen.

Vad som tycks oroa feminismens företrädare särskilt mycket, är att den traditionella samhällssynen inte ”tillåter” kvinnan särskilda sysselsättningar. Och ja, till viss del stämmer detta. Om vi utgår ifrån att män och kvinnor faktiskt har olika biologiska böjelser i förhållande till varandra, och därmed olika kompetenser, så pa...