Sverige under andra världskriget

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Den 1 september 1939, samma dag som Tyskland invaderade Polen, inledde Sveriges statsminister Per Albin Hansson sitt radiotal till svenska folket som löd: “Ett nytt stort krig har brutit ut”.
Sveriges ståndpunkt i kriget skulle vara neutral vilket innebar en svår balansgång med att skona Sverige från kriget och samtidigt försäkra folkförsörjningen.
Per Albins ord syftade i första hand på att regeringen skulle vara beredd på allt, men talet kom att uppfattas som en deklaration om det militära beredskapen.
Men försvaret hade många brister, även om krigsmakten efter hand förstärktes.

Genom ett gemensamt uttalande den 18 september 1939 förklarade de nordiska länderna att de kommer att fortsätta handeln med alla krigförande parter för att skydda sin ekonomiska existens.
I skuggan av de sovjetiska gränskraven på Finland samlades den 18 oktober 1939 de fyra nordiska statscheferna
kung Håkon VII av Norge, kung Kristian X av Danmark, Sveriges kung Gustaf V samt Finlands president Kallio till ett möte i Stockholm för att visa upp nordisk enighet och gemensam neutralitetssträvan.
Mötet drog till sig mycket uppmärksamhet utomlands och man mottar ett stödjande telegram från USA:s president Roosevelt. Hundratusentals människor manifesterade till stöd för mötet.

Den lärdom man i Sverige drog av det första världskriget, var landets stora sårbarhet för yttre avspärrningar och handelshinder. Genom planering i fredstid och uppbyggandet av reserver av strategiskt viktiga materialleveranser, kunde inre oro och produktionsstörningar om inte förhindras, så åtminstone minimeras. Redan 1928 hade Per Albin, mot en majoritet inom det socialdemokratiska partiet, röstat för inrättandet av Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap.
Genom Statens reservförråd som inrättats 1937 hade för folkförsörjningen viktiga varor för ett sammanlagt värde av 165 miljoner kronor kunnat lagras. Sverige hade välfyllda lager för minst ett år framåt, jämfört med stormakternas tre till sex månader.
Samtidigt hade Rikskommissionen tillsammans med industrins män kunnat förbereda omställning av civil tillverkning till försvarets behov. Bland annat hade en rad viktiga strategiska produkter, som man förut var tvungna att importera, nu genom införsel och import av specialmaskiner och råvaror möjlighet att tillverka inom landet. Jämfört med många andra länder var Sverige 1939 i ett relativt gott försörjningsmässigt läge.

Under kriget var en stor del av livsmedlen ransonerade, förutom potatis, mjöl samt fisk. Importerad frukt gick i stort sett inte att få tag på. Sverige drabbades år 1940 och 1941 av missväxt, trots detta blev försörjningsläget aldrig så svårt som under första världskriget.
Man skulle ha pengar och ransoneringskort med sig när man gick och handlade. Grundtanken med ransoneringskorten var självklara, eftersom efterfrågan var större än utbudet, skulle de rika inte kunna köpa sig mer livsmedel än de fattiga.
Trots detta så ledde en stor del av ransoneringen till svart börshandel. Sverige kunde under kriget importera spannmål, kaffe, bomull och olja tack vare den svenska handelsflottan, dock inte i normal omfattning.#

Brittiska örlogsfartyg började våren 1940 minera vatten utanför Norges samt Danmarks kust för att hindra järnexporten från Sverige. I en överraskningsattack den 9 april 1940 anfölls Danmark och Norge av Tyskland. Danmark insåg att motstånd var lönlöst och kapitulerade genast.
Landet fick behålla ett visst mått av självstyre, ”samarbejdspolitikken” kallades detta tillstånd som rådde fram till 1943 då nazisterna tog över makten helt och införde hårda undantagslagar. Under stort risktagande hjälpte den danska befolkningen många judar att fly undan nazisterna.
Orsaken till tyskarnas ockupation av Danmark var framförallt att säkra försörjningslinjerna till Norge.
Motståndet i Norge blev hårdare än i Danmark. Regelrätta strider förekom, framförallt i Nordnorge. Liksom i Danmark uppstod snart en inhemsk motståndsrörelse som på olika sätt motarbetade nazisterna.
I Norge utropade sig nazistpartiets ledare Vidkun Quisling till regeringschef, men den verkliga makten låg hos den tyske ståthållaren i Oslo. Quisling och hans anhängare betraktades med avsky av de flesta norrmän.
Namnet Quisling har efter det kommit att bli synonymt med en landsförrädare. När Tyskland kapitulerade 1945 avrättades Quisling för förräderi.
De främsta orsakerna till ockupationen av Norge var att säkra tillgången till svenskt järnmalm via Nordnorge, samt att kunna använda norska hamnar i ett eventuellt anfall mot Storbritannien.

Efter Tysklands anfall på Norge den 9 april 1940 krävde Tyskland vid flera tillfällen att få transitera krigsmaterial genom Sverige till Norge. Eftersom strider fortfarande pågick i Norge avslogs kraven.
Endast humanitära transporter tilläts genom Sverige. Tyskland gav till och med en antydan om att Sverige kunde få Nordnorge om man tillät transiteringen. Den svenska regeringen höll dock kvar vid sitt beslut att bara tillåta transitering av sjukvårdsmaterial och dylikt.
Eftersom kriget nu var slut i Norge fanns, menade regeringen, inte längre samma starka anledningar att avvisa de tyska kraven att få föra trupper samt krigsmaterial genom Sverige. Tyskland förklarade även att man skulle se ett avslag som en direkt ovänlig handling. Permittenttrafiken som varade från 1940-43.

Sverige och Norge kom överens om att låta permittenter färdas till och från Tyskland på svenska järnvägar. Transiteringen utvidgades strax därefter till att gälla alla sorters transporter, främst krigsmaterial.
Soldaterna skulle vara obeväpnade, endast bajonett var tillåten beväpning. Dock påträffades tyngre vapen vid kontroller på transiteringstågen.
Riskerna för att brittiska ubåtar skulle sänka tyska fartyg i Nordsjön var en av de grundläggande tankarna kring användning av svenska järnvägar.
I drygt tre år pågick denna trafik och 2,1 miljoner tyska soldater samt 100 000 vagnlaster krigsmaterial transporterades på de svenska järnvägar till och från Norge.

Midsommarkrisen
Sovjet och Tyskland hade från 1939 ingått en överenskommelse att inte angripa varandra som kom att kallas Molotov-Ribbentroppakten efter ländernas utrikesministrar Vyacheslav Molotov samt Joachim von Ribbentrop.
Denna pakt kom senare att brytas i juni 1941 då Tyskland gick till anfall mot Sovjetunionen. En väldig tysk offensiv, Operation Barbarossa inleddes. Samtidigt gjorde Finland ett försök till revansch i avsikt att återta de områdena som Sovjetunionen tog under Vinterkriget.
Ett nytt tyskt krav riktades mot Sverige, att få transportera en division på 18 000 soldater på svenska järnvägar från Norge till Finland. Detta krav blev det svåraste beslut som den svenska regeringen var tvungen att fatta under kriget. Krigsrisken var överhängande om Sverige avslog de tyska kraven, men samtidigt skulle ett beviljande ses som ett mycket klart neutralitetsbrott. Dessutom skulle det komma att upplevas som moraliskt betänkligt genom att man då avstår från att kämpa för demokrati och frihet. Det kunde också mycket väl leda till förnyade krav och så småningom en fullständig inordning i det nazistiska herraväldet.
Regeringen samt partigrupperna beslutade till sist efter långdragna diskussioner att bevilja de tyska kraven vilket låter Engelbrechtsdivisionen passera genom Sverige.
Vid den här tidpunkten kontaktade kung Gustav V statsministern Per Albin Hansson och sade något om att
”om det blir ett nej vill jag inte vara med längre”.
Trots att innebörden av meningen inte var klarlagd, lade Per Albin Hansson fram det som att kungen hade framställt ett abdikationshot. Eftersom en abdikation skulle ha riskerat en splittring i samlingsregeringen och hela den svenska nationen, kan kungens uttalande ha påverkat utgången av denna kris som fått benämningen midsommarkrisen. Vid denna tid var eftergifterna mot de tyska kraven stora då Sverige accepterade transport av sårade tyska soldater tillbaka till Norge från Finland. Det fanns också svenskar som stred på Hitlers sida. Uppskattningarna om antalet varierar men runt 250 svenska soldater stred för nazismen.

Eftergifterna mot de tyska kraven väckte kritik från flera håll, men det fanns i Sverige även anhängare till Hitler som hälsade anfallet mot Sovjetunionen med glädje. Genom anfallet hoppades man att Tyskland skulle befria de av Moskva terroriserade länderna i Östeuropa.
Regeringen beviljade det tyska kravet men tillade att detta var en engångsföreteelse, vilket det också blev.
Kort därefter kom ännu ett tyskt krav på transport av trupper genom Sverige men regeringen avslog begäran.
Tyskarna blev upprörda, men något anfall på Sverige blev det inte, då de istället fick passera med krigsfartyg genom svenska vatten.
Man kan ändå observera en viss omsvängning i regeringens politik redan vid denna tid. De största eftergifterna mot tyska krav var nu gjorda och långsamt, i takt med att Sveriges försvar började stärkas sade man allt oftare nej till tyska krav.
Istället ökade konflikten mellan Sverige och Tyskland. Under hösten 1941och vintern 1942 gick rykten om tyska förberedelser för ett anfall på Sverige.

Februarikrisen
Februari 1942 inträffar februarikrisen då tyskarna började bygga upp en slagstyrka i Norge för invasion av Sverige då Hitler var missnöjd med det bristande svenska stödet till krigföringen. Hitler trodde för övrigt inte heller att Sverige var kapabla att försvara sig mot britterna om de invaderade genom Norge.
Tack vare att den svenska underrättelsetjänsten hade lyckats avkoda de tyska koderna kunde man nu läsa deras telegram och som svar på detta mobiliserades drygt 300 000 svenska soldater.
Man uttalade även till det finska sändebudet i Stockholm att Sverige skulle försvara sig mot britterna i händelse av invasion i hopp om att tyskarna skulle snappa upp detta vilket också skedde.
Förstärkt beredskap beordrades av den svenska regeringen, men det tyska anfallet uteblev.
Anledningen till detta kan vara att tyskarna underskattat Sverige som genom sin mobilisering tvingat Tyskland till insikt att större truppinsatser behövdes. Dessa resurser var ej möjliga att uppbringa då det ryska fälttåget var i behov av alla de tillgängliga tyska resurserna.
Möjligen drog även kungen ett strå till stacken genom att på eget initiativ skicka ett meddelande till Hitler om att ”Sverige kommer att med vapenmakt försvara sig mot alla inkräktare - även mot ett engelskt angrepp”.
Hitler svarade att han inte skulle göra något som bröt Sveriges neutralitet.
Februarikrisen var till ända.

Vändpunkten i kriget
Under hösten 1942 kom vändpunkten i kriget genom slaget vid El Alamein i oktober och detta speciellt efter den 31 januari då tyskarna kapitulerat efter slaget vid Stalingrad.
Den svenska politiken ändrades i takt med att den tyska krigslyckan vände vilket innebar en allvarligt konflikt med Tyskland. En anfallsplan gjordes 1943 riktad mot Sverige och sommaren samma år skulle anfallet komma.
Återigen höjdes den svenska beredskapen och 300 000 soldater var inkallade. Vid midsommartid skickade den svenska försvarsledningen ut en varning: "Giv akt! Var beredd! Ett tyskt anfall kan vara nära förestående".
Den svenska försvarsförmågan var nu avsevärt mycket bättre. Men även denna gång uteblev det tyska anfallet då trupperna behövdes på annat håll. Efter denna händelse intog Sverige en mer avvisande hållning mot tyska krav. Kort därefter sades permittentavtalet upp.

Den 9 mars 1943 blickade det svenska näringslivet framåt med en toppkonferens sammankallad av finansminister Ernst Wigforss om övergången till fredsekonomi.
Den svenska kungen Gustav V fyllde 85 år den 16 juni samma år och mottog folkets jubel.
Ubåten Ulven försvann den 15 april 1944 utan för Marstrand på västkusten. Först den 5 maj lokaliserades Ulven minsprängd av en tysk mina efter intensivt sökande. Att ...