Krass ateism

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Vad är den yttersta formen av kristendom? Denna medlidandets främsta doktrin har sedan dess utbrytning som sekt ur den judiska gemenskapen för mer än tvåtusen år sedan tagit sig många uttryck i Europas medvetande – däremot kanske inte på det sätt som dess skapare (i plural) menat. Det europeiska sinnet har motsträvigt uttryckt något helt annat, inte desto mindre med ytligt kristna attribut. Snarare skulle man kunna hävda att det där medlidandets, den passiva aggressionens och den hycklande kristendomens sanna själ har kommit att manifesteras först vid dess sekularisering. Vid insikt om en sådan paradox, så ter sig ateismens historia, ur ett filosofiskt perspektiv, fullkomligt absurd. Vi skall strax titta närmare på detta.

Allt tydligare ser man i dag hur ett av de nygamla föremålen för ungdomars förvirrade frustration och "revolutionära" vilja, är just den gamla kristna läran. Den har förvisso fått utstå mycket kritik, främst sedan upplysningstiden – med hetsande radikaler som Voltaire i spetsen – men sedan det blivit allt lättare att vara ateist och det rent av blivit svårare att kalla sig kristen, så har allt fler ungdomar sett kristendomen som sin favorit att håna.

Och det finns uppenbara sätt att bli mer "kristen" än de kristna man anklagar – helt enkelt genom att anklaga dem. Dagens kristna har blivit ett slags leksak för vårt överdrivet rationella tidevarv. Vår myt säger oss att inget annat än förnuftet ("vetenskapen") ger oss sanningen om världen, och vad kan då vara mer underhållande än att håna de vilseledda satar, som är för svaga och dumma för vår okränkbara klarhet?

Sarkasmen är väl uppenbar, men vi går djupare. Vi har oerhört svårt att se skillnad på yta och innehåll, det är mer regel än undantag hos en modern människa. Det kan de facto ha att göra med rationaliteten; vi ser detaljerna, inte helheten; vi "ser inte skogen för bara trän"; vi ser så att säga bara de mikroorganismer vårt mikroskop visar ögat, medan vi får hemorrojder av suttet stirrande. Därför har vi också svårt att se att även det till ytan kristna kan till innehållet vara allt annat än fanatisk vidskepelse eller svaghetsdyrkan. I sällsynta fall kan kristna européer ha en del av den forna glimt som uppstod hos de stora andligheterna hos indoeuropéer innan monoteismens intåg. Man uttrycker sig helt enkelt med ett känt medel för att tillfredsställa ett behov, som i sig inte nödvändigtvis har med kristna doktriner att göra.

Detta uppfattar uppenbarligen och bevisligen inte den ganska självgode ateisten. Troligen vill han heller inte; det är del i det individualistiska spelet att få hacka på en sökande, som han målar upp som en ondsint förespråkare av förtryck av hans ”radikala” frihet. Det tillhör vår tidstypiska sadism, en sadism med mer masturbativa kännetecken än under någon annan epok, som innehåller en låtsasheroism, mer antiheroisk än något annat. Skulle den själlöse ateisten dock vara ärlig inför sig själv, skulle han erkänna att världen inte består av kristna sökande, som vill honom illa. (Skulle han verkligen stå inför rätta på 1600-talet under en häxprocess, skulle hans ”det finns minsann ingen löjlig gud” aldrig för hans liv fly tändernas stängsel.)

Snarare består majoriteten i dag av just sådana som han, något ännu mer kristet, närmare judendomens materialism. En uppfattning om motsatsen får han bekräftad bl.a. av media, som vi vet basunerar ut mycket ur ingenting. Under tiden polerar han sitt ego med sitt beklädda, rationalistiska förakt för minsta antydan till begreppet "Gud" från en annan människa. Visst kan man tycka att den abrahamitiska traditionen är onaturlig och spirituellt undermålig, men faktum är att de få kristna bland ungdomar i dag med största sannolikhet har en betydligt mer insiktsfull uppfattning om världen, just eftersom kristendomens nuvarande impopularitet kräver en form av tankeförmåga utanför det konventionellt accepterade.

Ibland händer det att man som omväxling betecknar en kulturs ursymbol och grundidé som "Gud" (eftersom en kulturs uttryck i konst, politik och livssyn är dess sanna religion), vilket får majoriteten att beteckna denne som en okunnig, vidskeplig, svag, dum och vilseledd dåre. Ett ytterst fåtal har kapacitet nog att skrapa på ytan och upptäcka diskussionens egentliga innehåll.

Kristendomen får ändå i slutändan smaka sin egen medicin. Om vi säger att Gud är själva grundenergin/symbolen i en kultur, som tar sig uttryck i dess konst genom århundradena, så kan man påstå att Gud åtminstone blivit gammal, analytisk och smått senil, i en salig blandning. Är inte kristendomens nuvarande ställning ett tecken på en inre dekadens, med den där bittra gamle mannen i himmelen, som insett sin egen dödlighet? Med tiden dör vår skaparkraft (Gud "dör", för att parafrasera Nietzsche – gubben blir ett kolli), ungefär...