Fight Club/Dissociativ Personlighetsstörning

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

EN PRESENTATION AV FILMEN OCH KARAKTÄREN

”If the gun is in your hand, that means that it is in my hand”

Namn: Tyler Durden/ Jack
Ålder: ca 30-35 år
Kön: Man
Film: Fight Club (1999)
Speltid: 137 min
Regissör: David Fincher

Året var 1999 då David Fincher gjorde filmen Fight Club, en tillsynes ytlig och brutal film, en hyllning till det manschauvinistiska svinet inom all män som längtar efter att återerövra den av samhället fångade mannen och frigöra honom i en kaskad av ohämmat våld och primitivt välbehag. Efter 15 minuter av konstfull filmning, ljussättning och handling inser man att så verkligen inte är fallet. Filmen börjar med en kort inblick i slutet med huvudkaraktären Jack sittande på knä med en pistol instoppad i munnen och efter två timmar av tillbakablickar inser man att ingenting är som man trodde att det först skulle vara.

För att inte göra det här till en recension tänkte jag först kortfattat förklara filmen för att sedan tränga djupare in i huvudpersonen Jack och hans tankevärld. Egentligen är det här filmen om en helt vanlig man som tillslut tappar greppet om verkligheten. Det är filmen om hur samhällets tristess gör oss till tickande bomber som ibland behöver få utlopp för våra känslor och det är filmen om hur vi under historiens gång, då och då ibland, har funnit en befrielse från det moderna samhällets fjättrande bojor genom förödelse och våld.

Edward Norton spelar en karaktär som går under pseudonymen Jack. Han är en helt vanlig man som bor i en helt vanlig stad i USA, jobbar på ett helt vanligt jobb, åker tunnelbana som helt vanliga människor och har en lägenhet inredd med möbler från IKEA. Han beskriver sig själv som en 30-årig pojke. Tristessen från hans monotona arbete och liv verkar äta upp honom inifrån och han lider av sömnlöshet. För att få utlopp för sina känslor och för att få sova besöker han därför olika stödgrupper för människor som lider av olika obotliga sjukdomar. Att det finns andra som har det sämre än honom får Jack att må bättre och han blir ganska snart beroende av sina stödgrupper. Det är så Jack möter Marla Singer (Helena Bonham-Carter) – likt honom en bluffmakare. ”Her lie resembled my lie and suddenly I couldn’t sleep”. Efter mötet med Marla Singer går allt nedåt för Jack och där är här filmen övergår till en neurotisk resa och vi får följa hans väg mot total galenskap.

En dag träffar Jack den praktfulle och karismatiske tvålförsäljaren Tyler Durden. Han är allt som Jack inte är och han utmanar samhället på ett sätt som inspirerar honom. Efter att Jacks lägenhet brunnit upp flyttar han in hos Tyler i ett fallfärdigt hus och de två startar ganska snart Fight Club, en hemlig organisation som uppmuntrar män att ta till våld mot varandra som en form av spirituell frigörelse. Detta är dock bara början och ”Project Mayham” startas med Tyler som ledaren utan några som helst spärrar och Jack som den evige följeslagaren som tittar på utan att ifrågasätta.

Som det stod i en recension av filmen så är ”Syftet med att visa det blodiga pucklandet är att ge en träffande beskrivning av mannens bestiala natur och vad som kan hända när de sövande effekterna av dagligt slit gör folk lite galna” . På ett samhällsmässigt plan är Fight Club en film som träffsäkert vill visa på riskerna med den värld av våld vi lever i idag och låta oss veta att vi aldrig kan somna in och tro att det som hände under Hitlers Tredje Rike (tydliga paralleller kan nämligen dras till Hitler och hans upphöjande av den lilla individen till något ”storartat” genom våld, brutalitet och förstörelse) aldrig kan hända igen. Bygger vi en värld utav våld och förödelse lägger vi också grunden till fascistiska ideologier menar man.
Lika träffsäkert som filmen lyckas kritisera dagens samhälle ringar man också in Jack i psykologins fält som en man som på ett mycket tydligt sätt (avslöjas i filmens slut) lider av Multipel Personlighetstörning (senare kallat Dissociativ Identitetsstörning). Därför tänkte jag nu gå in på de fakta som finns om Dissociativ Personlighetsstörning för att sedan gå tillbaka till filmen och visa vad som stödjer min teori.

EN GENOMGÅNG AV DISSOCIATIV IDENTITETSSTÖRNING
Kanske måste man själv ställas öga mot öga mer en sådan här problematik för att den skepsis, som jag själv kände, skall kunna ge vika. DID är en desperat försvarskonstruktion inte en terapeutisk artefakt.
– Marta Cullberg Weston

Från DSM-IV (American Psychiatric Associacion, 1995) kan man läsa följande diagnostiska kriterier om multipel personlighetsstörning:

300.14. Dissociativ Identitetsstörning

I. Inom individen existerar två eller flera tydliga avgränsade personligheter eller personlighetstillstånd (var och en med sitt eget relativt bestående sätt att uppfatta relatera till och tänka kring omgivningen och sig själv).
II. Minst två av dessa personligheter eller personlighetstillstånd tar vid upprepade tillfällen full kontroll över individens beteende.
III. Personen är oförmögen att minnas viktig personlig information. Oförmågan att minnas är mer betydande än vad som kan förklaras med vanlig glömska
IV. Störningen beror inte på direkta fysiologiska effekter av någon substans (t.ex. blackout eller kaotiskt beteende vid alkoholberusning) eller någon somatisk sjukdom/skada (t.ex. partiella epileptiska anfall). OBS! Hos barn skall inte fantasilekar eller fantiserade lekkamrater inkluderas som symptom.

Dissociativ Identitetsstörning (DID) hör till gruppen dissociativa störningar . Det är lätt att känna sig förvirrad när man läser om dissociation och forskare idag anser att detta beror på att det inte finns någon egentlig vedertagen kriterie för en eventuell rättställd diagnos. Bl.a. menar man att likheterna mellan dissociativ personlighetsstörning och t.ex. borderline är så lika att man lika gärna kan tala om dissociation i båda fallen. En person som lider av multipel personlighetsstörning har två eller flera personligheter som existerar samtidigt inom sig. Vanligt är att man har en primär personlighet, så kallad värdpersonlighet som kommer fram oftare än den/de andra personligheterna som kallas alter egon. Varje personlighet har sin egen uppsättning minnen och beteenden och de kan skilja i såväl ålder som kön .

Det man förmodar är den första fallbeskrivningen av en människa som haft en dissociativ problematik återfinns 1646, i ett verk skrivet av Philipius Aurelius Theophrastus Paracelsus som berättar om en kvinna och ”hennes andra jag” . Det mest kända fallet av DID är dock fallet Sybil, en kvinna som antogs ha 16 olika personligheter. Fallet blev bok och sedermera också film som gjorde att DID verkligen hamnade på tapeten. Diagnostiseringen av DID ökade lavinartat med nästan 400% och då, i USA antogs ca två miljoner människor lida av sjukdomen. I dagens diskussion använder sig kritiker av fallet Sybil för att visa på farorna med en feldiagnosticering av DID. Man menar att hon inte alls led av DID utan att berättelsen var en fabricering av verkligheten. Terapeuten skapade en egen diagnos som inte var verklig. På senare år har många psykologer och psykiatriker blivit åtalade för att ha gett DID som felaktig diagnos. En kvinnlig psykolog stämdes för att ha lurat och intalat sin patient till att ha ca 500 olika personligheter och i USA har en häftig debatt pågått om DID verkligen finns eller om allt är en bluff, ett rollspel som vem som helst kan genomföra och således lura alla.
Ska man dock utgå från de fakta som finns idag om DID verkar det finnas bevis som styrker dess existens. Det finns t.ex. forskning som visar att personens röst förändras med personligheten som är aktiv för tillfället och det finns också de som växlar mellan höger- och vänsterhänthet. Vidare berättas det om en patient som fick en allvarlig allergichock när hon hade en personlighet aktiv, men reagerade inte alls på ett annat bistick några veckor senare när en annan personlighet var aktiv .
Skall man utgå från DSM-IV kriterier som är de gällande idag för en korrekt diagnos är DID en mycket allvarlig störning som inte bara drabbar individen utan också de som lever runt den. Ofta uppstår störningen som en slags flykt från verkligheten och starka paralleller kan dras till övergrepp och misshandel som i de flesta fall har inträffat i barndomen då individens personlighet och psykologiska försvar inte är fullt utvecklat och således har lätt för att skadas. Fram till att motsatsen har bevisats existerar DID i allra högsta grad och personlighetspsykologins forskare kan se fram emot en diskussion som säkerligen kommer att pågå i många år framöver. Vad vi vet om DID idag och vad som är den officiella synpunkten är dock det som jag kommer att utgå ifrån när jag ställer min diagnos.

DIAGNOS

Har man inte redan sett filmen är det ändå ganska lätt att räkna ut av mitt resonemang att Tyler Durden och Jack är samma person. Tack vare ett liv i tristess, sömnlöshet och ett starkt beroende skapar Jack sitt alter ego Tyler som är hans raka motsats. Tyler är snygg, klär sig häftigt, kör en häftig bil och han sätter sig upp mot det samhälle som Jack egentligen avskyr. Tyler är ett sätt för honom att överleva vardagen och genom att få utlopp för sina känslor i Fight Club utvecklas hans alter ego och blir till en oerhört farlig del av honom själv. Bägge två existerar i samma kropp men är ovetande om detta fram tills slutet då allt uppdagas i den sista slutminuten av filmen. Man får aldrig veta något om Jacks barndom och därför kan inte filmen knytas samman med den vanligt förekommande utlösande faktorn som är en traumatisk händelse i barndomen eller ett sexuellt övergrepp. Dock, om man ser filmen flera gånger lägger man märke till hur Fincher lägger in blixtsnabba klipp av Tyler t.ex. när han är på kontoret och visar genom detta trick på Jacks väg mot galenskap. Innan Tyler introduceras helt och hållet, efter att Marla Singer förstört Jacks terapi i stödgrupperna och därmed kastat in honom i sömnlöshetens land igen, klipps Tyler in varje gång något traumatiskt händer för Jack. Det ser man dock inte första gången man ser filmen och det är detta som gör att ju mer man ser på den, desto mer dolda budskap om filmens slut kommer fram allteftersom.

När man talar om DID är det viktigt att man inte förvecklar den med Schizofreni som är en mental sjukdom ”a cutting of the mind from itself and from reality” . Det är en allvarlig störning som innefattar hallucinationer, vanföreställningar och perceptuella synvillor samt psykoser. DID är å andra sidan inte sammanbundet med samma symptom utan där existerar helt enkelt två eller flera individer inom en och samma. Dessa två eller flera individer kan vara helt ovetande om att den andre finns eller också är man ytterst medveten om att man har flera personligheter. I Jacks fall är han medveten om Tyler men inte om vad denne gör när han själv, värdpersonen inte är med. Han är inte medveten om att det är han själv som t.ex. knullar Marla Singer och förstår inte hennes reaktion när hon efter en natt möter honom nere i köket som Jack och blir totalt avvisad. Det är Tyler som leder Fight Club, det är Tyler som häller frätande syra på hans hand, det är Tyler som håller på med allt det som Jack inte kan tänka sig att göra förutom i sitt frigjorda jag, d.v.s. genom sitt Alter Ego, Tyler Durden .


TERAPI OCH BEHANDLING

DID is like a house where not all rooms are connected to all others, some are connected by one-way mirrors, some by intercoms, some by open doorways, and some do not connect anywhere but the outside world. The therapist has to find out who lives in what rooms, and what other rooms they can enter and in what ways.
Psykologen Collin Ross

Även om DID är en omstridd psykisk störning har man trots detta börjat arbetet med och också lyckats utveckla olika metoder för att bota patienten, något som kan tyda på att man tagit ett steg mot att helt och hållet erkänna DIDs existens. Eftersom att DID är nära förknippat med traumatiska utlösande händelser som orsakar en psykologiskt försvarsmekanism är det många som vill kalla DID för PTDD d.v.s. Post Traumatic Dissociative Disorder. P.g.a. den stora mängd människor som diagnosticeras med DID utan att ha varit med om en traumatisk händelse har man dock vald att låta definitionen vara som den är. När man vet mer kanske detta ändras men som dagsläget ser ut och med de fakta som finns tillgängliga idag har man inte nog som stödjer en eventuell ändring av definitionen.

En person som har multipel personlighetsstörning söker i många fall terapi för att han/hon tror att han/hon har blivit galen, då man i vissa fall kan höra dialoger av inre röster, ha perioder med minnesluckor, se självdestruktiva mönster i sitt beteende, och hitta märkliga föremål runt om i sitt hem (som då ”en annan personlighet” har lagt dit).

De flesta personer med DID är behandlingsbara och kan uppnå en integration av sina alter egon och värdpersonen efter en längre tid i terapi. Den terapiform som är populärast är egentligen en integrering av psykodynamiska, kognitiva och strategiska familjeteoretiska tekniker och formuleringar i vilken man spenderar mycket tid på att skapa en dialog mellan de olika personligheterna. Det fungerar i stort som en slags familjeterapi där psykologen eller terapeuten hjälper de olika personligheterna att komma till insikt om sina sanna naturer och om inte en integrering är möjlig måste man arbeta mycket med att kunna bearbeta fram en slags koexistens som gör det möjligt för personligheterna att samtala med varandra och på så vis lösa de problem som uppstår genom minnesförlusten. När man arbetar med att skapa en dialog minskar man också minnesbarriären mellan personligheterna och de kommer närmare varandra. Detta är ett stort steg i processen att göra personen mer ”hel”. Hypnos är en metod som används för att ta itu med den traumatiska eller utlösande händelse som orsakat personlighetsklyvningen. Det är den som är kärnan i problemet och således den som måste lösas, annars är risken stor att vid varje ny konfrontering med en känslomässigt upprörande, stressande eller traumatiskt händelse skapas en ny personlighet.

När det i slutet av Fight Club uppdagas att Tyler och Jack är samma person genomgår Jack en förvandling och på gott och ont möter denne sitt eget alter ego som han till slut förgör genom att egentligen sätta en kula i sitt eget huvud (dock utan att dö faktiskt, tro det eller ej! Kulan träffar käken istället för bakhuvudet). Han kommer till insikt med att Tyler egentligen är han själv, en skapelse av hans eget medvetande som inte har en framtid tillsammans med Jack. Tyler är farlig och hans ”Project Mayham” måste stoppas. Allt detta inser Jack och väljer att förgöra den del av sig själv som så länge har förstört hans liv.
Ska man svara på vilken terapiform Jack skulle behöva så är faktiskt en bearbetning av det psykiska trauma som hans insikt om Tyler måste ha medfört den enda form han behöver. Han har själv klarat av att konfrontera sig själv med sitt alter ego och han har integrerat båda i samma person. Nu kvarstår det att lista ut vad som egentligen orsakade hans multipla personlighet att komma fram och därmed minska risken med att han återigen utvecklar ett nytt alter ego. Vidare måste man också få bukt med hans sömnlöshet och detta görs enklast m.h.a. sömnmedel. Kanske var det bl.a. bristen på sömn som orsakade Tyler genom att Jack aldrig fick ventilera sina upplevelser i drömmarnas värld?

ANALYS OCH SLUTSATS

Filmen Fight Club är en mycket bra och aktuell film, speciellt idag efter 9/11 då våldet verkligen triumferar igen. Samhällsmässigt är det genomtänkt och ett stycke välgjord konst på vita duken men den är också intressant att betrakta ut psykologisk synvinkel och den får oss att ställa frågor om vad vårt stressade och monotona liv verkligen gör med oss. Hur påverkar det vårt psyke och vad kommer vi att använda för att få utlopp för våra känslor? Vart kan vi ventilera och såle...