Bokrecension: Goda Omen av Terry Pratchett och Neil Gaiman

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Goda omen, beskriver jag med dessa ord: genial, välskriven och genial, det behövs inte skrivas eller tillägas så mycket mer, boken är bra, till och med fantastiskt.

Nu kommer anledningen till tidigare lovord. Boken är en fantasy har en speciell handling, mänskligheten har exakt 5000 år på sig innan den slutgiltiga striden, himmel och helvetet ska göra upp om räkningen, samtidigt som 2 mindre begåvade varelser från vardera sida (demon och en ängel) gör allt för att motarbeta detta, böcker med en sådan handling blir oftast inte tråkiga, denna är inget undantag. Crowley (som demonen heter) har levt 5000 år på jorden ibland människor och börjas betraktas av de mindre ”jordnära” demonerna som en vanlig människa, de ger han en enkel uppgift att föra antikrist till denna värld och hitta ett hem åt den då lilla söta bebis som ska stå för jordens undergång.


Där tar historien sin början och varvar med humoristiska detaljer, underbara dialoger mellan demonen och ängeln och en intressant story. Anledning till resultatet är samarbetet mellan 2 begåvade författare, varav en av dessa är min personliga favorit: Terry Pratchett och Neil Gaiman. Dessa 2 författare har ett sådant engagemang och unikt sätt att leva sig in i sina böcker, vilket man märker när man sitter och läser 2 sidor om någonting som egentligen inte hade så mycket med boken att göra, men det finns där ändå och är otroligt underhållande. Detaljer som beskriver och underhåller, det gillar jag.


Lite fördjupande. Historien tar sin början med en snyggt skriven prolog, sen antikrists ankomst till jorden och sedan flera år fram till de sista dagarna innan det oundvikliga harmagmeddon (undergången). Genom historiens framfart får man bekanta sig noggrant med Crowley, som beskrivs som en illvillig demon, som inte är säker på sitt kall. Även Azirphale, den fjolliga ängeln som man direkt misstänker för att vara homosexuell. I boken för man även följa ”antikrists liv” som pojke som lever ett relativt normalt liv och härjar i kvarteret mest känd som ett vanligt bussfrö, tyvärr får hans idyll en tvär vändning när domedagen står för tröskeln och undergången börjar närma sig. Sen mina personliga favoriter bland karaktärerna, de riktiga Hells Angels, apokalypsens riddare. Kort och korrekt beskrivet som alla de ingredienser som behövs för jorden undergång, död, miljöförstöring, svält och slutligen krig alla dessa personifierade och har en egen karaktär (man måste läsa boken för att förstå).


Det mesta av berättelsen utspelar sig Londons förorter och i Londons centrum. Miljöerna beskrivs inte med samma detaljrikedom som karaktärerna men lämnar inget att sakna och räcker gott och väl till.



Det som gör boken så bra är som skrivet tidigare alla detaljer, ett bra exempel på detta är en väldigt rolig sak som beskrivs i boken är Crowleys kassetbandspelare i hans bil som bokstavligt ”spelar sönder” alla band och gör dom till Queens band, allt från pop till klassisk musik förvandlas till skränig Queens.
En annan väldigt roande del av boken är när Crowley och Azirphale besöker en stor egendom där företaget som arbetar där har anordnat ett paintball krig, givetvis Crowley bara inte kan låta bli att förvandla alla de lugna kontorsnissarna till adrenalin stinna galningar och förvandla alla paintball gevär till riktiga vapen, det hela urartar och man kan inte hålla sig för skratt när man läser detta.


Språket är även detta väldigt korrekt, fast kan bli lite överflödigt med alla beskrivningar, när man bara längtar efter lite handling, boken har en fördel med sina 2 författare, båda bidrar till ett välskrivet och noggrant språk, med en felfri grammatik. favoriter, Fotnoter är ett av Terry Pratchetts dessa andvänds väldigt flitigt, nästan för mycket, men jag tycker inte att detta egentligen är en nackdel.
Däremot är språket ganska svårt och boken rekommenderas inte om man inte vet vad man ger sig in på.

De flesta som läst några av Terry Pratchetts böcker känner direkt igen sig, vilket är bra. Terry Pratchett har skrivit en hel mängd (nu ca 30) böcker som handlar om ”Skivvärlden”, trilogin ”Johnny Maxwell” och trilogin ”Resan hem”. Alla Pratchets böcker är fantasy böcker som har en intressant uppbyggnad och gärna handlar om ett parallellt universum, lite av så-här-skulle-det-kunna-vara känslan, man tror nästan att författaren har besökt platserna och träffat karaktärerna eller bara har en väldig massa fantasi. När man läser Goda omen får man känsla av att Pratchett är den som skrivit det mesta, boken har hans speciella sätt att skriva på, tyvärr har jag inte hunnit läsa någon av Neils böcker, men skulle gissa att han är den som stod bakom själva karaktär skapandet.

För att inte bara prisa denna bok som kommer här lite nackdelar som försämrar boken, detaljerna kan ibland vara alldeles för många, kanske för att man ser mer och mer filmer nu för tiden som bara har handling och man börjar lätt längta efter en bra action rulle istället för mycket inlevelse och bakrund som böcker har. Boken är svårläst för den som inte är van dessa böcker och är ute efter handlingen, jag tror att boken skulle locka mer läsare om den var lite lättare och istället kanske fokusera på mer ”story”, Pratchetts böcker har alla ett språk som brukar kallas spretigt, mycket fotnoter och meningar med alldeles för mycket ord, vissa så långa att man gärna läser dessa 2 gånger, själv gillar jag hans stil och tycker den gör boken bättre, men ”smaken är som baken” och jag tror många inte skulle gilla hans ”spretiga” sti...