Jag, en gammal människa

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag heter Arne Heger och jag bor ute i skogen i Norrland.
Här har jag bott i hela mitt liv och jag har många vilda barndomsminnen härifrån byn. Byn där jag bor och även är uppväxt i heter Björkånäs och ligger långt ute i den norrländska skogen, långt uppe i Sverige i Lappland. Huset har jag ärvt av min far och före honom har huset gått i arv i släkten. Huset har fått sin historiska plats långt tillbaka i tiden, sent 1600-tal. Mitt hus har i alla år blivit kallat ”trollstugan”. Sägnen har berättats om och om igen i flera generationer. Enligt sägnen var då huset byggt av en man som invånarna i byarna runt omkring kallade för den ”modige”. Han hade mod att ta sig in i skogen själv en dimmig och frostig höstdag och började planera för en stuga som han skulle bygga åt trollen som människorna då trodde bodde i skogarna där omkring. Huset jag nu sitter i är det hus som sägnen handlar om. Hur folk än pratar om detta hus så trivs jag jättebra och huset kommer jag aldrig lämna ifrån mig om det kommer en fråga om det. Det sista jag lovade min far innan hans död var att huset aldrig skulle gå till en annan familj, det ska alltid gå i arv i vår släkt. Hur frågan kom sig att just jag skulle få huset och inte min syster, det var för att det var jag som var den förstfödde och det ska alltid vara den som ärver huset efter sin far/mor. Min syster är tre år yngre än mig och vad jag minns sedan vår barndom så kan jag erkänna att en del dagar var jag inte den bästa broder.

Ibland brukar jag cykla alldeles ensam de 9 km till butiken i samhället och köpa tidningen. Jag har absolut inget emot att röra på mig och känna att kroppen är i form.
Min närmsta vän, min maka Kajsa, hon dog för drygt tre år sedan av hjärtkrämpor och hjärntumör, så jag tänker ofta på det där att ta det lugnt och helst aldrig stressa, det rådet har jag fått av min doktor. Men eftersom jag rör mycket på mig så känner jag mig piggare än många andra 86-åringar. Jag tycker att det känns bra att jag fortfarande är så pigg och kry trots mitt hjärta och trots att jag har haft många kämpiga dagar. Och just nu så mår jag som fisken i vattnet, pigg och kry. Jag tycker nog att jag är en aktiv, skämtsam och trevlig person.

Jag gillar naturen väldigt mycket, det är en del av mitt liv som tar upp stor plats och jag tycker mycket om att vara ute i vildmarken och bara ta det lugnt under en lång fin dag.
Jag är ofta ute på promenader. Jag sköter även om gården här hemma så mycket som jag själv klarar av och sedan hugger jag ved och staplar upp den - jag vill ju ha ordning i min tillvaro.

Trots att jag bor ensam och har det jobbigt ibland med vissa sysslor i hemmet, så känner jag ännu inte att jag behöver någon större hjälp i tillvaron eller något liknande. En del kan nog fundera på hur jag verkligen klarar mig här där jag bor alldeles ensam. Men det blir inte så jobbigt, under sommarsäsongen då det är tid för gräsklippning och skötsel av trädgården så får jag mycket hjälp av min son August och hans barn och systersonen Per-Olof.
Även under vintersäsongen då det är dags för att skotta snö så har jag mina närmsta grannar som plogar med sin traktor. Mina grannar är verkligen rara och hjälpsamma mot mig.

När jag var yngre brukade jag och min maka göra långa resor till övriga Sverige och träffa hennes släkt och vänner nere i hennes hembygd i Mellansverige under somrarna. Jag har fortfarande kontakt med en del släkt och vänner nerifrån de trakterna och jag brukar skicka ett och annat påsk- eller julkort ner till dem där nere, för det är ju så att jag fortfarande har dem i hjärtat fast Kajsa är iinte är i livet nu. Ibland brukar jag även slå en signal och höra hur det är med dem där nere. När vi var bortresta så brukade våra grannar ställa upp för oss. De brukade ta hand om gården och vattna blommorna – ja, helt enkelt sådana saker som behövs göras om man är bortrest under en längre period. De heter Gertrud och Hjalmar och de är väldigt trevliga och ställer verkligen upp om man behöver hjälp. Jag tycker verkligen om mina grannar och är mån om dem. Gertrud och Hjalmar har bott här i drygt 15 år och jag kände Gertruds mor och far som tidigare ägde deras hus. Det är det hus som ligger närmast min gård och det är ungefär 300 meter mellan oss. Deras hus är betydligt nyare än mitt, det är näst intill nybyggt (från 1900-talets mitt). Gertrud och Hjalmar var trevliga och omtänksamma och bjöd in mig ofta på en kopp kaffe efter Kajsas död. De sa att de ville stötta mig och förstod min sorg. De var och är fortfarande väldigt trevliga och hälsar varje dag när jag går ut och hämtar tidningen. Bara en sån sak kan göra en glad för en hel dag! När människor hälsar på mig och är gladlynta och pratar trevligt med mig så känner jag mig genast mycket gladare, speciellt om dagen tidigare skulle ha varit tråkig och trist.

Men jag är nog för det mesta en glad och framåt person som låter livet flyta på. Jag tar det för det mesta lugnt och tar en promenad då och då ute i vildmarken. Eftersom jag är väldigt jordnära och naturintresserad som person så kan jag gå i timmar i skogen och bara titta på olika växter och inspektera omvärlden. Jag gillar blommor och speciellt på vårkanten då alla blommor dyker upp så brukar jag ta en extra promenad per dag och leta vårtecken och upptäcka naturens utveckling. Jag tycker att det är så spännande med andra levande saker som finns omkring oss jämnt och ständigt. Till naturen hör även mitt livs största intresse –fiske. Jag har en egen eka som jag brukar ro ut med och åka på en fisketur och ha med mig en rejäl matsäck. Jo, jag kom ihåg den gången då jag var ute och rodde denna eka, ja, jag tror att det var ungefär första gången som jag rodde den som jag fick en gädda på ungefär 13kg. Det var nog ungefär ett år sedan som denna gädda nappade på mitt gamla hederliga kastspö. Men nu har jag skaffat ett nytt som är bättre för mig, det är så behändigt och lätt att handskas med. Jag brukar ro ut alldeles ensam ibland på kvällarna när det är helt lugnt och tyst, då hör man vattnet och vindens sus och man nästan kan känna hur fiskarna simmar uppe på ytan. Jag har ju mina ställen att fiska på sen min barndom, jag sitter ibland på samma sten som jag satt på i mina slitna uppvikta jeans med en smutsig t-shirt och lädersandaler för ungefär 70år sedan. Ibland kan man verkligen komma ihåg sådana speciella och minnesvärda tillfällen i livet. Sådant är jätteroligt att ha med sig livet ut. Ibland får man napp väldigt fort i den sjö där jag fiskade redan som 6-åring. Den sjön har varit som ett slags ”lyckoställe” ända sedan barndomen och jag avslöjar inte namnet på den! Vissa dagar måste man verkligen ha tålamod att bara sitta i ekan och titta ut över sjön. Men jag tycker inte att man behöver ha så bråttom, jag tycker att det är jättetrevligt att sitta i naturen utan att ens behöva göra något speciellt. Men jag har ju ändå mina ställen där det finns fin fisk,. Inte bara fin fisk, utan i skogen så har jag haft mina blåbär, lingon, hjortron och svampställen sedan tidig ungdom. Jag minns så väl de utflykter vår familj tillbringade mycket tid åt när vi var barn, min mor älskade verkligen utflykter och speciellt när man hade ett syfte med den, till exempel svamp- eller bär mm.
Eftersom att jag inte har så många av mina nära vänner i livet nu för tiden - de vänner som jag förr om åren tillbringade mycket tid tillsammans med ute i skogarna har ju gått bort - så tar jag ofta med mig mina barnbarn och deras familjer ut på ett litet äventyr i det sköna Sverige.

Nu har jag nog berättat tillräckligt om mitt stora intresse naturen som jag troligen fått av mitt arbete i min tidiga ungdom. Mitt första arbete fick jag i 16-års åldern och sedan har jag arbetat i naturen sedan dess. Jag känner verkligen till skogarna här omkring efter 60-års arbete på samma ställe. Jag trivdes oerhört bra med mitt arbete som skogsvaktare och jag var ute mer än jag behövde i skogen bara för att jag skulle få se mig omkring i den fina naturen som Sverige hade på den tiden. På den tiden så fanns det inga bilar till hands så tog man sig ofta en promenad in till staden som låg ungefär 15km från vår by Björkånäs. Mitt arbete kunde ju då variera från skog till skog, men jag minns att jag för det mesta fick arbeta i närheten här omkring vår by. Under min tid i mitt arbete så har jag undersökt och fått mycket fakta av att bara få gå sju dagar i veckan i 60år i naturen, jag vet mycket om både djur och levande saker som lever omkring oss. Det kändes ju verkligen tomt utan ett arbete eller överhuvudtaget inte ha någonting att syssla med om dagarna när jag hade tagit pension, ja nu är det dryga 10 år sedan man själv tog pension och än känner jag mig fortfarande lika pigg som när man var 16år. Där tog jag nog i lite, men jag känner mig väldigt pigg. Jag tror nog det är ett symptom på att jag har haft ett så miljövänligt arbete i mina dagar. Min hälsa är så god som den var för ungefär, nja en sådär 50 år sedan. Mitt arbete trivdes jag jättebra med. Jag har aldrig haft ett annat arbete än det jag hade då och på den tiden utbildade inte människor sig likadant som de gör nu i samhället. På den tiden fick man ett arbete och sedan om det passade dig som person och om du trivdes på den fronten så fick du det. Jag hade då inte tur när jag fick mitt arbete, jag var inte alls intresserad av naturen och dess väsende vid 16-års ålder. Men efter några år hade jag fått i gång mitt intresse och sedan blev det bara av en slump av att jag fortsatte. Jag har fortfarande god kondition efter alla dagar i skogen. Men jag hade då som arbetare -ryggont, men nu är den borta och det är jätteskönt. Jag minns att en dag i mina unga dagar i arbetet fick jag en svår ryggskada i en eller flera kotor i ryggen, jag hade inte då som jag har nu så bra utbildad och bra doktor som kunde hjälpa mig med min skada i ryggen. Men nu har jag fått en bra doktor som jag tror att han kommer att få bra doktorsframgångar i framtidens samhälle. Nutidens doktorer är så oerhört bra inriktade på deras sätt att arbeta på. Många doktorer pratar mycket med mig om servicehem, men vad ska jag dit och göra? Jag trivs ju jättebra här hemma och jag klarar mig bra och hela den historien, men visst skulle det vara skönt att få speciell hjälp inom vissa saker i hemmet. Det skulle då passa bättre med ett hembiträde, en trevlig kvinna som sköter städning och kanske handlar åt mig någon dag i veckan. Men som det ser ut just nu så bor jag alldeles ensam och har inget så kallad hembiträde som kommer och hjälper mig i lite allmänna sysslor som är mer eller mindre jobbiga att sköta själv. Jag får se i framtiden om jag kommer ta mig i kragen att skaffa en sådan. För jag har ju känt för var år som går att jag i vissa dagar behöver mer eller mindre hjälp i vardagslivet. Jag har haft några bekanta som har flyttat in på ålderdomshem, de tycker att de är så fritt, jag förstår dem men jag skulle aldrig kunna bo sådär. Jag vill bo ensam och lugnt här i mitt eget hus ute i vildmarken. Jag trivs inte inne i staden, det är så rörigt och så mycket folk. Sedan vill jag försöka att klara mig själv så länge jag kan. Jag tror att jag kommer att kunna bo här hemma i Björkånäs ett tag till i alla fall. Men jag tänker nog ta och skaffa mig ett hembiträde. Jag minns sedan min barndom att jag hälsade på de gamla på hemmet, jag har ett svagt minne av att jag brukade få smaka en liten kopp kaffe då, det fick jag aldrig av min far eller mor hemma, men då visste jag att jag kunde gå till hemmet och fika med de gamla. Jag har verkligen många trevliga och minnesvärda minnen från förr. Men det trevligaste som hänt mig var nog den dag då jag träffade min älskade Kajsa. Jag minns att hon var en väldigt utåtriktad, snäll och trevlig som person.
Jag känner ofta saknad av henne, speciellt när jag får tankarna att rulla tillbaka i tiden, till tiden då hon fortfarande var med i bilden. De minnen som, som när vi, jag och Kajsa tog oss en lång cykeltur från Björkånäs till Lycksele, det var en minnesvärd färd.

Jag ska tala om för dig hur den gick till. Jo, det var en dag då våran son, August fyllde 40 år ungefär en sådär 20 år sedan. Vi hade ingen bil till hands eller något annat snabbt fordon som vi kunde ta oss in till staden så fort som möjligt, för att kunna ta oss in till August´s 40-års fest. Vi tog oss en varsin cykel och började då vår långa färd trampandes i spöregnet. Bilen våran hade vi inne på en bilverkstad för övriga fel på den som skulle lagas och vinterdäcken skulle bytas ut mot sommardäck. Jag är inte den bästa personen som kan någonting om bilar. Bilen skulle vi hämta typiskt dagen där på.

Våran färd på cykel skulle beräknas att ta ungefär 3 dryga timmar, men vi var tvungna att ta flera stopp efter vägen för den enorma nederbörden som kom den dagen. Jag har aldrig varit med om något så otrevligt väder någon annan gång i mitt långa liv. Allt bara öste ner den dagen, man skulle då kunna tro att himlen ville ta slut på allt som fanns där uppe.
Men våran färd till Lycksele till vår son som då nyligen hade blivit 40 år ställde vi inte in på grund av det odrägliga ovädret.
Färden tog oss 3½ dryga timmar, vi kom fram helt dyngblöta, men framme var vi i vilket fall som helst. Jag har även minnen från andra färder som jag har gjort i livet, färder som jag har gjort med Kajsa till Mallorca, Spanien. Vi två har tillbringat väldigt mycket tid tillsammans på Mallorca. I mitt arbete har jag gjort många färder inom övriga Europa. De färder som jag gjorde inom arbetet gjorde jag för att inspektera andra länders utveckling av natur- och växtlivet. De länder jag har besökt inom mitt arbete är bland annat; Tyskland, Danmark, Finland och övriga länder i Europa.

Ja, apropå utvecklingens värld i samhället... Den tekniska utvecklingen i samhället har verkligen utformats sedan jag var barn och bara fram till nu. Jag tycker att det är så ofattbart hur tekniska saker har utformats under en så kort period. Min sonson Göran har hjälpt mig mycket under den senaste tiden. Han hjälpte mig att koppla in min nya teve som jag nyligen har inhandlat mig. Dess finesser känner jag inte till, det är så mycket som man måste förstå sig på innan man kan använda en sådan teknisk apparat. Jag minns den dag då min mor och far skaffade sig en framgångsrik bil, då i början kände man sig lite speciell när vår familj hade skaffat sig en bil. -"Det var ju inte så vanligt att ha en bil på den tiden". -Ja, tänk bara på den behändiga mobiltelefonen och datoren, man undrar i sina dagar hur min mor och far skulle reagera om de hade en chans i sitt liv att få se en mobiltelefon eller något liknande. Själv så innehar jag ingen mobil eller en dator, - jag förstår mig ändå inte på något sådant nytt och tekniskt. Det mesta nu i samhället, inne i staden är nytt och tekniskt utformat så jag känner mig för det mesta trygg här hemma i huset. Det är så virrigt inne i staden. Här hemma trivs jag bra. Jag har en bra och omsorgsfull pension, jag klarar mig gott och väl på den inkomst jag har innestående på mitt konto per månad.

Världen i största allmänhet idag tycker jag är helt förskräcklig. Jag tycker att det är mycket krig och ibland känner man sig inte alltid trygg om man tar sig en runda på samhället. Men jag är känner ändå en trygg känsla här hemma i Sverige, det är ju inte lika otäckt här som i vissa andra länder runt om i världen. Förutom det så tycker jag att miljön, den ska bättras på. -Det ligger för mycket skärp på gator och gränd. jag minns sedan min barndom då min mor tjoade med mig att inte slänga karamellpapper på gatorna.

Det där om Gud det har jag aldrig förstått mig på. Som när man var i sina yngre dagar då man skulle gå till kyrkan varje dag i skolan. Det var väll det med att det var så trist när man var ung, det är väl därför man inte följde med fiskarna in i strömmen och blev kristen. Jag känner ju än idag att jag inte är så road över att sitta i en kyrkbänk och lyssna på en präst som talar om en förmögenhet ointressanta saker. Jag känner ännu i mina dagar människor som är kristna, en del barndomskamrater från skolan. De brukar gå till kyrkan på söndagar, men jag har en massa andra saker för mig då. Som nu till helgen ska jag ut och pimpla. Jag tycker väldigt mycket om at fiska, som jag berättade tidigare tror jag.

Jag ska åka ut själv och ta med mig matsäck. Det är under den tiden som man bara kan njuta av naturens susande och känna stillhete...